Det här är en dagbok som sträcker sig från oktober 2020, där Tvära kast slutade, och ett år framåt. Covidpandemin är fonden som texten är marinerad i. Det är tjatigt (som en pandemi är) men jag gillar samtidigt att hon förevigar hur turerna kring restriktioner går och hur covid -19 påverkar människor i stort och smått.
Jag har tyckt väldigt mycket om det jag läst tidigare av Marianne Lindberg De Geer, men nu blir jag inledningsvis skeptisk. Hon brevväxlar med Lars Norén och låter honom bli ledmotiv här. Det blir motsägelsefullt när hon samtidigt kritiserar kvinnor för att svärma för män. I och för sig är människan motsägelsefull i sin natur så det är väl alldeles ”naturligt”. Men sen, läser jag ordet flitigt i samband med brevväxlingen, freudianskt fel, jag läser FLIRTIGT och då inser jag att det är vad som pågår här. Hon är 74 år, lyckligt gift och flirtar mer eller mindre öppet. (Ni som tänker att heterosexuella män och kvinnor kan vara vänner får ursäkta mig, jag delar inte den erfarenheten.) Heterosexualiteten skapar hinder för feministen, den här gången snubblar Lindberg. Tror hon inser detta men väljer ändå generöst att dela det med läsaren. Hon försöker inte framstå som felfri.
Varför vill man egentligen läsa någons dagbok, kan man fråga sig. Författaren tycks själv fundera över det då hon upplever att pandemin gör hennes bok stillastående och urtrist, som om hennes hjärna gått i ide. Lite trist är första halvan. Hon lyckas dock väl med att förmedla känslan av oro, ovisshet och förfrämligande som pandemin medför. Jag läser dagböcker dels för att berika min egen vardag. På så sätt får jag tillgång till författarens liv OCH mitt. Böcker ökar förståelsen för andra människor i de fall man inte alls känner igen sig, och ger i andra fall möjlighet att känna sig mindre ensam och udda. Att läsa Utan hänsyn är att få information om hur människan fungerar i stort. Trots att Lindberg haft det riktigt dåligt i livet tidigare och på många sätt nu lever ett lyxigt drömliv, klagar hon (litegrann) över brist på pengar och uteblivna priser. Människan slutar aldrig sträva! Jag har läst Ulf Lundells dagböcker vars känslostyrda stil liknar Lindbergs men hennes perspektiv intresserar mig långt mer samt att hon inte insiktslöst skyller sina sorger på omgivningen. Jag upplever texten som vore den riktad till mig. Den handlar om sådant som jag tänker på, vilket förklarar det här långa inlägget. Det jag saknar i Utan hänsyn är fördjupning och mer ingående analys kring konst, politik och historia, det har Lindberg kapacitet till tänker jag. Hon gör det lite (ex på sid 384) men jag vill ha mer. Exempel: ”Har inte läst på tillräckligt om murens tillblivelse för att argumentera om det verkligen kunde stämma att huset var från innan muren, eftersom dom kalkmålningar dom lyckats skrapa fram alla innehöll kristen historia, som Jesus med korset vid Golgatavandringen till exempel. Anyway. Jag inhandlade en vacker anteckningsbok i skinn…” Jag önskar att hon istället för att snabbt gå över till shoppingfynd hade kollat upp historiska fakta om muren och skrivit lite mer om den.
Dels är det snaskigt att läsa skvaller – lik en elittränad slalomåkare svischar hon genom kultureliten – dels är det roligt att läsa hennes åsikter om dagsaktuella händelser. Prosan är behaglig, bitvis snygg men aldrig elitistisk. Hon lyckas med sina ord skapa en värld för mig att vistas i. Jag älskar att hon tydligt agiterar från sin postmodernistiska utgångspunkt som andra-vågens-feminist, utan att för den skull vara äckligt tvärsäker. Jag håller inte med henne när hon yttrar att patriarkatet kan krossas genom att kvinnor ska härma män, exempelvis genom att låta bli att städa. Hon menar att kvinnans utseende idag borde vara en ickefråga för feminismen, möjligen lätt för henne att säga som alltid varit och är vacker. Jag instämmer däremot helhjärtat i väldigt mycket annat.
