”Ut flyttar Bob och jag till Vanløse, vårt hem låg ovanpå macken, och vi hade stavparkett. […] Bob älskade gult tegel.”
Jag kan inte börja recensera Bob i någon annan ände än den berättartekniska. Här finns ett (i princip) outtalat jag, som är Bobs flickvän och också en allvetande och homodiegetisk berättare. Tillsammans med personens protagonist (Bob) sammanfaller de i ett vi, men makten över diegesen och karaktären Bob ligger hos flickvännen som dessutom nästan enkom väljer att berätta om saker han säger, gör och tänker när hon inte är med. Jag tycker det här är ett mycket märkligt men också vågat grepp. Det stör mig inledningsvis (en människa kan ju inte vara allvetande, tänker jag) men sen vänjer jag mig och mot slutet gillar jag det. Alla böcker har ju underförstått ett jag bakom sig, det kan vara mer eller mindre outtalat. Duras skrev: ”Alla författare talar om sig själva, vare sig de vill eller inte.” Här talar flickvännen om Bob, men egentligen är det väl hennes fantasier och tolkningar av honom vilket alltså säger mycket om henne själv. Jag uppskattar det ärliga uppsåtet i att synliggöra personen genom vars modus hela diegesen filtreras.
Det är en minimalistiskt och särpräglad skildring på bara 150 sidor om när Bob på åttiotalet som nyinflyttad Köpenhamnsbo – medan flickvännen studerar – ska sparka igång vuxenlivet. Men det vill sig inte riktigt. Han får något meningslöst extraknäck på ett hotell, han är ensam och vemodig, saknar mål och mening. Han tackar ja till att vara med i pyramidspel och så..
”Till slut visste han inte vad som gjorde mest ont. Att ha förlorat eller att förlora all den där tiden. Sedan hade tiden gått.”
Helle Helle har en säregen stil som bitvis är komisk med precis rätt tonträff, men emellanåt känns stolpig och konstlad. Däremellan finns mycket osagt. Mitt intresse är väldigt ojämnt när jag läser Bob. Jag gillade De bättre. Vissa passager får mig att utbrista ”fan va snyggt” men däremellan tappar jag fokus och mina tankar glider iväg på annat håll. Men jag älskar ändå karaktären Bob, känner med honom och igen unga mig i honom. Han funderar och drömmer, krånglar och ångrar.
”Han åkte in till stan för att ekipera sig på de små tvärgatorna bakom Strøget. Köpte en gul tröja och även en basker, men redan efter tjugo meter på Larsbjørnstræde ångrade han sig. Tyvärr gav de inte honom pengarna tillbaka, så han måste hitta något annat. han gick runt i butiken i nästan en timme, och till slut köpte han ett stycke velour som kunde läggas över sängen. Han blev tvungen att göra av med åttio kronor extra. Men när han reste sig efter en lång kopp kaffe på Teglgårdsstræde upptäckte han att påsen med tyget hade försvunnit.”
Plötsligt kommer den över mig, den tunga kvävande känslan som det innebar att ”ha hela livet framför sig”. Just det, hjälp, så var det ja! Alla val, möjligheter, förväntningar och krav, utbildningen, karriären, familjen, boendet. Hur ska det bli och hur ska det gå till, undrade jag. Lätt som en plätt! Inget att oroa sig för när man tittar i backspegeln, men säg det till Bob.
”Alla författare talar om sig själva, vare sig de vill eller inte.”
Det här är en intervjubok baserad på samtal genomförda på åttiotalet mellan en ung modig italiensk journalist och den litterära fullkomligheten inkarnerad. Först 2022 översattes den till svenska. Samtal med Duras är utmärkt bredvidläsning till hennes inte helt enkla verk (böcker, film, teater). Det pratas om barndom, moderskap, litteratur, politik, missbruk med mera. Här står sådant jag inte läst förut, det skiljer sig på många sätt helt från det förväntade och konventionella. Det är ljuvligt.
