Skalbaggens död av Sogand Sasanpour

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.” Så börjar världslitteraturens kanske mest kända novell, Förvandlingen. Och det är inte bara intresset för skalbaggar som förenar Franz Kafka och Sogand Sasanpour, menar jag. De båda skriver om tillvarons absurditet och människans känsla av alienation i ett samhälle där idealen är perfektion och prestation.

Jag tycker verkligen att ni ska läsa Förvandlingen (om ni inte redan gjort det) och Skalbaggens död innan ni läser min analys.

”Är det livet eller döden som grumlar min blick nu?”

Skalbaggens död handlar om sorg, separationsångest, moderskap och att var och en har sina problem. Här finns två protagonister som håller till i Stockholm; X har fastnat i sorgen efter förlusten av sin mor, Bruler är mamma till Angelica som försvunnit samt X´s terapeut. Dessa två kvinnor möts som antagonister vilka agerar helt olika på samma internaliserade förakt för bräckligheten i människor.

”Solen bildade mönster över täcket. X blundade, skulle inte öppna ögonen för nya strålar.”

X försöker släcka ner och omfamna mörkret, livskraften ligger för närvarande i träda. Oskar är hennes sambo som med sin inre sol försöker lysa upp X´s tillvaro, men det enda som händer är att hon bländas svårt. Hon är på psyket, sover illa, missköter sina tänder och har trichotillomani. Det är framförallt karaktären X som bidrar till att den första delen av boken är oerhört tung och sorglig. Men håll ut!

”’Ska vi börja prata om din mamma mer ingående än vad du har gjort?’
’Kanske, jag vill bara inte förändra henne.’
X la handen mot den kala fläcken.
’Jag tror att det vore bra om du försökte. I någon mening kommer hon att bli din skapelse. Du får stå ut med felaktigheterna och lögnerna. Så är återberättandet.'”

Bruler betyder bränna. Hon kämpar för att göra allt rätt, hon arbetar med att hjälpa andra. Hon letar efter sin försvunna dotter nätterna igenom. Hon är smal, motionerar och äter vitaminer. Hennes maniska vattendrickande tycks närmast vara ett försöka att släcka sin egen eld. Vi vet inte hur gammal hennes dotter är men jag är övertygad om att Bruler måste släppa lite av taget om sitt barn.

För mig handlar Skalbaggens död om balans. Redan Aristoteles diskuterar i Den Nikomachiska etiken läran om den gyllene medelvägen. Enkom solljus, värme, kraft och energi får oss att explodera och brinna upp. Ett gott liv handlar bland annat om att kunna hitta balansen mellan ljus och mörker, aktivitet och vila, X tänker på det som värme och kyla. Att inte ha orken, att misslyckas och sörja tillhör livet.

Efter att jag läst cirka femtio sidor är jag helt tagen av Sasanpours suggestiva prosa som vittnar om feministisk och psykologisk medvetenhet. Jag är glad att hon överlämnar analysen åt mig men jag hade gärna bytt ut en del av de poetiska raderna mot gestaltande text. Romanen tycks hämta sin näring från samhällskritik, klassmedvetenhet och tron på människans inneboende kompetens. Skalbaggens död är som en soluppgång, den blir bara bättre och bättre och när den är slut värmer den gott.

Jag tänker vidare på balansen och hur viktig den är i alla relationer. Om en jämt är glad och aktiv tvingas den andra partnern att inta den motsatta rollen. Att vara den i en tvåsamhet som ständigt tar emot är förmodligen lika förödande som att vara den som bara ger. I föräldrarollen behåller man balansen genom att ibland backa även när man vill hjälpa till. Vi talar om samtycke när det gäller sex, vi borde kanske tänka i liknande banor när det handlar om att hjälpa och ge råd. Den automatiskt ojämlika relationen mellan terapeut och patient bygger på att terapeuten ska lyssna, råda och lysa upp den andra som sitter i skugga. Frågan är vilken nytta psykologen egentligen gör? Det är en myt att en skalbagge behöver hjälp att vända sig.

