Det här är en prisvinnande historisk antikommunistisk roman som översatts till över trettio språk. Den börjar jäkligt starkt med berättelsen om Zulejcha och hennes femton år äldre man samt en elak svärmor. De är tatarer (muslimsk turkbefolkning) och kulaker (markägande jordbrukare) och det är trettiotal. Jag förstår tidigt att protagonisten är en hjältefigur och att fler av karaktärerna är ensidiga och överdrivna. Men jag är ändå alldeles uppslukad inledningsvis.
Efter ungefär hundra sidor blir läsaren bekant med Ignatov – kommunisten som deporterar Zulejcha med flera till Sibirien – och ju djupare in i tajgan (ryska urskogen) vi kommer desto svalare blir mitt intresse. De bor i jordkojor (jag ser rumpnissarnas håla framför mig), de svälter, fryser och stöter på vilda djur. ”Avkulakiseringen” pågår, ett arbetsläger byggs upp och blir till kolchos. Jag och Zulejcha glider isär, det kommer en massa andra karaktärer emellan. En förvirrad professor, alkoholiserade män med makt som begår övergrepp, en konstnär, ett barn. Jag kommer inte någon av karaktärerna nära. Berättelsen är tjatig då samma händelser upprepas med olika fokalisatorer, det är spretigt och romantiskt på ett sätt som inte faller mig i smaken. Men då och då kommer några gripande scener som får mig att haja till exempelvis när Zulejcha med flit skär sig själv och låter barnet suga i sig hennes blod som tröst/mat.
”Under hela sitt föregående liv hade hon inte uttalat ordet ”jag” lika många gånger som under denna månad i fängelset. Blygsamhet är en dygd – det anstod inte en respektabel kvinna att gå runt och bräka ”jag, jag, jag” utan orsak. Till och med det tartariska språket självt var så funtat att man kunde leva ett helt liv utan att en enda gång uttala ordet ”jag”: i vilket tempus man än talade om sig själv räckte det med att verbet antog rätt form, skiftade ändelse.”
Det pågår något slags käbbel i stil med Romeo och Julia här också, men det finns en annan sak som stör mig mer än den ”omöjliga-kärleken-med-den-starka-passionen” och det är romantiserandet av vapen som uppstår när det visar sig att Zulejcha har talang för att skjuta och jaga vilt.
”När hon höjde den långa raka pipan, stödde kolven mot axeln och kisade genom siktet var det som om hon flöt samman och växte ihop med geväret. Hon kunde känna hur det spände sig i väntan på att skottet skulle avlossas. Hon kunde känna hur de tunga kulorna höll andan, redo att flyga ut ur mynningen – var och en ett stycke död av bly. Utan brådska, med lätt hand, med kärlek tryckte hon in avtryckaren.”
Jag upprepar ”med kärlek tryckte hon in avtryckaren”..? Zulejcha tycks öppna ögonen mer för geväret än annat.
Senaste kommentarer