Det här är en prisvinnande historisk antikommunistisk roman som översatts till över trettio språk. Den börjar jäkligt starkt med berättelsen om Zulejcha och hennes femton år äldre man samt en elak svärmor. De är tatarer (muslimsk turkbefolkning) och kulaker (markägande jordbrukare) och det är trettiotal. Jag förstår tidigt att protagonisten är en hjältefigur och att fler av karaktärerna är ensidiga och överdrivna. Men jag är ändå alldeles uppslukad inledningsvis.
Efter ungefär hundra sidor blir läsaren bekant med Ignatov – kommunisten som deporterar Zulejcha med flera till Sibirien – och ju djupare in i tajgan (ryska urskogen) vi kommer desto svalare blir mitt intresse. De bor i jordkojor (jag ser rumpnissarnas håla framför mig), de svälter, fryser och stöter på vilda djur. ”Avkulakiseringen” pågår, ett arbetsläger byggs upp och blir till kolchos. Jag och Zulejcha glider isär, det kommer en massa andra karaktärer emellan. En förvirrad professor, alkoholiserade män med makt som begår övergrepp, en konstnär, ett barn. Jag kommer inte någon av karaktärerna nära. Berättelsen är tjatig då samma händelser upprepas med olika fokalisatorer, det är spretigt och romantiskt på ett sätt som inte faller mig i smaken. Men då och då kommer några gripande scener som får mig att haja till exempelvis när Zulejcha med flit skär sig själv och låter barnet suga i sig hennes blod som tröst/mat.
”Under hela sitt föregående liv hade hon inte uttalat ordet ”jag” lika många gånger som under denna månad i fängelset. Blygsamhet är en dygd – det anstod inte en respektabel kvinna att gå runt och bräka ”jag, jag, jag” utan orsak. Till och med det tartariska språket självt var så funtat att man kunde leva ett helt liv utan att en enda gång uttala ordet ”jag”: i vilket tempus man än talade om sig själv räckte det med att verbet antog rätt form, skiftade ändelse.”
Det pågår något slags käbbel i stil med Romeo och Julia här också, men det finns en annan sak som stör mig mer än den ”omöjliga-kärleken-med-den-starka-passionen” och det är romantiserandet av vapen som uppstår när det visar sig att Zulejcha har talang för att skjuta och jaga vilt.
”När hon höjde den långa raka pipan, stödde kolven mot axeln och kisade genom siktet var det som om hon flöt samman och växte ihop med geväret. Hon kunde känna hur det spände sig i väntan på att skottet skulle avlossas. Hon kunde känna hur de tunga kulorna höll andan, redo att flyga ut ur mynningen – var och en ett stycke död av bly. Utan brådska, med lätt hand, med kärlek tryckte hon in avtryckaren.”
Jag upprepar ”med kärlek tryckte hon in avtryckaren”..? Zulejcha tycks öppna ögonen mer för geväret än annat.
Alltså jag är inte den som är den, men att läsa Åsnesommar för mitt elvaåriga barn krävde sin möda. Berättaren och hennes vän Isora är runt tio år, så jag tänkte det skulle passa bra. Men Andrea Abreu vägrar att låta sig hämmas. Det är nästan så man kan tro att hon inte vill ha några läsare. Men det har hon, för den här debuten har gjort succé i Spanien. Och det gläder mig mucho! Djuret i människan kan vara mer framträdande när hon är barn varför läsaren bör ställa in sig på en explicit och hyperrealistisk roman. Strax före att berättarjaget bajsar i en plastlåda ger jag upp högläsningen och fortsätter själv.
Som vuxen tolkar jag skildringen som queer, realistisk, explicit och utmanande – på ett bra, närmast befriande sätt. Jag skulle vilja rekommendera den här boken till tjejpappan (Alex Schulman) som tror att det bara är killar som är snuskiga och sexfixerade. Det jag gillar mest är beskrivningen av den häftiga dragningen berättarjaget känner till Isora. Varken kär, förälskad eller imponerad räcker. Jag tycker inte att besatt är helt bra heller men det är någonstans besatthet hennes lustkänslor resulterar i. Minus det negativa. Att få vara med i protagonisternas råa värld är att få vara barn igen för en stund. Ni som uppskattat Ferrantes vänner och Melchors språk kommer att gilla den här.