I skalbaggens död finns också en ljusskygg puckelryggig kvinna som jobbar på bibliotek men som inte läser böcker. Hon för tankarna till Victor Hugos Ringare i Notre Dame. Bruler är kanhända vår Esmeralda med smycket, salvan och vattnet. Ljuden från tågtrafiken motsvarar klockringningarna. Quasimodo-tjejen räddar X ut ur sorgens fängelse genom att visa sin egen sårbarhet. Vi får reda på hennes riktiga namn som faktiskt betyder ljus.

Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin

O_Perrin_2021.jpg

Eller snarare en färsk sågning till arkivet, när Lektioner i kemi möter 50 nyanser av grått i ett sammelsurium av klichéer. Jag har nog aldrig tidigare stött på så många förljugna plattityder i en och samma bok och då har jag ändå läst både Amerikansk jord och Alkemisten. Det finns något gravt unket och konservativt i denna effektsökande melodram. Det bekymrar mig att jag kan läsa den ena positiva recensionen efter den andra utan att stereotyper eller förlegade könsnormer ens nämns. Den är översatt till trettio språk och jag känner mig udda.

Den ser ju lovande ut med titeln och en blomma för dagen på omslaget. Jag gillar tematiken, att det handlar om att orientera sig i livet och samtidigt förhålla sig till döden. Jag är positiv till att den utspelar sig bland gravar och rabatter på en kyrkogård utan att i allt för stor utsträckning blanda in själva religionen.

De första femtio sidorna anstränger jag mig verkligen för att vara välvillig. Jag försöker tycka om den och inte nappa på Valérie Perrins provokationer, men hon tar det helt enkelt för långt med sin smörja.

  • ”Hon skapade blommor som var som händer som öppnade och slöt sig efter väderleken.” Är hon Gud?
  • ”Jag har alltid haft färger på mig under de mörka kläderna för att räcka ut tungan åt döden.” Allvarligt, är du 56 år eller 5,6?
  • ”..hatet bränner i blodet på mig som floder av sura godisar.” Ehh nej, det gör det inte.
  • ”[han är i pensionsåldern] ser ut som ett barn, som ofta blir fallet med pojkar som aldrig pysslats om av en mor.” Mödrar är absolut ansvariga för sina söners utseende i hela deras vuxna liv, det är rimligt.
  • ”Tomater röda som kinderna på en ung flicka.” Som flickorna i barnböcker från femtiotalet. Det är en bra bit in på 2000-talet nu.
  • ”..man får den familj man förtjänar.” Säg det till Elaine Eksvärd med flera.
  • ”..det är bara egoister som fruktar sin egen död.” Absolut sanning! Vilket bland annat bevisas av hur killar i tjugoårsåldern beter sig i trafiken.
  • ”Tragedin hade kastat ut henne i en frusen öken […] En tunn hinna av frost hade lagt sig under hennes hud.” Nej, sorg orsakar inte långvarig vasokonstriktion i huden.

Det är inte första gången jag är på klyschfest på kyrkogården men måtte det nu vara den sista. Min läslust fick sig en rejäl omgång av nästan femhundra sidor jolmigt trams med åt helvete för många detaljer om osannolika karaktärer som lallar omkring och ramlar ner i gravar, klunkar jasminte, citerar Elvis-låtar med känslor som slår rot, naglar inborrade i hud och har ”ointressanta men lyckliga samtal”.

Huvudkaraktären Violette är faktiskt inte helt olik kemifjanten Elizabeth Zott. Hon är föräldralös, har varit på fosterhem, saknar vänner men är förstås en fantastisk person, en Madonna-gestalt. Snäll, vacker, arbetsam och pålitlig. Hon är ihop med en man som utnyttjar, bedrar och lämnar henne, (trots att han egentligen verkligen älskar henne). Möjligen är hon författarens alterego med sin katolskinspirerade klädstil. När jag ändå sjunkit så här lågt att jag går in på författarens person vill jag tillägga att Perrin är ihop med den trettio år äldre Claude Lelouche vilket förstås inte kan ses som ett bevis men kanske en indikation på att hon har en försmak för sådant som är gammalt och förlegat.