Det är vad hon säger om författandet och konsten som påverkar mig mest. Hon skildrar skrivandet som att ”sticka hål på sin inre skugga ända tills dess ursprungliga kraft sprids över hela sidan och omvandlar det som av naturen är ’inre’ till ’yttre’.” Eller egentligen är det tanken på skrivandet som är bäst menar hon och påtalar också att det bara är galningar som skriver fullt ut. Litteraturens uppgift är att riskera något och ge form åt det förbjudna, det outsagda som andra känner på ett formlöst sätt.
”Stora andar är androgyna.” På frågan vad som skiljer manligt skrivande från kvinnligt svarar hon:
”Det finns en intim och naturlig koppling som i alla tider förbundit kvinnan med tystnad och alltså med självkännedom och lyhördhet för sig själv. Detta leder hennes skrivande till en äkthet som saknas i manligt skrivande, vars struktur i alltför hög grad refererar till ideologiska och teoretiska kunskaper.”
Hennes verk kännetecknas av hav och hetta, begär och passion, luckor och ojämnheter. Det som intresserar henne är det som uppstår i sprickorna, ”de tomrum omöjliga att fylla som uppstår mellan ord och handling, sådant som finns kvar mellan det som sägs och det man förtiger.” Hon försöker framställa sin personer som människor är det vill säga: ”bara ett simpelt knippe av frikopplade drifter”.
Hon betackar sig för konst som bygger på tendenser och ideologier. Undervisande konst är falsk samt att den förpassar konsumenten ”till en roll som passiv mottagare – till underkastelse skulle jag säga”.
Hon var, liksom jag varit det sista året, en nattläsare. Jag har själv inte tänkt på det men när hon beskriver hur ”dunklet, mörkret omkring en förstärker passionen mellan boken och en själv” och hur ”dagsljuset förtar intensiteten” instämmer jag.
Eftersom jag är renons på fransk film och teater säger alla namn på personer och titlar mig föga. Men det gör inget för Duras ord lyfter och dansar och jag vill inte att boken ska ta slut.
Jag tycker om den här vackra titeln som insinuerar misslyckad frösådd som i barnlöshet, sår som blöder samt spår som gränsdragningar i snön. Folk som sår i snö handlar om det samiska folket och de sår som åsamkats dem vilka också lämnat spår till efterföljande generationer.
När en författare har ett viktigt budskap och är angelägen om att lära läsaren någonting kastar agendan inte sällan skuggor över prosan. Detta menar jag är fallet med exempelvis Ann-Helén Laestadius Straff. Jag tycker Tina Harnesk i sin debutroman lyckas bättre och visar större tilltro till läsaren.
Det börjar med att hon som ska komma att bli vår starkaste protagonist får en cancerdiagnos. Hon är 85 år, heter Máriddja och är tuffare än tåget. Inte minst är hon rolig. Jag, och vad det verkar många med mig, älskar att Harnesk väljer att berätta om sina samer i en komisk kontext.
Tyvärr är det inte min humor. Jag drar lite på munnen första gången Máriddja samtalar med Sire (Siri) i ”telefonapparatmaskinen”, men sen blir det tjatigt. Det kan i och för sig bero på att jag redan tidigt ledsnar på det pråliga språket som är tungt överlastat med liknelser.
Tänk att leva i ett polariserat samhälle där medborgarna är indelade i första och andra klass. Där grupper hålls åtskilda vad gäller geografiska områden, skolor, arbeten, vård etcetera. Där den ena gruppen tjänar mer pengar och har privilegier medan människor i den andra gruppen redan som barn misstänkliggörs och utses som syndabockar. Man hävdar att människor kan klättra i hierarkin genom att ta emot samhällets hjälp och arbeta hårt men det fungerar bara om man också har talang.*
Frída Ísbergs debutroman Märket handlar om psykologi som maktmedel. Här skildras ett dystopiskt framtida samhälle som alltför väl liknar vårt. Det är en av mig efterlängtad diskussion författaren för på ett intelligent och träffande sätt. Vi kastas in i berättelsen in media res och följer sedan fyra trovärdiga karaktärer var och en representanter för olika nivåer i samhället. Diegesens väv bär hela vägen och är präglad av komplexitet och realism. Ísberg håller stilen ren och den röda tråden spänd, hon svävar inte ut. Det är jäkligt snyggt gjort!