Vi är på Teneriffa, 2005. Isora är i berättarens ögon smart, säker, tjock, modig och alldeles underbar. Isora leder och berättarjaget följer. De leker med Barbie, sexchattar och äter godsaker som grannar och släktingar tröstar ”lillungen” Isora med. Hennes mamma är död. Det är fattigt och eländigt, kvävande hett och tre timmar till stranden från byn där de bor. Ingen har tid att köra dem till havet eftersom de vuxna måste arbeta för turisterna.
”..stinkturisterna brukade äta kvällsmat redan klockan sex på eftermiddagen.”
Det här är en slående inifrånskildring. Jag älskar att Abreu skriver om barns sexualitet och jag älskar turismkritiken. Språket är väldigt intensivt (slang) och otrevligheterna är väldigt många. Men summa summarum; Åsnesommar är en mycket bra bok. För vuxna. Och barn. Men inte att högläsa kanske..
Simmarna börjar – till min stora glädje – med samma ovanliga kollektiva berättarperspektiv som i Vi kom över havet. Vi:et i den här berättelsen är ett gäng som regelbundet besöker en underjordisk bassäng. Inom bassängens fasta ramar råder tydliga regler för individerna som tillsammans utgör ett litet parallellsamhälle till det ovan jord. Bassängen är ett slags simtagens rike, där råder varken meritokrati eller kapitalism. Utan den statusen som gäller på land, anonymiserad med badmössa och simglasögon är det bara hur snabbt du simmar som har betydelse. I vattnet flyter alla och möts på samma nivå. Här räknar man längder istället för dagar, med stabila och makliga simtag gör du det du måste: simmar vidare, vänder och fortsätter. Vissa stannar helst på den grunda delen andra föredrar djupt vatten.
”There is a crack in everything, that’s how the light gets in.” /Leonard Cohen
När sedan en spricka uppstår i bassängbotten, en spricka som både lockar och skrämmer, ringar Julie Otsuka in människans föreställningsförmåga. Experter analyserar och mäter, jämför med tröskelvärden, det skvallras och gissas, några misstänker en konspiration. Om bassängen är en metafor för livet, är sprickan döden? En väg ut? Ett slut? En påminnelse om avsaknaden av perfektion?
”En av oss gör som hon gör med i princip allting – förväxlar den [sprickan] med sig själv.”
Den underjordiska simbassängen tycks ha en sublim mening, här finns underlag till diskussion. Men när den berättelsen är slut och Diem perdidi om en dement mamma tar vid, misstänker jag att Simmarna är en löst sammansatt roman. Är det rent av en novellsamling jag håller i?
Otsukas särpräglade stilism innehåller ofta upprepningar vilket är effektfullt men också aningens tjatigt varför det är tur att hon håller varje format kort och sedan växlar hon perspektiv. Jag saknar resten av simmarna först när jag läser om den dementa Alice och hennes dotter. Men snart är jag uppslukad igen samt mycket berörd. Och sen får vi träda in i ett annat parallellsamhälle; demensboendet Belavista. Det är privatägt och just så obehagligt som man tänker sig att vinstdrivande vårdinstanser med ”långsiktig lösning och smidig placering” kan vara. Här finns en ”mood manager” och språkregler:
”Här säger vi […] Folk ’därute’ är ’de ickedrabbade’.”
Simmarna är en liten och kärnfull – väl sammansatt – bok, vacker, vemodig och lite ironisk. Otroligt snygg autofiktion. Den undersöker främst demensens oregelbundna mönster och förlusten av en mamma men också den tyngdlösa simningens magi, migrationens erfarenheter och vågspelet mellan individ och samhälle. Demens är som en långsamt växande spricka i minnet som kan tvinga saker upp till ytan.
Det börjar helt tyst och stilla. Med lite rök bara. Som att jag står och tittar på grå och livlös aska. Det som inte får hända men ändå händer, har hänt här. Elden har slocknat.
Men i mig brinner det vildsint. Jag har blivit förstådd av en bok igen och det är frapperande. Daniela Krien är storasystern jag aldrig haft. Fem år äldre och dito visare – minst! Att hon är en människa som finns där nere i Leipzig och som kan skriva böcker som den här, gör mig lycklig. Här finns allt jag kan önska. En sparsmakad prosa av hög litterär kvalitet som behandlar livets cirklar och vardagens svårigheter med relationer, föräldraskap, åldrande, kärlek och sex. De komplexa karaktärerna är detaljrikt mejslade med mjuk och noggrann hand. Därtill har Krien en kritisk syn på samtiden och en psykologisk medvetenhet som är på pricken. Elden får mitt liv att vrida sig inom mig.