Självklart finns det en hora här också. Hon är obildad, använder svordomar, smörjer sig med Nivea, har stor näsa och hon kommer häftigt utan smekningar. För henne slutar det givetvis med självmord. Det är gott om stora och allvarliga trauman i Färskt vatten till blommorna eftersom författaren saknar förmågan att framkalla känslor hos läsaren på annat sätt. Hon har också slängt in några tillgivna hundar och katter (vilka som så mycket annat är helt överflödiga i diegesen). Och så dessa osannolika dagböcker som låter karaktärerna veta vad döda människor egentligen tyckte om ditt och datt och Violette själv. Som sirap på grädden på det sötade moset finns här också en slags mordgåta.

Banalt, kladdigt, förutsägbart, helt otroligt trist och skadligt för bokhälsan. Jag vill med ett sista citat utfärda min varning.

”En pojke är lite som en vild blomma, en hagtorn, han växer av sig själv om det finns något att äta, dricka och klä på sig. Om man säger till honom högt att han är vacker. En pojke växer bra om det finns en far. Det är mer komplicerat med en flicka.”

Till bildningens försvar av Sverker Sörlin

”Bildning förutsätter att man befinner sig i kunskapens horisont och att man inser att en sådan horisont flyttar sig.

”Det tillhör allmänbildningen” sa man på min tid, det kanske man ännu gör? Eller så gör man inte det, vilket är själva problemet som ger upphov till att Sverker Sörlin känner sig manad att komma till bildningens försvar (därtill var Trump president när boken skrevs). Sörlin är idéhistoriker och professor i miljöhistoria och han menar att bildning är en kollektiv angelägenhet, tyvärr allt mindre efterfrågad. Bildningsbegreppet är öppet åt många håll och innebär enligt Sörlin inte bara utbildning som medför anställning, inte bara något för den personliga utvecklingen. Det handlar om vad vi vet tillsammans. Bildning är släkt med skepsis och hör samman med livskunskap, moral och mångsidigt omdöme hos medborgarna i ett samhälle. ”Nördar är vi var för sig men bildade är vi tillsammans.”

”..jag tror inte att värderingar är skilda från kunskaper. Vad vi vet formar vad vi tänker och även vad vi tycker och vad vi tycker formar vad vi vet. Eller tror att vi vet.”

I en fint avvägd text med bra glöd går Sörlin igenom bildningens roll i förhållande till frågor om såväl etisk miljö, frihet, ansvar och demokrati som nationalism, klimatkris och ökade samhällsklyftor. Vi behöver satsa på skolan, universiteten, folkhögskolorna och lärarna för att återgå till den bildningstradition som vi tidigare hade i Sverige innan den misslyckade privatiseringen, marknadiseringen och nätjättarna tog över.

”Här vill jag egentligen bara med klimatet som exempel visa att bildning i vissa lägen är utomordentligt politisk. Vissa partier förnekar sådant som tillhör allmänbildningen baserat på etablerad vetenskap och deras skäl är politiska, inte vetenskapliga.”

Mot slutet blir det lite tjatigt då han spårar ur runt Tara Westovers bok även om jag också tycker att den är bra. Men allt är förlåtet när han bekräftar mina livsval:

”Personliga handlingar som ändrade matvanor, minskat köttätande, minskat resande med flyg och bil, minskad konsumtion, minskad bostadsyta och många andra åtgärder som människor skulle kunna vidta själva innebär uppoffringar. De skulle också kunna minska sina inkomster genom att arbeta mindre och därigenom minska sin egen efterfrågan och i nästa led produktionen av varor och tjänster och därigenom de utsläpp som dessa orsakar. Redan ordet minskad antyder att beteendet står i kontrast med de ökningar vi vant oss vid att förknippa med ett bättre liv. Att bättre liv skulle vara liv med förluster är en paradox enligt en logik de flesta av oss vuxit upp med.”

Det är jättemycket i den här boken som jag längtat så efter att någon ska säga. Det är mycket tillfredställande.

”Samtidigt finns det politiska krafter som öppet eller i det fördolda agerar för nedskärningar i folkbildningen och som vi sett för en reducerad public service . Mediastödet vill några också avskaffa eller drastiskt minska trots eller just därför att det värnar om allsidig information i hela landet till kostnaden av ett halvt Jas-plan per år.”

Cirkelns fyra hörn av Jerker Virdborg

Spänn fast er nu för nu ska vi ut och åka! Den här turen ger upphov till epifani och bör absolut upplevas före du läser mina tankar om densamma.

