aug 19
Jag är skeptisk till självbiografier. Jag tycker förstås att var och en har rätt att skriva om sig själv (helst i mogen ålder och med humor), men självömkan och frånvaro av självinsikt retar mig. Tydligen vill jag läsa om Elliot Page uppväxt och liv som skådespelare och transperson, eftersom jag valt boken, men irriterar halvt …
jun 16
Proust mastodantepos är slut och jag har hamnat i den omtalade öken post På spaning efter den tid som flytt. Jag blev väldigt nyfiken på Albertines perspektiv efter att ha läst Rymmerskan och skulle egentligen bara bläddra lite i Anne Carsons Albertineutredningen. Men så kunde jag inte sluta. Den är så liten också, det blev …
feb 14
Björnen (1976) är en modern feministisk klassiker som föranledde den kanadensiska författaren Marian Engels (1933-1985) genombrott. Den handlar om bibliotekarien Lou som tar sig an ett arbete på en i princip öde ö. Där lever hon isolerat tillsammans med en björn som hon blir förälskad i. Det är en mycket originell och provocerande berättelse om …
okt 08
Fight-or-flight? Det är frågan. Eller förlåta? Fast på plattyska. Kvinnorna som pratar sitter på en höskulle belägen i en avlägsen by i Bolivia. De är Mennoniter, tillhörande den ultrakonservativa grenen av kristendomen vars mest kända del är Amish. De har aldrig varit utanför byn, aldrig sett havet, aldrig sett en karta. De är analfabeter och …
feb 20
När Sven Delblanc var liten drömde han om att förvandlas till sten, för att sten inget känner hur den än behandlas. Det här är en öppenhjärtig självbiografi med fantastiskt fint språk som jag tror kommer finnas kvar hos mig. ”Inneslutna i jagets fängelse är vi ensamma om våra minnen. Det lilla vi äger gemensamt minns …
jul 07
”Att kalla en historia för en sann historia är en förolämpning mot såväl konsten som sanningen.” Vladimir Nabokov slog igenom brett 1955 med den oerhört omtalade (och av mig älskade) romanen Lolita. Sju år senare publicerade han Blek låga, som jag vill påstå står i relation till den tidigare (eller snarare hur han behandlats på …
maj 04
Den här hyllade romanen heter i original The Push vilket hänsyftar mer än den svenska titeln Älskade barn. The push betyder trycket men också knuffen. Trycket, en mamman använder för att föda ut ett barn. Knuffen, är central i den här berättelsen. Barnet knuffar mamman i en riktning som hon kanske inte alls uppskattar. En …
apr 27
Det här är en humoristisk kortroman, som JAG tycker är rolig. Jag skrattar alltför sällan när jag läser böcker, men åt det Andrew Kaufman skriver skrattar jag. På ett bra sätt. Hurra för den här lilla pärlan! Precis som titeln lovar är alla vänner till protagonisten Tom, superhjältar. Här finns Madame Görrenteftersom (”den mäktigaste av …
UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING
Jag har läst böcker från 70 av världens 195 länder.
Följ min jorden-runt-läsning här!
UTMANING: NOBELPRISTAGARE
Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.
Jag har så här långt läst 38 av 119.
Följ min Nobelutmaning här!
![TILL SKUGGORNAS LOV av Junichirō Tanizaki ⭐️⭐️⭐️⭐️
Hej, jag heter Nina och jag är nippofil.
Den här urmysiga essän från 1933 om kärleken till klassisk österländsk estetik och ett långfinger till den västerländska får mig på väldigt gott humör i mörkret. Författaren sammankopplar den österländska kulturen med den japanska ”nationalkaraktären” - en tvivelaktig term som jag tar med en nypa salt, men som ändå säger något om normer i öst jämfört med våra i väst. Den japanska estetiken har ”alltid skuggan som grundton och är oupplösligt förenad med mörkret.” Halvdunkel ”öppnar verkligheten för andra sinnen än bara synen och skapar en större harmoni.”
Junichirō Tanizakis (1886-1965) kärlek till skuggorna och aversion mot banal klarhet påminner om Jon Fosses passion för det lysande mörkret och att det bara är i mörkret vi verkligen kan se. Kanske att svärtan inom oss kan komma till ro när vi fäster blicken på det mörka utom oss?
Tanizaki förespråkar de traditionellt japanska pappersväggar som silar in ljuset och gör hemmet till en föränderlig plats, en naturnära toalett helst i trä utan vita och blanka detaljer, ljudapparater som lyckas förmedla hjärtat i japansk konst och musik; pauserna, mörka lackade skålar som får soppan att dofta ”av zen”, stora takskägg som parasoll på husen och stillstam nō-teater.
”Rent allmänt känner vi ingen ro i sinnet när vi ser något som är skinande blankt. Västerlänningar använder silver, stål och nickel till bestick, fat och så vidare och putsar allt så att det skiner, men så glänsande saker tycker vi inte om. […] Tvärtom blir vi glada när tiden sätter sina spår och ytan mörknar och förlorar sin glans.”
På japanska och kinesiska finns ord för att laga sånt som gått söner med guld (kintsugi), brodera synliga lagningar på kläder (sashiko) och lystern från händers solkande beröringar (nare).
Mörker i all ära men kvinnorna i öst undkommer inte vithetsidealet. Traditionen placerade dem längst in i skuggorna för att de skulle behålla sin vithet. Vitt puder, avrakade ögonbryn, svärtade tänder och mörkblått läppstift användes för att huden skulle se ljusare ut...—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
Senaste kommentarer