”Orden känns som nyckeln till den dörr bakom vilken hans[MITT] innersta blir synligt.”
Rahel är 49 år (som författaren) och hennes man Peter är lite äldre. Det semesterhus de skulle hyra brinner ner och därför spenderar de tre veckor på en gård som ägs av äldre vänner till Rahel. På gården finns flera djur som tyr sig till Peter eftersom Rahel inte är mycket för djur, bland annat en gammal stork – symbolen för äktenskaplig lycka. Och frågan är hur lyckligt det här äktenskapet som pågått i tre decennier egentligen är?
Krien får oss att tänka på allt man i en tvåsamhet delar och vet om varandra som ingen annan vet. Men också allt det icke uttalade vars summa överstiger det uttalade. Allt flyter och är föränderligt; människor och samhällen förändras, barn växer upp – det gäller att hålla takten. I en bra kärleksrelation ska samarbetet kring alla sysslor fungera, kommunikationen, respekten, förståelsen för varandra och den fysiska närheten. Jag älskar att Krien låter det här moderna medelklassparet respektera varandra (oftast) samt ha en fungerande logistik. I somliga situationer är allt bra och i andra stunder känns allt som ömsom eldhav ömsom aska.
Rahel är den som brinner, Peter är brandmannen i hennes liv, han står för släckandet. Observera att släcka betyder ”få att sluta brinna” men också ”göra slak”. Det är Rahel som fokaliseras inifrån. Hon är psykolog, hatar medelmåttighet och besväras av sentimentalitet, har varit otrogen och älskar inte barn. Hon vet inte vem hennes pappa är. Om hon träffade på sig själv skulle hon kanske anta att hon var otryggt anknuten. Det är också vad hon hävdar att deras dotter Selma är. Selma värderar allt med en idealisk måttstock i stället för en realistisk, hon ställer sin mamma till svars och är trött på sin man. Relationen mellan mor och dotter är kämpig, med sonen däremot fungerar det geschwint. Lika barn leka inte bäst, i längden?
Egentligen fattar jag inte varför jag skriver allt det här. Jag kan ändå aldrig göra Elden rättvis. Ni ska läsa boken. Sakta, för här måste meningarna övervägas och sugas på som karameller. Och tänk att karamellerna är alla mina bästa smaker.
”Ett av de stora felaktiga antagande i vår tid: Att varje människa kan bestämma vem hon är.”
Det handlar om huruvida vi brinner (känsla) eller släcker bränder (förnuft) och om vårt beteende beror av arv eller miljö. Om hur dränerande föräldraskapet faktiskt kan vara och hur utrymmet för föräldern att själv vara barnslig krymper. Kan man ens skylla på sina föräldrar när man är vuxen? Trauman som präglar människors liv mister sin kraft generation för generation. Öst- och Västtyskland var två men blev ett och det här paret från öst trodde att man själv skulle arbeta och insåg för sent att kapitalismens grundregel handlar om att låta pengarna arbeta åt en. Att ha barnbarn i en ”konstig tid” avseende överflödet. Men inte hjälper det väl att mormor och morfar skapar ”en konstgjord brist för att förmedla vad tingen är värda?”
Proust mastodantepos är slut och jag har hamnat i den omtalade öken post På spaning efter den tid som flytt. Jag blev väldigt nyfiken på Albertines perspektiv efter att ha läst Rymmerskan och skulle egentligen bara bläddra lite i Anne Carsons Albertineutredningen. Men så kunde jag inte sluta. Den är så liten också, det blev som med kakburken; bara en sida till och en liten till och sen var den slut. Det här är verkligen en madeleinekaka man vill äta och ha kvar.
”2. Albertines namn förekommer 2363 gånger i Prousts roman, mer än någon annan person.”
”4. På drygt 19% av sidorna sover hon.”