Paul Auster har sagt att ”språket är inte sanningen, det är vårt sätt att existera i universum”. På samma sätt är geometriska former inte bara ett sätt för människan att ”mäta jorden” utan också att existera bland rumsliga formationer och samband i universum. Geometri har använts i flera tusen år men först 1882 kunde man ”bevisa” att det är omöjligt att kvadrera cirkeln. Med Cirkelns fyra hörn återupptar Jesper Virdborg målet i den gamla traditionen när geometri och filosofi tangerade varandra.

Det kunde ha varit Paul Auster som kör den här bussen i vilken jag sitter längst bak och med spänd förundran försöker lista ut vart vi är på väg. Vägen går genom Stockholm. Framför mig sitter Per tillsammans med sin pappa som bjudit med honom på den här turen. Vår körkarl heter Laura och hon guidar oss mjukt framåt på denna resa, utan ryck eller knyck. Likt Sankt Lauritius delar hon ut allmosor bland annat fikabröd och mynt, men hon har en iPad istället för halster. Med sin väna röst informerar hon oss om historiska fakta om kärnkraftsreaktorn R1 som ligger under KTH i Stockholm, om att Olof Palme och Carl Bildt växte upp i samma hus och andra historiska fakta om exempelvis von Fersen och Alfred Ander. Jätteintressant tycker jag plötsligt att det är med historia. Men det är något som är konstigt här också. Jag lyssnar spänt på far och son som sitter framför mig och på Laura som säger: ”Var inte rädda. Vi ska inte långt” och ”Alla fattar när turen är över”.

Pappa Lennart menar att bussresan är en present och att Per samtidigt ska få möjlighet att fråga sin far vad han vill. Det är alltså (vad jag tidigare kallade) en ”manspresent” (det vill säga en gåva som givaren och inte mottagaren uppskattar), i själva verket blir den mer som ett straff. Lennart svarar inte på Pers frågor. Snarare verkar det som att pappan vill befria sig från gamla hemligheter han gått och burit på. Den barndom som är del av Pers världsbild, som är sann för honom, är plötsligt lika sann som en ”cirkeln med hörn”. Det går att säga, det går att skriva, men det finns ingen cirkel med fyra hörn.

Den här oerhört originella och spännande romanen, som jag absolut inte vill lägga ifrån mig, handlar om hur sanning, fake news, fakta, historia, (subjektiva) minnen och berättelser förhåller sig till bedräglighet och ren lögn i livet. Författaren litar dock blint på sina läsare – tack för det – vilket gör att det finns gott om luckor som är upp till varje läsare att fylla. Både min och Pers hjärna går i spinn, bussens väggar tycks närma sig. Han blöder, han bländas, det är dimmigt och det känns overklig för oss båda. Per överöses med information men får ingen rätsida på tankarna innan bussen rullar vidare.

Jag däremot, tänker så att hjärnan spinner runt, på omslaget och cirkeln och hur den ändå alltid sluts. Cirkeln bildar en ring som avskiljer en inre verklighet från en yttre. ”The circle of life”, livet som en resa, i cirklar, utan sidor och hörn det vill säga utan slut. ”Hur långt är det kvar? Hur många stopp”, frågar Per men får inget svar. Cirkeln kan fungera som metafor för livet, universum eller den outsägbara absoluta verkligheten. Enzo betyder cirkel och är starkt förknippat med Zen i japansk kultur, där symboliserar den bland annat tomrum. Detta ångestframkallande tomrum som människan desperat fyller med information av olika slag (inklusive desinformation) vilket symboliseras väl av en rigid kvadrat. Kvadraten kan vara en metafor för hur vi med förnuft ser på sanning, idéer, att vi ger saker namn och kategoriserar, bygger resonemang och berättelser som tillsammans med minnen utgör vår världsbild. Bara det att ju fakta och kunskap förändras. Dödsstraff var en ”normal företeelse” en gång, likaså att elda fossila bränslen. Kvadraten är världsbilden inuti cirkeln som är livet. Kvadraten förhåller sig till cirkeln som västerlänningar förhåller sig till livet. Fyrhörningen är liksidig och förutsägbar, rent av trist i sin avsaknad av spiritualitet, för att inte säga fyrkantig. Därtill konnoterar omslagsbilden yin och yang vilka symboliserar ytterligheter, tid och rum. Den vita klänningen och ljuset/ livet eller var den svart och mörkret/döden står emot varandra. Och så har vi mönstret med trianglarna från Sergels torg mitt i Stockholm, också en del av livet (främst för stockholmarna).

