Stargate. En julberättelse av Ingvild H. Rishøi

Men snälla nån! De bästa sagorna möts här i ett fantastiskt skickligt nedtecknat modernt julevangelie. Astrid Lindgrens Sunnanäng i fusion med H C Andersens Flickan med svavelstickorna = socialrealistisk succé. Den utspelar sig 2005 i Oslo på kapitalismens bakgård. Tid och rum är irrelevant, fattigdom och utsatta barn som måste klara sig utan föräldrar är ett tidlöst tema. Jag är djupt imponerad av hur författaren skildrar tioåriga huvudpersonen Ronja inifrån. Det är en konst att kunna skriva ur ett naivistiskt perspektiv som är realistiskt och samtidigt intressant för den vuxne läsaren.

Ronja hoppas på en vit jul i dubbel bemärkelse och på julmat och julgran. Hon bor med sin arbetslöse pappa och storasyster Melissa. Med hjälp av fantasin – uppmuntrad av pappan – lyfter Ronja sig ur sin prekära situation. Man kan drömma om att fly och man kan fly genom att drömma. Det är en vacker, sorglig och lagom mystisk men samtidigt vardagsrealistisk berättelse. Rishøis prosa är perfekt; enkel utan att vara banal, osentimental och exakt. Hon har mig i sitt grepp från första till sista sidan.

Här finns flera referenser för den vuxne läsaren att gotta sig åt exempelvis tre vise män. Hon lyckas alltså skriva fram relativt onda och goda karaktärer, men utan att det blir löjligt. Karaktärerna är fullt mänskliga, ofta medmänskliga och ingen person är egentligen ond utan mer som en länk i en kedja. Det är skönt att slippa effektsökeri som gärna används när språket inte räcker till för att påverka läsaren.

Den här berättelsen kommer att stå sig och bli en modern klassiker, tror jag. Det gör inte ett dugg att julen är förbi, läs!

Kommentera