Albertineutredningen är en lättläst och rolig liten bok på 57 små sidor med ungefär lika många punkter om Albertine och hur hon förekommer i Prousts verk. Hon är troligen baserad på författarens chaufför Alfred Agostinelli, hon har stora likheter med Hamlets Ofelia. Albertine är mynningen genom vilken diskussionen om homosexualitet passerar. Hon är för berättaren en besatthet, ett domesticerat djur, en växt som han ligger med när hon sover, hon liknas ständigt vid blommor.
Jag tycker att stommen i katedralen, oljan i majonnäsen och sömmen i klänningen förtjänar kanske inte i första hand mer uppmärksamhet, men agens. Drömmen vore en skönlitterär skildring med Albertine som protagonist fokaliserad inifrån, gärna av Lina Wolff, Karolina Ramqvist eller Therese Bohman. Men nu får jag hålla till godo med den här lilla biskvin.
17. Så snart Albertine spärrats in av Marcel i hans våning förändras hans känslor. Det var hennes frihet som först fängslade honom, sättet blåsten fick hennes kläder att bölja. Denna attraktion har nu ersatts av känslan av ennui (leda). Hon blir, som han uttrycker det, en ”betungande slavinna”. 18. Detta är förutsägbart mot bakgrund av Marcels begärsteori, vilken sätter likhetstecken mellan att ta någon annan i besittning och att utradera hennes inre skillnad, samtidigt som denna skillnad postuleras som det som gör en annan människa åtråvärd. 19. Hur skulle han i själva verket kunna äga hennes inre om hon är lesbisk?”
2005 gjorde den trädgårdsintresserade författaren en vandring i Himalaya. Syftet var att skriva en reseberättelse och att samla blomfröer att ta med hem till den älskade trädgården i Vermont. I år har Bland blommor (och blodiglar, som den skulle kunnat heta) översatts till svenska.
Det som lockar mig mest är att få reda på hur en turistkritiker motiverar att själv operera som turist, hon använder exempelvis bärare – någon så ung som fjorton år. (Sherpas är namn på en folkgrupp, många jobbar som bärare men inte alla.) Svaret är: det gör hon inte. Tvärtom berättar hon om hur hon – som är fullt medveten om turismens baksidor – är både gnällig och krävande. Hon tycker helst att tältet och bordet ska vara uppe och att teet ska vara varmt när hon kommer. Till mig säger Jamaica Kincaid att man bör inte turista och absolut inte vandra i Himalaya. Det här är en avskräckande reseberättelse och jag har aldrig känt mig så lite lockad att vandra i Nepal. Hon påstår dock att hon skulle vilja göra det igen. Kanske ironiskt dock?
”Flygplatsen verkade övergiven, eller tom på mänskliga känslor, eller bara obehaglig på ett kemiskt orsakat sätt, men jag hade inte svalt någon kemikalie av ovanligt slag, såvitt jag visste.”
Jag älskar Kincaids finurliga och ifrågasättande prosa och trots att varken bergsbestigning eller tusen växter på latin intresserar mig, tycker jag att Bland blommor är läsvärd. Hon är rolig och jag älskar att hon klagar och visar sig mänsklig i hela sin kropp och själ.
”Himlen överallt är på det hela taget blå; då och då avviker den från det; i Nepal avvek den mer än jag var van vid, och den gjorde det ofta med en snabbhet som påminde mig om en störd personlighet, eller bara vanlig psykisk instabilitet.”
Det här är inte en bok, det är ett brott. Jag som har tagit mig igenom hela får betecknas som målsägande. Dolus: ”Episk kärlekshistoria” mellan man och kvinna med syfte att förleda läsarna gällande mänsklig psykologi, kärlek, äktenskap och sex. Lauren Groff har visserligen inte lämnat någon sanningsförsäkran men hon har missbrukat ett allmänt förtroende och därför kan brottet jämföras med grovt bedrägeri.
Saken: Den Trista(n) Lancelot (Lotto) ballar ur efter religiöst sträng uppväxt och har satyren som förebild när han som ”älskar kvinnor” dock omedelbart slutar knulla runt nyförälskad i den vackra modellen Mathilde. Hon som gått med sjucentimetersklackar sedan fjorton och stillar sorg med sex och godis. Hon som varit så ensam att hon låtit en blodigel sitta kvar som sällskap. Hon låtsas vara oskuld men är egentligen hora (obs ej metaforiskt). De gifter sig efter två veckor och Mathilde blir den ”geniala mannens musa”. Men Lotto är rik, inte genial. Det är däremot Mathilde, samt arg och ond. De har fantastiskt sex, de ser fantastiska ut, de lever på lycka och allt i denna Romeo- och Juliaparafras är en orealistisk, lögnaktig och sliskig Hollywoodsmörja. Den här romanen får en zebra att framstå som nyanserad.