Virdborgs roman är som en utvecklingsroman, fast tvärtom. Den är ett stycke intrikat berättarkonst, fantasifull och eggande. Den är ett riktigt cirkelresonemang! En cirkel med fyra hörn.

Björnen av Marian Engel

Björnen (1976) är en modern feministisk klassiker som föranledde den kanadensiska författaren Marian Engels (1933-1985) genombrott. Den handlar om bibliotekarien Lou som tar sig an ett arbete på en i princip öde ö. Där lever hon isolerat tillsammans med en björn som hon blir förälskad i.

Det är en mycket originell och provocerande berättelse om en kvinna som har sex med en björn. Det är också en vass allegorisk skildring om kolonialisering och makt. Dels mellan män och kvinnor, dels mellan människor och natur. Prosan är bitvis enastående.

”När hon någon enstaka gång lyfte ögonen från det förgångna och följde nuet bleknade det bort inför hennes ögon och blev lika ogripbart som en hägring.”

Det jag tycker allra mest om – och som gör boken aktuell än idag – är Lous komplexa karaktär. Hon vill bli älskad av en man men hon vill också arbeta – en välkänt svår kombination som för henne in i älskarinnans trop. Hon är intellektuell och dum, manshatare och Daddy´s girl, osäker i sin sexualitet och slampig, uttråkad och halvgalen, kåt och eftertänksam, vilsen och självsäker. Lou är ett offrat objekt för patriarkatet men också subjekt och förövare i förhållande till björnen. Engel tar tydligt avstånd från antropomorfism, det finns inget mänskligt över björnen och ingen ömsesidighet gällande Lous önskningar. Hennes bemötande av björnen är en produkt av hur hon blivit bemött som kvinna i ett patriarkat.

Men vistelsen i och med det vilda upplyser henne. I texten återkommer ljuset som metafor för Lous utveckling. Hon genomgår en slags frigörelseprocess och förstår också att respektera björnen efter att den replikerat.

Björnen har likheter med den fantastiska boken Väggen (som också handlar om en ensam kvinna i naturen, bland djuren) i sin undersökning av människans normer och förväntningar, beteenden och behov av kontroll och kategorier.

Straff [#2] av Ann-Helén Laestadius

Det här är författarens andra bok om samers liv och utsatthet, (den första har prisats och ska filmatiseras av Netflix). Det är fantastiskt att skildringar av svenska statens stora svek mot sin ursprungsbefolkning genererar ett starkt gensvar. Straff är en fiktiv historia som bygger på verkliga händelser om hur det kunde gå till på nomadskolorna.

Berättelsen är fragmentarisk och kollektiv. Vi följer några killar och tjejer som ömsom går i skolan tillsammans på femtiotalet, ömsom är vuxna på åttiotalet. I skolan finns en lärare som går under namnet Häxan. Hon är berättelsens Karenin fast värre, det vill säga helt igenom ond. Hon hänger sig åt pennalism, kallar samerna för lappar och trampar sönder ett barns finger. Hennes roll tycks vara att ge form åt det våld och förtryck som samerna utsattes för. Hon framstår som en fullkomligt orealistisk karaktär men det är inte främst därför jag tycker att greppet med Häxan är misslyckat.

Man skulle kunna tro att just de här barnen hade otur att få just den här psykopaten till lärare, när det är mer komplexa skäl som ligger bakom förtrycket av samer (rasism, traditioner, bristande kunskaper, makt, pengar med mera). Åtminstone delvis var det med goda avsikter de samiska barnen skulle assimileras och lära sig svenska. Det förtar dock inte att nomadskolan har på sitt samvete att barn togs från sina föräldrar, agades och nekades modersmålet vilket har orsakat trauma, som dessvärre också verkar gå i arv.