”Men nu har vi som grupp (vår flock, vårt samhälle) buntat ihop styrka med psykopati. Vissa mänskliga egenskaper som tidigare har kopplats till styrka, till exempel testosteron och aggression, är nu inte bara syndiga laster, utan rent av sjukdomssymptom. Vilket är detsamma som att säga att knivar är syndiga laster, sjukdomssymptom. Jo, visst kan knivar vara farliga, hur många har inte dött på grund av knivar? Ändå använder vi oss av knivar varje dag, i vartenda kök över hela världen.”
Att vara ”märkt” i Ísbergs värld innebär att man klarat det empatitest som är till för att skilja ut presumtiva brottslingar. Som ”omärkt” bör man genomgå terapi samt ta (vanebildande) medicin för att öka den empatiska förmågan. Ordet psykopat är ersatt med ”person med moralisk avvikelse”. Man har lektioner i emotionell kompetens vilket väl ska väga upp för det faktum att mänsklig kontakt ersatts av AI, digitalisering, hologram med mera.
”’Den här typen av våldsyttringar dyker inte upp från ingenstans’, säger han till en osynlig journalist. ’De här grabbarna har ingen röst i samhället. Det här är deras sätt att själva ta befäl och hämnas. Tyvärr. Det är ingen tillfällighet att hela landet har drabbats av en inbrottsvåg och att knarkhandeln slår nya rekord var och varannan dag. Samhället håller på att förverkliga den fara man säger sig vilja avvärja.’”
Idén om psykets hegemoni tycks råda, såväl på Island som i Sverige. Jag väntar på den backlash som det överdrivna psykologiserandet, terapeutandet, diagnostiserandet, medicinerandet och opererandet av barn och vuxna kommer att leda till. Att vi i allt högre grad lägger fokus på den psykiska statusen där vi också hittar felen och de påhittade lösningarna tror jag hör samman med högerpolitik, samhällsnormer och ”de stigande förväntningarnas missnöje” (som Tage Erlander sa och syftade på att när man får det bättre ökar ens förväntningar). Kerstin Ekman och Christian Rück har skrivit klokt om detta. Till viss del även Jesper Juul. Jag är rent lycklig över att Ísberg går i polemik med försöken att omvandla klassproblematik till psykologi.
Att läsa Märket är som att sakteligen dras upp på toppen i berg- och dalbanan. Det går sakta i början (lite rörigt med karaktärerna) men sen är det bara att njuta av åkturen. Det är en verkligt imponerande debutroman och jag ser fram emot hennes fortsatta författarskap.
* Det inledande stycket beskriver ett samhälle som inte sedan 70-talet har haft fler personer som lever med lägre ekonomisk standard än nu. Där hälsoinsatser snarare ökar än minskar de sociala klyftorna. Där friskoleexperimentet har spätt på skolsegregationen, dränerat kommunernas ekonomier och förflyttat hundratals miljoner i skattepengar menade för barnens utbildning till friskoleägare utomlands. Där det tredje största partiet föreslår att ADHD-testa alla barn i utsatta områden. Det samhället är vårt.
Så går jag då i mål med min utmaning att läsa hela Kerstin Thorvalls bibliografi. Det blir dock haltande, för egentligen återstår ytterligare två böcker (av 68). Efter att ha dammsugit biblioteken (inklusive fjärrlån) samt Bokbörsen får jag motvilligt ge mig (Hennes allra första bok Förstå mig får jag ingen träff på alls men Dubbelroll finns att låna på plats på KB i Stockholm). Jag har därtill läst alla böcker jag känner till som handlar om Kerstin.