”För män är det möjligt att bli stiligare med åldern, kvinnor åldras bara. Stackars Mathilde med sin fårade panna.”
Lauren Groff vill sälja böcker och härmar E.L. James under parollen ”sex säljer”. Det i sig inget brott, men att hon försöker sälja in femtio nyanser av idioti med hjälp av Shakespeare och feminism – är det, menar jag. Troligen har jag aldrig tidigare stött på så många ytliga, sexualiserande och korkade beskrivningar av framförallt den kvinnliga kroppen, könshåret framförallt. Exempel: ”seniga yogamuskler” som att yoga (till skillnad från vaddå löpning?) skulle göra en person smal och senig. Bröst skjuts ut som raketer. Hon liknar en klänning vid ”en smal tjej som kastats ner på rygg”. Resten har jag förträngt.
”Han hade alltid älskat lukten som av färskt sex från havet.”
Skildringen är dum och död. Ingen karaktär är realistisk. Språket är ofta störande och ytligt, men ibland faktiskt ganska bra. Hunden heter Gud och jag har som regel att dissa böcker där en privatdetektiv anlitas. Det hjälper inte att detektiven är en lesbisk tjej. Ingenting har någon som helst trovärdighet. På slutet avslöjas två hemligheter som jag kommer att delge er här för att ni inte ska behöva bli utsatta för samma brott som jag: Matilda knuffade ner sin bror för en trappa när hon var fyra och Lotto blev ovetande pappa som 15-åring till Roland som Mathilde ligger med efter Lottos död.
Tänk er Ingvild H. Rishøi allegoriska vuxensagor korsade med Sara Stridsbergs suggestiva prosa och vi har Tarjei Vesaas fantastiska berättarkonst. För Isslottet fick han Nordiska rådets pris 1964.
Luften liksom darrar, det råder en stämning mellan raderna som diffunderar ut i rummet hos mig. Jag blir omedelbart fången i Isslottet – jag också. Det pågår en dragkamp mellan olika dikotomier; död/levande, synligt/osynligt, kallt/varmt, mörker/ljus, trygghet/osäkerhet, verklighet/dröm, natur/människa, ensamhet/gemenskap och barn/vuxen. I modernistisk anda är många av de stora skeendena i Vesaas roman osynliga eller åtminstone genomskinliga – som is.
Det är mitt i smällkalla vintern när den populära flickan Siss och nyinflyttade och tystlåtna Unn blir vänner. De elvaåriga barnens relation är nervkittlande och jag tänker mig att författaren måste hyst stor fascination för förtroligheten och den kraftfulla dragning som kan uppstå flickor och kvinnor emellan. Det är ju kul att han valt att skriva om flickor men det är på gränsen till obehagligt också att han ska gå över gränsen och sexualisera dem.
Men han håller sig på rätt sida med hjälp av hemligheter, luckor i texten och metaforer. Läsaren får vara beredd på att svara på sina egna frågor – som i verkligheten. Jag gillar det och jag gillar att vara i barnens värld. Men mest av allt gillar jag språket med vilket han gör Isslottet till en poetisk naturskildring med transcendenta undertoner. Han växlar berättarperspektiv sömlöst mellan tredje- och förstaperson vilket påverkar gränsen mellan kropp och medvetande. Den lättlästa berättelsen lever i gränslandet mellan realism och det paranormala. Det finns ett slott av is, som både lockar och skrämmer. Det finns också människor som är utanför gruppen som om de befann sig i ett slott av is, eller sorg.
Lite småkul är det faktiskt att nu skriva Marianne Lindberg de Geer efter att ha läst Johanna Frids senaste attack mot 68-generationen och alla deras efternamn. Men när jag väl tagit mig igenom namnen och åter landar i MLDGs värld gör jag det som en lättare Nina. Vad jag trivs här, tänker jag. Det är en lisa för min själ att läsa om när hon utan pardon erkänner avundsjukan, osäkerheten, när hon överreagerar, blir barnsligt ledsen eller kränkt. Hon tycker att det är svårt i relationen med sin dotter och andra. Ibland blir jag orolig att hon delger för mycket och dissar människor för hårt. Det är i och för sig helt vanliga mänskliga känslor, men de flesta av oss brukar försöka dölja dem. Dock är det ju sånt här vi alla mer eller mindre joxar med och jag är glad att MLDG vågar stå för det.