Jag vill hemskt gärna tycka om den här boken, men jag rycks inte med. Det är för pedagogiskt. Jag saknar gestaltning och suggestioner. Allt är levererat och klart; vad jag ska tänka, tycka och känna. Kompositionen med tidshopp och flera karaktärer tilltalar mig men det här är av andra skäl en splittrad skildring. Det är för många olika trådar (adoption, giftig maskulinitet, psykisk ohälsa, missbruk, mobbing, ptsd, självskadebeteende, att passera, tvåspråkighet, kulturkrockar, moderskap etc.) och eftersom det är så många finns inte utrymmet att gräva djupare i något. Vi blir kvar på ytan och händelser och känslor radas upp efter varandra.

Observera möjligheten att lära sig av tidigare misstag. Det var en dålig idé att tvinga samerna prata svenska genom att förbjuda hemspråk- och kultur. Låt oss inte göra om samma misstag!

Förinta av Michel Houellebecq

”Om de stannat några minuter till skulle de ha sett den, döden. Den stod vid ingången men kunde gå uppför trapporna när som helst, den var en hora men en ganska borgerlig, snygg och sexig sådan. Den tog ändå emot alla avlidna, arbetarklassens döende var lika attraktiva för den som de rikas; likt alla horor valde den inte sina kunder.”

För några år sedan skulle jag inte ha gett den här gubben en chans. Det finns mängder av böcker så varför läsa en islamofobisk sexist som uppenbart är ute efter att provocera?

Jo, för att han purrar läsaren med sina provokationer, jag blir ibland irriterad, ofta engagerad och lockad att tänka över mina egna ståndpunkter och beteenden, det är utvecklande och lärorikt att vandra i mörker tillsammans med Frankrikes ”enfant terrible”. Utan att försöka behaga läsaren låter han densamme se med sin skarpa blick på samhällets nutida fenomen vilka åtminstone delvis tycks missgynna homo sapiens verkliga behov. Diskussionen han för hämtar sin näring från filosofin (Nietzsche med flera). Förinta framstår för mig som en hedonistisk hyllning till köttet och stringtrosan samt som en påminnelse om den arkaiska människans biologi.

Vi följer en vit, rik, medelålders, barnlös, fransk man vid namn Paul Raison (raison=förnuft) och hur han genomgår vad jag uppfattar som livets tre sista faser. I den första av dessa satsar han allt på sin karriär som spinndoktor åt finansminister Bruno. Diegesen i vad som först verkar vara en politisk thriller handlar således mycket om hur man på olika sätt försöker sminka en gris (= politiskt arbete). Det osmakliga gytter av media, fake news, populism, korruption, reklam, kapitalism, mutor, makt och terrorhot (från både höger och vänster) pågår alltjämt när det här utspelar sig i en närapå postdemokratisk framtid (bara några år bort).

”>>I grund och botten<<, sa Bruno slutligen till Paul, >>har presidenten bara en politisk övertygelse, en enda. Den är exakt samma som alla hans föregångares och den kan sammanfattas i en mening: ´Jag är gjord för att vara republikens president.´ När det gäller allt annat, besluten som ska fattas, politiska vägval, är han beredd att göra vad som helst så länge han tycker det verkar gynna hans politiska intressen.<<”

Den förnuftige Paul irrar som i dimma när han försöker orientera sig i den polariserade och åsiktsmastiga civilisationen (där bristen på övertygelse är ett tecken på mognad). Det är uppenbart att han prioriterar fel i livet, trots att han lever som folk gör mest. Han kan blunda för livets grundförutsättning det vill säga att livet en dag ska ta slut, och därför gör han det. Han har inte träffat sin syster på flera år men det ändras när deras pappa får en stroke och förlorar talförmågan – vilket tar oss in i nästa fas. Dimman lättar och perspektivet skiftar (till min stora glädje), nu är det pappan, syskonen och deras familjer som hamnar i fokus. Paul och hans hustru Prudence hittar tillbaka till varandra.

”Vad var det för mening med att installera 5G om man inte ens klarade att närma sig varandra längre eller utföra de mest grundläggande handlingar, de som gjorde att den mänskliga arten kunde fortplanta sig, de som även gjorde att de ibland kunde bli lyckliga?”

