Elden av Daniela Krien

Det börjar helt tyst och stilla. Med lite rök bara. Som att jag står och tittar på grå och livlös aska. Det som inte får hända men ändå händer, har hänt här. Elden har slocknat.

Men i mig brinner det vildsint. Jag har blivit förstådd av en bok igen och det är frapperande. Daniela Krien är storasystern jag aldrig haft. Fem år äldre och dito visare – minst! Att hon är en människa som finns där nere i Leipzig och som kan skriva böcker som den här, gör mig lycklig. Här finns allt jag kan önska. En sparsmakad prosa av hög litterär kvalitet som behandlar livets cirklar och vardagens svårigheter med relationer, föräldraskap, åldrande, kärlek och sex. De komplexa karaktärerna är detaljrikt mejslade med mjuk och noggrann hand. Därtill har Krien en kritisk syn på samtiden och en psykologisk medvetenhet som är på pricken. Elden får mitt liv att vrida sig inom mig.

”Orden känns som nyckeln till den dörr bakom vilken hans [MITT] innersta blir synligt.”

Rahel är 49 år (som författaren) och hennes man Peter är lite äldre. Det semesterhus de skulle hyra brinner ner och därför spenderar de tre veckor på en gård som ägs av äldre vänner till Rahel. På gården finns flera djur som tyr sig till Peter eftersom Rahel inte är mycket för djur, bland annat en gammal stork – symbolen för äktenskaplig lycka. Och frågan är hur lyckligt det här äktenskapet som pågått i tre decennier egentligen är?

Krien får oss att tänka på allt man i en tvåsamhet delar och vet om varandra som ingen annan vet. Men också allt det icke uttalade vars summa överstiger det uttalade. Allt flyter och är föränderligt; människor och samhällen förändras, barn växer upp – det gäller att hålla takten. I en bra kärleksrelation ska samarbetet kring alla sysslor fungera, kommunikationen, respekten, förståelsen för varandra och den fysiska närheten. Jag älskar att Krien låter det här moderna medelklassparet respektera varandra (oftast) samt ha en fungerande logistik. I somliga situationer är allt bra och i andra stunder känns allt som ömsom eldhav ömsom aska.

Rahel är den som brinner, Peter är brandmannen i hennes liv, han står för släckandet. Observera att släcka betyder ”få att sluta brinna” men också ”göra slak”. Det är Rahel som fokaliseras inifrån. Hon är psykolog, hatar medelmåttighet och besväras av sentimentalitet, har varit otrogen och älskar inte barn. Hon vet inte vem hennes pappa är. Om hon träffade på sig själv skulle hon kanske anta att hon var otryggt anknuten. Det är också vad hon hävdar att deras dotter Selma är. Selma värderar allt med en idealisk måttstock i stället för en realistisk, hon ställer sin mamma till svars och är trött på sin man. Relationen mellan mor och dotter är kämpig, med sonen däremot fungerar det geschwint. Lika barn leka inte bäst, i längden?

Egentligen fattar jag inte varför jag skriver allt det här. Jag kan ändå aldrig göra Elden rättvis. Ni ska läsa boken. Sakta, för här måste meningarna övervägas och sugas på som karameller. Och tänk att karamellerna är alla mina bästa smaker.

”Ett av de stora felaktiga antagande i vår tid: Att varje människa kan bestämma vem hon är.”

Det handlar om huruvida vi brinner (känsla) eller släcker bränder (förnuft) och om vårt beteende beror av arv eller miljö. Om hur dränerande föräldraskapet faktiskt kan vara och hur utrymmet för föräldern att själv vara barnslig krymper. Kan man ens skylla på sina föräldrar när man är vuxen? Trauman som präglar människors liv mister sin kraft generation för generation. Öst- och Västtyskland var två men blev ett och det här paret från öst trodde att man själv skulle arbeta och insåg för sent att kapitalismens grundregel handlar om att låta pengarna arbeta åt en. Att ha barnbarn i en ”konstig tid” avseende överflödet. Men inte hjälper det väl att mormor och morfar skapar ”en konstgjord brist för att förmedla vad tingen är värda?”

Elden är som nikotinkicken efter ett halsbloss.