På flera sätt känner jag igen mig i henne, på många sätt inte alls. Hon älskar att läsa och dras till samma typer av böcker som jag. Hon pratar för mycket och kan inte sluta med det trots att hon vill. Hon är hypokondrisk och tar ut sorger i förskott. I mina ögon är hon en extremt social människa som var och varannan dag fikar, lunchar och pratar med olika människor men även hon känner ett sug efter att dra sig undan och hon känner sig också ensam. Jag vet förstås att de tankar som plågar mig även plågar andra, men här får jag också erfara det. Att läsa MLDG är att känna sig mindre ensam.
Men så utbryter kriget mot Ukraina och hon ger alldeles för mycket utrymme åt att återge nyheter vilket faktiskt tyvärr är jättetråkigt att läsa om. Och det verkar få mig att se på dagboken med en mer olustig inställning för plötsligt tycker jag det är lite tjatigt med shoppingen, drömmarna, Slussens guldbro och makens cykelturer till ateljén. Jag börjar fundera på om hon inte berömmer sig själv och gnäller på andra lite väl mycket. Tidigare generationers feminister får sig en rejäl känga (inte Ekis).
Pluspoäng för att hon typ förutspår Ut ur min kropp. Ska bli kul att i nästa dagbok läsa om vad hon tycker om den. Men jättekonstigt att bedöma en smutsig stinkande man som modig och att ännu konstigare att hon (som hörselskadad) glömmer synskadades perspektiv när det kommer till ljudböcker.
Så har då denna mondäna berättelse, denna tidens katedral, denna silkeslena majonnäs, denna haute-couture-klänning kommit till ända. Likt en gruvarbetare har jag jobbat och slitit för att utvinna de mineral som Proust lämnat efter sig. Berikad med skatter om det mänskliga psykets väsen är jag nu ute i solen igen som kommen ur Platons grotta. Min blick på tingen, tiden, minnena, vanorna, vännerna, åldrandet, kärleken, konsten, livet och döden är en annan. Min själ har vidgats.
”Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv”
Den första halvan är seg även om andemeningen är mycket intressant. Den handlar om första världskriget, nationalism, patriotism, manlighet och beundran. Berättarjaget är nu i medelåldern och bländas inte längre av societetens strålglans. Adelns slutgiltiga förfall är ett faktum när han bevittnar Monsieur de Charlus som metaforiskt i första boken står och spänner sig på högsta avsatsen och här dyker rakt ner i en tom bassäng. Proust text går inte i första hand politiska ärenden, hans bögkaraktär är pedofil. Men intresset ljuger aldrig! Han härstammade från judisk släkt och hans verk brändes i Nazityskland.
Sen drar det igång på allvar och alla timmars fruktlösa arbete, alla redundanser blir förlåtna. Nu kommer skatteåterbäringen!
Proust gör skäl för bokens vackra titel och förklarar pedagogiskt varför och vad han egentligen formulerat. Jag blir helt pirrig. Det här s å f r u k t a n s v ä r t b r a. Det är en bok, men liknar ändå inte någon annan bok. Det är ett mästerverk utöver vad som borde vara möjligt att genomförra. Det var Proust som gav Knausgård idéerna om hur han skulle skriva (jag har inte läst att det är så men jag bara vet det). Alla med skrivambition måste läsa Proust, alla som älskar att läsa och tänka, eller vad fan, alla som KAN läsa borde läsa Proust.
”Detta förklarade att min ängslan för döden upphört i samma ögonblick som jag omedvetet kände igen smaken av madeleinekakan, eftersom den som då var jag befann sig utanför tiden och alltså inte kunde bekymra sig om vad framtiden kunde bära i sitt sköte.”