Sen blir också Paul allvarligt sjuk och får veta att han kommer att dö inom en snart framtid. Nu i den sista fasen blir han medveten om sin kropp. Givetvis är det fysisk närhet och kärlek som är viktigast i livet. Hustrun betyder allt. Här är inte kärlek som nikotin utan som morfin.

”Själv häpnade han över att få stånd, det var oväntat och nästan absurt, vansinnigt, groteskt och på något sätt ovärdigt, det stämde inte alls med hans föreställningar om att vara döende, arten strävade uppenbarligen mot egna mål, helt oberoende av individens, men den tillät också ömhetsbevis, uppmuntrade det rent av, så att den sexuella njutningen, sett ur en annan vinkel, kunde framstå som en enkel förlängning av ömheten. Vad som däremot inte spelade någon som helst roll var orden, det gick hela dagar utan att de växlade ett enda ord.”

Förinta handlar om hur människan i sin strävan efter tillväxt och individuell utveckling backar bort från sina egna behov. Houellebecq tycks mena att människor tappat kontakten med köttet och att det faktum att vi alltmer sällan har sex och skaffar färre barn kan leda till att vi förintar oss själva. Vikten av den ”äktenskapliga plikten” skola alltså icke underskattas! (Houellebecq version av romantik.) Föraktet för åldrande och utökad dödshjälp skulle också kunna leda till samhällelig självförstörelse. Klimatkris eller modern teknik i fel händer, attackmedlen utvecklas snabbare än försvarsmedlen. Självmord är ett sätt att förinta sig och Houllebecq driver tesen att rationalitet är en parameter som försvårar lycka. Eftersom vi tenderar bli mer förståndiga med åren innebär ålderdom inte sällan minskad lycka. Författaren går i polemik med våra prioriteringar av arbete, pengar, språk och samtal, intellektualitet, veganism framför kärlek, närhet och sex. I brist på förtrollande gudstro är det sex som gör jordens farligaste djur lyckliga och mindre farliga.

Det här är en intelligent och intressant roman men onödigt lång (>600 sidor). Jag tycker den står och stampar mellan varven. Han skriver bra förstås, rakt och med humor, är oväntat lite brutal och misantropisk. Jag tänker mig att Förinta är en bra ingång till Houellebecqs författarskap. Men den nogräknade feministen har här inget att hämta.

De afghanska sönerna av Elin Persson

Jag blev helt till mig av Elin Perssons roman Sommaren, när den var slut kastade jag mig omedelbart över hennes romandebut (2020). Den riktar sig till unga läsare. Jag har hört talas om De afghanska sönerna tidigare, men inte nappat. Jag brände mig rejält som god man åt ensamkommande ungdomar 2015-2016 och orkar inte riktigt med att tänka på det. Men det var innan jag visste att Elin Persson skriver som en gudinna.

Vi följer den unga Rebecka som arbetar på HVB-hem med unga killar från Afghanistan.

Den här är också skickligt skriven och den lämpar sig väl även för vuxna. Prosan är välbalanserad, drabbande och rak. Perssons porträtt är oerhört realistiska. Det är uppenbart att författaren har erfarenhet av HVB-hem. Jag känner igen alltsammans; simskolan, de små vita tänderna, de språkliga missförstånden, ärren, tungans klickande ljud, självskadebeteenden, matsamlandet på rummet, Ataraxen, rökandet, bollywoodmusiken, ”medicinsk åldersbestämning” med mera. (Jag saknar bara teet.) Dessa charmiga unga killar som mest liknar fågelungar som ramlat ur boet och deras kamp mot nattens fasor, den ovissa framtiden och inte minst väntan på migrationsverkets besked är djupt omskakande. (Dock hade jag som god man samma behörighet som en förälder när det kom till att ge stöd vid vårdsituationer.)

Jag gillar hur öppet Elin Persson antar svårigheten med att följa anvisningar när de går på tvärs med medmänsklighet. Hon låter läsaren bilda sin egen uppfattning. Men nog känner – och delar – jag raseriet mellan raderna. Det här slutar förstås olyckligt.

Vi är många som aldrig kommer att glömma dessa unga människor och hur de misstroddes och behandlades.

Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten?