”Hövlighet är som en luftkudde: må vara att ingenting finns i den, men den mildrar livets stötar.” /Schopenhauer.
Jag värdesätter hövlighet, man kan gärna hålla inne med sin personkritik. Det gör dock inte alltid Lindberg, hon månar sitt eget universum även om det leder till konflikter (utan hänsyn). Däremot menar jag att kritik och ifrågasättanden av strukturer tveklöst är av godo, och det är författaren också bra på att framföra, debattör som hon också är.
Riktigt intressant blir det när hon delar med sig av sina inre monologer – inte sällan drivna av självtvivel och ångest – om barnen, impulshandlingar att ångra, identitet, om att vara en individ i gemenskap, ärlighet, konflikter, vänskap, att prata för mycket, tvåsamhet och skrivandet. De felaktiga val man gjort kan ibland ligga kvar som stenblock på vägen. Hon skriver om misslyckanden och jobbiga minnen med en acceptans som ger mig hopp. Hon lyfter undan stenarna. Jag älskar att hon så öppenhjärtigt delar med sig av allt från onani till fotbollsreferat. Det här är en verkligt positiv bok, som opium för folket. Författaren har förmågan att fästa blicken vid det vackra i livet som sträcker sig från sommardoftande gräs till kyrktornens siluetter och däremellan kärleken till de närmaste. Detta gör hon utan att världens orättvisor negligeras.
”Eller det jag undrade häromdagen, om hur uppriktig jag egentligen är i mitt skrivande. Och. Måste jag vara det? […] Varför blev jag rädd för att inte vara jag? Lever jag i en syntetisk dröm, en matrix, där jag bara är ett överanvänt batteri som lever i en moralisk soppa skapad av det samhälle jag befunnit och befinner mig i, vi kan kalla den kulturen, och där förlorat mina egna känslor, uppfattningar och åsikter? […] Där jag under tiden glömt, tappat, förlorat, det solen gång var jag från början. Eller början, förresten? Finns nån egen början?”
Hennes dagböcker blir också den sortens informationskälla hon själv efterfrågar; vad händer när man blir gammal. Kroppens krämpor är en del av hennes liv varför dessa får bre ut sig (lagom mycket) över sidorna. Jag (hypokondriker i 40-årskris) som mentalt börjat förbereda mig för ålderdomen lusläser och lägger på minnet. Att hon är en tant med 75 års livserfarenhet gör det hon har att säga extra intressant. Det är hoppfullt att hon kan vara relationsinriktad med tät familjekontakt, utöva konst och engagera sig i samhällsfrågor – hon försakar inte det ena för det andra. Hela hennes liv är inspirerande, hon debuterade som författare vid 71 års ålder – bara en sådan sak.
”Är inte ålderdomen ett enda långt farväl till dom och det man älskar mest?”
Jag undrar dock varför hon skriver att hon inte ”har” råd med vissa saker men sen köper böcker, blommor och kläder (hon är delvis medveten om sina privilegier och sina borgerliga manér men jag tycker hon ska använda det korrekta ordet, ”tar” sig råd). Jag undrar varför hon använder argumentet att hon ”faktiskt arbetar” och därför behöver kunna sova på natten – alla är väl värda nattsömn? Sen blir jag lite upprörd när hon klankar ner på kvinnan med övervikt och fett hår och att hon använder begreppen ”fotboll” om herrfotboll och ”damfotboll” om damfotboll. Boken innehåller ganska många upprepningar tyvärr, tre gånger berättar hon på samma sätt, att Anders (son) blir väldigt sjuk när han blir sjuk. Lite långrandig är den men på det stora hela en högst läsvärd berättelse.
Kul att hon också ser att hennes man Carl Johan De Geer är lik Johan Croneman.
Tack Kaunitz-Olsson.
Senaste kommentarer