Det är ”konsulinnan Ahlhagens” imposanta nuna jag ser framför mig när jag (läser och) lyssnar på Emma Peters perfekta uppläsning av Johanna Frids andra bok. Haralds mamma är ett psykologiskt kammarspel om dysfunktionella familjer, moderskap, psykologi och klass framfört på ett innovativt, feministiskt och intelligent sätt.
Först och främst, den här boken är otroligt rolig. Jag har inte skrattat så här mycket sedan jag läste D e kroniskt. Jag tänker hela tiden att den här nivån kan hon inte hålla, och mycket riktigt blir det lite tramsigt och tjatigt. Men bara lite. Det här är ändå en sorglig berättelse. Frids roman drivs framåt av starka emotioner klädda i svart sarkasm och under ytan finns allvaret och oron.
Handlingen är behagligt enkel. Haralds mamma (namnlös) och svärdottern/berättarjaget/Claudia sitter fast – både fysiskt och allegoriskt – på en liten flygplats väntande på Harald som varit på behandlingshem. Här finns tre karaktärer, eller fyra, nej förresten fem; två närvarande kvinnor, en frånvarande man, beroendet och medberoendet. Kvinnorna utbyter mer eller mindre syrliga kommentarer med varandra samtidigt som berättarjagets inre monolog spinner på, starkt fientlig. Potatis är chips, Norrland är ingenstans, Malmö är en fitt-stad och människor över sextio är knappt människor.
”Jag hade aldrig tidigare träffat någon som var lika hänsynslös, avsiktigt elak och slentrianmässigt fördömande som jag själv. Harald var som män är mest: han knullade sin mamma.”
Den imponerande prosan är en blandning av Kerstin Thorvalls skamliga trotsbeteenden, Aase Bergs nedlåtande piskrapp och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis humor och klassmedvetenhet.
Frid öser ymnigt ur människas ”fula” källa av fördomar och politiska inkorrekthet. Berättarjaget (åttiotalist) avskyr sin svärmor (femtiotalist) och man kan tro att det enbart handlar om Haralds egenkära mamma och en skoningslös genrationskrock (i den fällan trampade Marianne de Geer). Men jaget hatar också terapeuter, receptionister, dans, alla människor, livet. Läsaren intar i vanlig ordning berättarjagets perspektiv men bör inte glömma att vara kritisk och uppmärksam på ”det blinda jaget”. Claudia delger bara i små doser bitarna som förtydligar bilden. Hon kommer själv från en dysfunktionell, fattig familj och är i princip föräldralös. Hon är övergiven och otrygg, mycket intelligent och säkerligen väl medveten på ett teoretiskt plan om vad kärlek är. Men hon har inte den praktiska erfarenheten och grundtryggheten. Jag tolkar Claudia som en omedvetet opålitlig berättare. Hon är delvis sjukskriven på grund av överbelastning. Hon är en duktig flicka som försöker göra rätt, men hon är sjuk, fattig och får ingen uppskattning. Därför blir hon förstås avundsjuk och rasande på sakernas tillstånd. Livet är förbannat orättvist! Harald har en mamma som bryr sig – för mycket – trots (eller just för att) att han skiter i allt utom drogerna. Ingen tar hand om Claudia, inte ens Claudia själv. På vem ska hon ta ut sina sorger, om inte på den till synes självgoda borgarkärringen, som med näbbar, klor och floskler kämpar mot epitetet ”misslyckad moder”. Haralds mamma och konsulinnan Ahlhagen är också människor i egen rätt även om varken Harald, Claudia eller Håna förmår se det. Det är förstås tråkigt, men realistiskt, att Haralds mamma inte har lite medkänsla till övers för Claudia. Hon tycks snarare se sin svärdotter som en part möjlig att lämpa över lite av all den skuld hon bär.
Haralds mamma är Claudias nemesis, och spegelbild. Ett tag tänkte jag att mamman och svärdottern var samma person. De tillhör olika generationer men är i övrigt lika avseende medberoende, gränslöshet, självbedrägerier och bristande självrespekt. De kommer från varsin dysfunktionell familj och fungerar båda som livboj åt sig själva och åt Harald. De patriarkala könsnormerna lägger det emotionella arbetet som en tung filt över kvinnorna. Det ser ut som att de tävlar om mannen Haralds uppmärksamhet, som kvinnor gjort i alla tider, men egentligen brinner de långsamt upp. De borde inte orka mera, de är slut, men kan inte ge upp eftersom då sjunker Harald till botten och deras identiteter som hör samman med ”god mor” och ”bra flickvän” det vill säga ”värdig människa” går om intet.
Harald själv då? Han är väl en produkt av sin psykiskt sjuke pappa utan självkontroll och kontrollerande mamma, som en golden retriever enligt Claudia. På omslaget ser jag dock en oproportionerlig halvful hund med för litet huvud. En metafor för hur kärleken gör en blind?
De två antihjältarna Claudia och Haralds mamma, borde kanske snarare hyllas som hjältar med tanke på vad människor brukar idolisera (Titanicjack drunknade i onödan). De ger allt de har och förintar sig själva för att rädda den de älskar. Det fungerar dåligt, men de skulle säkert bli hårt straffade – inte minst av sig själva – om de upphörde med sitt arbete i medberoendets tjänst.
Glad mors dag alla kämpande mödrar!
Senaste kommentarer