Tänk er Ingvild H. Rishøi allegoriska vuxensagor korsade med Sara Stridsbergs suggestiva prosa och vi har Tarjei Vesaas fantastiska berättarkonst. För Isslottet fick han Nordiska rådets pris 1964.
Luften liksom darrar, det råder en stämning mellan raderna som diffunderar ut i rummet hos mig. Jag blir omedelbart fången i Isslottet – jag också. Det pågår en dragkamp mellan olika dikotomier; död/levande, synligt/osynligt, kallt/varmt, mörker/ljus, trygghet/osäkerhet, verklighet/dröm, natur/människa, ensamhet/gemenskap och barn/vuxen. I modernistisk anda är många av de stora skeendena i Vesaas roman osynliga eller åtminstone genomskinliga – som is.
Det är mitt i smällkalla vintern när den populära flickan Siss och nyinflyttade och tystlåtna Unn blir vänner. De elvaåriga barnens relation är nervkittlande och jag tänker mig att författaren måste hyst stor fascination för förtroligheten och den kraftfulla dragning som kan uppstå flickor och kvinnor emellan. Det är ju kul att han valt att skriva om flickor men det är på gränsen till obehagligt också att han ska gå över gränsen och sexualisera dem.
Men han håller sig på rätt sida med hjälp av hemligheter, luckor i texten och metaforer. Läsaren får vara beredd på att svara på sina egna frågor – som i verkligheten. Jag gillar det och jag gillar att vara i barnens värld. Men mest av allt gillar jag språket med vilket han gör Isslottet till en poetisk naturskildring med transcendenta undertoner. Han växlar berättarperspektiv sömlöst mellan tredje- och förstaperson vilket påverkar gränsen mellan kropp och medvetande. Den lättlästa berättelsen lever i gränslandet mellan realism och det paranormala. Det finns ett slott av is, som både lockar och skrämmer. Det finns också människor som är utanför gruppen som om de befann sig i ett slott av is, eller sorg.
3 kommentarer
Åh, den var en av mina stora läsupplevelser som ung på 1970-talet. Jag uppskattar verkligen dina recensioner och får många bra boktips. Trevlig sommar!
En som jag minns det fantastisk bok som berörde mig djupt när jag läste den. Jag minns forfarande stämningsläget (och slutet!) och har länge tänkt att jag ska läsa om den men inte riktigt vågat. Nu har jag köpt den på norska så i sommar ska det bli av!
Nu har jag läst den igen och inser att minnet spelat mig ett spratt. En fantastiskt bra bok men inte så som jag trodde mig minnas. Och jag inser att det var ett felval att läsa den på nynorsk; jag borde läst den på svenska.