Eufori av Elin Cullhed

Eufori är en litterär fantasi om den amerikanska författaren Sylvia Plath som skrivit den virtuosa Glaskupan. Den här romanen utspelar sig under Plaths sista levnadsår, då äktenskapet med författaren Ted Hughes kraschade, strax innan hon valde att avsluta sitt liv. När jag googlar för att få reda på hur mycket i romanen som överensstämmer med verkligheten (en hel del) inser jag till min stora fasa, att den kvinna som Hughes lämnar Plath för (Assia Wevill) också tar sitt och sin fyraåriga dotters liv.

Men nu är det inte självmord det här ska handla om. Det framgår tydligt av Cullheds disposition. Det finns många andra skäl att minnas Sylvia Plath. Hon var en skicklig konstnär men också mamma och den ekvationen verkar kroniskt svår att få ihop. Inte minst om man har manodepressiva svårigheter vilket verkade vara fallet för Plath.

Cullhed tar oss med på en känslomässig bergochdalbana via Plaths medvetandeström. Ena stunden har hon en grandios självuppfattning (eufori) för att i nästa förakta sig själv svårt. Det handlar om kärlek och äktenskap, modersrelationer, skrivande förstås och hur man ska hantera sitt jag. Det är fängslande och intressant.

Jag tycker det är modigt av Cullhed att hoppa i en så stor kostym. Hon fyller ut den, även om jag inte är helt hänförd. Jag jämför ofrivilligt med Stridsbergs Drömfakulteten om Solanas, som tillhör samma genre och som jag var helt tokig i. Cullheds prosa har hög modalitet, ibland blir det övertydligt. Det är många ord, på gränsen till babbligt stundtals. Jag förstår att språket är avsett att förmedla Plaths inre persona vilket givetvis inte hela tiden behöver, eller ens skall ha, ett högt litterärt värde. Men det drar å andra sidan ner läsupplevelsen. Stilen framstår som något anakronistisk för mig. Jag får inte ihop Plaths tankegångar med tiden (60-tal) eller att personen som skrev den fantastiska Glaskupan skulle tänka i dessa ordalag. Jag har å andra sidan inte läst Plaths brev, det har uppenbarligen Cullhed gjort. Under läsningen funderar jag på om det kanske hade varit bättre att gestalta en kvinna vilken som helst, istället för att göra anspråk på att platsa inom Plaths konturer. Eftersom man vet hur det slutar, behöver spänningen ligga i berättandet och det gör det, delvis. Med fler öppna frågor och lösa trådar, kanske jag hade blivit hänförd.

Däremot har författaren utan tvivel lyckats med att gestalta en verkligt komplex och mångbottnad kvinna. Hon ringar in patriarkala och misogyna strukturer som medför svårigheter att få ihop livet som fru, dotter, mamma och konstnär. Det tycks dessvärre aldrig bli någon anakronism.

Tack till Wahlström & Widstrand!

4 kommentarer

Hoppa till kommentarformuläret

  1. vilken intressant och välskriven recension!

      • Ninamars 20, 2021 kl. 1:42 e m
        Författare
      • Svara

      Tack så mycket.

  2. Instämmer!
    /Wille Östberg

      • Ninamars 20, 2021 kl. 1:42 e m
        Författare
      • Svara

      Kul!

Kommentera