Berättarjaget söker, finner och delger läsaren förklaringen till lyckokänslan som drabbar honom i samband med den välkända madeleinekakan doppad i lindblomste. Intellektet i samarbete med smak, lukt, ljud etcetera möjliggör återupplevandet av omedvetna minnen från en tid som har flytt, då man var ung, frisk, kär, trygg, lycklig. Minnen som medvetandegörs via sinnesförnimmelser sker samtidigt i nuet och i det förflutna, alltså utanför tiden. Minnet får jaget att sammansmälta med ett yngre jag och detta leder till ett lustbetonat tillstånd bortom tid och (döds)ångest. I den stunden upplever man sitt sanna verkliga jag, medveten närvaro deluxe.
”Jag hade sett hur kärleken tillskriver den älskade vad som endast finns inom den älskade.”
Alla intryck har två riktningar, det ena hör samman med objektet, det andra fortsätter inom en själv. Det är den senare delen man ska fokusera på för att frigöra objektets inneboende essens, tingens dolda väsen som hänger ihop med vilka sinnesförnimmelser de väcker. Det låter kanske flummigt när jag skriver det, jag är ingen Proust, men jag lovar, det är inte mer abstrakt än att vi har ett medvetande.
”Jag hade insett att det är en grov missuppfattning att förlägga allt till objektet, när tvärtom allt finns i medvetandet; i verkligheten hade jag förlorat min mormor åtskilliga månader efter det att jag faktiskt förlorat henne, jag hade sett människorna förändras alltefter den föreställning jag själv eller andra hade om dem..”
Berättarjaget kommer fram till att han ska skriva en bok om hur man kan fånga tiden som flytt och väcka liv i sitt sanna jag. En sådan bok behöver en stor författare egentligen inte dikta, ”eftersom den redan finns inom var och en av oss; han har endast att översätta den.” Det handlar om att söka i sig själv. Han försakar sina vänner som utesluter fördjupande och medför slöseri med emotionell kraft ”(ty vänner är vänner enbart i den milda galenskap som griper oss under livets gång och som vi kan hängiva oss åt, men som vi innerst inne vet är en villfarelse hos en galning i stånd att inbilla sig att möblerna lever och att prata med dem).” Nöje känner berättarjaget bara i sin ensamhet. Med hjälp av kreativiteten ställer han sig både utanför och deltar i människornas värld.
Mot slutet beskriver han åldrandet med humor och lekfullhet. Människor är i ständig förändring, de är målningar och Tiden är konstnären som jobbar länge med att lägga till detaljer, variera nyanserna och måla över. Berättaren inventerar säcken innan han knyter ihop den på ett tillfredställande sätt. Där i ligger Guermantes-hållet, klocktornet, kakan, de röda skorna, Gilbert med mera.
Jag älskar Prousts rika mineralfyndighet till hjärna, att han lyckas förmedla en slags utifrånblick på människan och hennes beteenden, hans prosa, hans varma blick på hushållerskan Françoise och mamman, klassmedvetenheten, hur han låter kvinnlig sexualitet ta plats, humorn, självdistansen och ironin. Det är genialt att i sex delar först låta läsaren uppleva fenomen som kärlek, svartsjuka, rivalitet, beundran, blind self etcetera och sen kommer förklaringen. Alltid utförlig utan att tumma på komplexiteten.
Det är med sorg jag nu lämnar Prousts universum av psykologisk impressionism och stream of consciousness, där människors samvaro och medvetande utforskas, ingen detalj för liten för att analysera med mikroskop eller teleskop för den delen. Prousts värld kommer att förknippas med min pappas död. Idag är det ett år sedan hans kropp slutade fungera i sjuksängen på Visby lasarett. Att förlora en förälder var att få en örfil av Tiden och att sedan ha den i hasorna som en kontrollerande partner. Mitt livs första sorgeår är slut, i fortsättningen vill jag minnas min pappa levande, inte förknippa honom med hur han dog.
”de verkliga paradisen är de paradis man förlorat.”
”Man fogar sig i tanken att man själv kommer att ha försvunnit om tio år och ens böcker om hundra år” skrev Proust men han hade fel. 2022 hade det gått ett sekel sedan Marcel Proust dog och hans böcker trycktes på nytt. Jag påbörjade då hans sjudelade magnum opus och nu arton månader senare är jag ute på andra sidan labyrinten. Luften känns annorlunda här. Om den är till det bättre och om jag har fått svaret på lyckans gåta återstår att se.
Senaste kommentarer