Jag har lyssnat på denna gröngrälla villervalla i över 14 timmar och nu är jag helt kokt i locket. Osten läser sin självbiografi som också är dramatik och lek och citat och listor och dagbok och fan vet allt. Det här är det konstigaste jag lyssnat på. Inspelningen verkar vara gjord i en tagning, misstag är inte bortklippta, ljudet varierar på ett besvärande sätt. Alla upprepningar och den oredigerade känslan vilken säkert har till syfte att vara autentiskt, tröttar och tråkar ut mig. Det är alldeles för mycket av allt.

Att Suzanne Osten som person och dramatiker har gjort oerhört mycket viktigt och bra i sitt 78 år långa liv, råder det inget tvivel om. Hon har uppenbart intressanta saker att berätta om uppväxten med en psykiskt sjuk mamma, från vilken hon rymmer till sitt eget liv. Om detta handlar den fantastiska boken och filmen Flickan, mamman och demonerna. Osten är en överlevare som vet vad barn i kaos behöver. Det kompetenta barnets perspektiv och dess rätt till välgjord konst och teater, tillsammans med rättvisa och humor genomsyrar hennes arbetsliv. Ostens aldrig sinande energi och kreativitet är säkert inspirerande, bara att det inte alls når fram till mig i den här boken.

Här går det så fort, allt ska beröras, hon blandar mellan olika språk och mellan talspråk och skriftspråk. Boken är indelad i tre akter i enlighet med franska revolutionens ordspråk; frihet (från barndomen och mamman), jämlikhet (blir själv mamma) och broderskap (feminism).

Saker som ändå tränger sig genom ordmassan och når fram till mig: Hon gjorde en bröstreduktion, sexton år gammal, när plastikkirurgin var på framfart (1962). Hon är fettfobiker och ätstörd. Hon menar att att grubbla över egen skuld är att övervärdera sin egen betydelse. Hon blev motarbetad av Ingmar Bergman, förstås.

Jag tror att hon är en modig, klok och skicklig person och pionjär, Suzanne Osten, som absolut inte behärskar biografigenren.

Åh William! [Amgash #3] Av Elizabeth Strout

Den här är – till skillnad från de två tidigare böckerna i serien – inte indelad i kapitel om olika personer, utan här är det författaren Lucy Barton som berättar om sig och sin exman William i ett enda flöde. Hon är väl närmare sjuttio eller något och har nyligen blivit änka efter sin älskade (andra) man, David. Hon berättar i första person och eftersom hon, som alla andra levande människor, dras med ”blind self” blir hon en opålitlig berättare, som alla andra som berättar alltså. Hennes två vuxna döttrar, exmannen William och andra personers utsagor får läsaren att förstå att Lucys självbild inte alls stämmer med andras bilder.

Det här är en realistisk roman om klass (ekonomiskt och kulturellt kapital) och mänsklig psykologi om vilket Elizabeth Strout utan tvekan vet asmycket. Hon skriver avspänt och opretentiöst. Protagonisten Lucy öppnar sig för läsaren som vore vi vänner, om vad som varit svårt och hur hela livet egentligen är en övning som handlar om att göra fel, göra fel igen, göra om och göra rätt. Och man slutar visst aldrig lära sig.

Hennes uppväxt var fattig och svår, hon har gjort en klassresa och lider av PTSD och panikattacker. I början tänker jag att det är väl märkligt att hon är så bra på nära relationer (med exmannen och döttrarna) med tanke på hennes svårigheter men vartefter klarnar bilden. Hon liknar fattigdomskomplexet med obesitas, båda gör en människa osynlig, att hon inte tas på allvar. Men på samma gång sticker den skamliga kroppen i andras ögon. Författaren jämför trauma med att vara halt. Det är väl därför Lucy efter William, fastnar för en man med en höftskada – en jämlike. William var tvärtom en biljett bort från barndomen, i Lucys ögon en klanderlös, rik och trygg person med pondus. Fast hon som var ung och inte visste vad trygghet var felbedömde förstås. Det får mig att fundera på hur många det är som blir kära i en strålkastare? Eller en biljett bort?

Jag tycker jättemycket om Strouts verk vars prosa underhåller och tröstar, fördjupar förståelsen för klass och problematiserar klassresan och den amerikanska drömmen. Givetvis ska jag läsa den fjärde boken i serien också.