Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg

Jag har läst och uppskattat alla Sara Stridsbergs verk varför jag alltid har höga förväntningar och ändå gör hon mig inte besviken. Hon är ett geni, en naturkraft, som en mörk vår, hennes verk en välsignelse.

Teman som återkommer genom novellerna är förlåtelse, cigaretter, gudstro, vatten, träd, bibliska allusioner, döda djur och människor, missbruk, barnets blick på omvärlden, föräldralängtan och transcendental nostalgi. Den starka prosan är hypnotisk, vacker och tidlös. Hennes naturbeskrivningar har en aura av magi, hon lockar fram epifanier när hon skildrar det blanka eller rytande havet, de små fina snäckorna som liknar en flickas kön, solens heta strålar som träffar jorden och himlen som tycks stiga mot rymden. De här novellerna är som vuxensagor.

Jag tror att det bara är Sara Stridsberg som kan jämföra porrtidningar med bibeln utan att brista i höjd eller respekt.

Karaktärerna är alltid i prekära situationer och det slår mig hur utsatthetens position manar fram fantasin. Jag tänker att för den vars verklighet är svår kan fantasin erbjuda skydd, trygghet, frihet, glädje. Och kanske har jag här funnit anledningen till att jag själv helt saknar fantasi? I drömmen kan det övergivna barnet vara älskat av sin förälder, den rädde blir modig och den döde levande. Hur drabbad en udda Stridsbergkaraktär än må vara har hon en orubblig själ och ett gränsöverskridande beteende. Där det finns makt finns också alltid motstånd.

Stridsberg målar konstverk med sina ord. Ett gammalt och tungt klädskåp ur vilket kläder väller ut som ett litet vulkanutbrott. Ett piano mitt på stranden som en jättelik svart insekt. En jättenäckros som ett flytande bo, vars blad sluter sig om ett par flickor som ligger där och vänslas.

Vattnet tolkar jag som en slags dödens eller evighetens förgård. Som vore det porten mellan gud och människa eller mellan natur och ande. Jag tycker mycket om bokens omslagsbild med bilvägen och dess räcke skapat av människan, som en skiljelinje mot det blanka stilla vattnet. Det mänskliga medvetandet kan jämföras med en våg på havet, där varje våg är olika den andra, unik, men alltid en del av det stora världshavet. I vattnet frigörs människan från gravitationens kraft på kroppens massa vilket är ett tillstånd Stridsberg tycks sträva efter och som hon även får med mig i, ett slags transcendentalt tillstånd, bortom de fysiska kategorierna, in i det obegripliga.

Det märkvärdiga är att mycket av detta epifaniska; hemska och våldsamma, vackra och magiska utspelar sig i vanliga små svenska städer bland motorvägar och höghus. Ibland far vi över till andra kontinenter.

Det sprakar till lite extra när jag läser Familjen. Här kommer den nu, Stridsbergs version av vad som hände i den svenska Akademiens såpbubblevärld. Jag tycker mig hitta både Sara Danius (svanen), Horace Engdahl (homoerotiskt lagd), Kristina Lugn (ständigt skuldtyngd) och kultur-profilen (skojare och gud i samma person).

”Ingen i församlingen visste längre riktigt varför de var upphöjda, men de kom ihåg att de var det, det var någonting med deras ursprung eller en eller annan utmärkelse de fått någon gång i tidernas början. En del kom inte ihåg någonting alls, de satt bara där med ett barns skinande glada ansikte och fingrade på sina medaljer.”

I dessa noveller liksom i Stridsbergs tidigare böcker besitter de beundransvärda karaktärerna en sval inställning till livet. De som bara föredrar livet pyttelite mer än döden, är de coolaste. Eller så är det bara min läsning. Men det skulle i så fall betyda att mod hör samman med likgiltighet som i sin tur kommer ur trasighet, och att rädsla drabbar den hårdast som har mycket att förlora. Varför tycker jag då att det finns något sugande i denna oberördhet? Kanske för att jag är trött på mig själv och mina egna brännande känslor kring bagateller. Den priviligerades klagovisa är tradig. Den slipper vi helt och hållet i Stridsbergs värld.

Flera av karaktärerna är identitetslösa i den bemärkelsen att de inte vet vem de själva är, eller att de missförstått något grundläggande i livet.

”Men vilka var vi? Jag visste det inte, och jag frågade aldrig, jag vill inte blotta min okunskap, jag hade alltid en känsla av att jag missat någon av alla grundberättelser, att jag inte varit uppmärksam nog, och jag vill inte göra honom ledsen.”

Är egentligen inte det här med identitet ett symptom på hur språket inte räcker till? Ett slarvigt sätt att försöka ringa in människans komplexa medvetande. Det jag vet är att människor är i ständig rörelse. Vi förändras både till kropp och själ, ibland fort, oftast långsamt.

Under hela läsningen lutar jag mig mot den lilla fördämning som finns mot den mörkervåg som ständigt hotar att rulla in. Det är mycket dystert, det värsta händer, människor dör men det finns alltid mer ljus och kraft i människor än vad man kan tro. Kanske är inte döden det värsta som kan drabba oss trots allt!?

Tack Albert Bonniers Förlag!

1 kommentar

  1. Fin läsning av Stridsbergs senaste – insiktsfullt och välformulerat. Anmälaren är med i texten/läsningen på ett givande sätt utan att det stjäl intresse från boken. Bara att ställa sig i kö på reservationslistan på bibblan.

Kommentera