Kerstin Thorvall fotograferad av Ulla Montan
Barntanten Kerstin Thorvall (1925-2010), kvinnors nemesis och själsfrände? Hon skrev jäkligt bra, om det obekväma och stigmatiserade, hon skrev det vi tänker. Hennes bibliografi är som en ekokammare, där normeröverskridanden, moderskap, relationsproblem, skönhet, kärlek, åldrande, genus och sexualitet behandlas från olika perspektiv, om och om igen. Som konstnär lyckades hon synliggöra ”kvinnan med behov”, och vilket engagemang det väckte. Hon skrev om en kvinnas avsteg från livsmanuset i sina böcker och för detta straffades hon. Som en unik mix av präktighet och galenskap i en och samma längtande kropp tog hon sitt bokjag på största allvar men bjöd också in till att skratta åt eländet.
Jag vill dansa är en informativ bok om jazzbalet med illustrerat övningsprogram
Karriären inleddes som modetecknerska, snart övergick hon till ett slags självhjälpsböcker som var beställningsjobb. (Förstå mig lär vara en sådan.) Det finns i släkten, det där att predika. Kanske att hon riktar sig till sitt eget okunniga av puritanismen danade jag, men jag har inget tålamod med någon som talar om hur man ska tänka och handla, dessutom har dessa böcker åldrats extremt dåligt. Inte sällan rymmer de homofobi, misogyni och rena felaktigheter. Det är med alla rätt de försvunnit från hyllorna.
Hon var den ”snälla” dottern som ännu vid nitton års ålder trodde man kunde bli gravid av en kyss och vars trotsålder sen varade till femtioårsåldern, minst. I Andra boken till dig från 1965 skriver hon ”Stygga flickor blir livsdugliga. Deras själviskhet är en sund instinkt. De vet att hävda sig själva.” Det var den stygga flickan i sig hon omfamnade i sina böcker. Hon gör sig väldigt bra i litteratur måste jag säga.
Andra boken till dig är en självhjälpsbok lika dålig som självhjälpsböcker brukar vara.
Däremot är flera av hennes barn- och ungdomsböcker helt och hållet fantastiska. För mig statuerar Thorvall exempel hur ett mänskligt liv består av faser. När den predikande beskäftiga unga flickan reformerats till en mognare, modigare variant som vet lite mer om vad hon vill, börjar hon undvika choser. Fortfarande delvis som en flicka (enligt egen utsago). Det där att hon aldrig riktigt kände sig vuxen kan ha varit en hjälp till hennes klockrena naivistiska inifrånperspektiv. Gunnar vill inte klippa håret, Vart ska du gå? Utoch Istället för en pappa är mina favoriter. Thorvall var progressiv i det att hon förlade pojkarnas värld i hemmet i nära relation med mamman.
”Det är något så jävla festligt med mig. Jag är femton år inuti och femtio år utanpå. Visst är det så att man kan skratta ihjäl sig.”
En söt liten minipocket
Hon skrev poesi också, även den handlar om tidigare nämnda teman. Det var dock med vuxenböckerna som hon fångade mig från början. Det mest förbjudna, Din lycka är min, trilogin om Signe, Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig och Jag är en grön bänk i Paris tycker jag att alla borde läsa. Hennes verk är roliga och engagerande läsupplevelser som gör avtryck oavsett om de är skönlitterära eller autofiktiva. Det finns en nerv i hennes bästa texter tack vare förmågan att med stor hantverksskicklighet omvandla livet, den banala vardagen, känslorna, den psykiska sjukdomen till litteratur. Jag får känslan av att hon la ner hela sin själ i sina verk, Men identiteten hör samman med texten, inte med människan bakom. Hennes verk är konst, mycket större än det självupplevda.
”Att läsa Thorvall är att inse att det förflutna är inte något vi lämnar bakom oss.”
49 år är hon när hon blir farmor och skriver kåserierna som är samlade i boken Det ska vara farmor i år. Storheten i den här boken ligger i humorn och att hon berättar om hur saker är, inte hur vi önskar att de vore. Hon skriver om förlossningsdepression, att hon saknar grupptillhörighet, är skild i omgångar, rök- och alkoholfri, ångesten som varvas med glädjen, kärleken till dansen och hur hemskt lösaktig hon är (i perioder också deprimerad och frigid). Hon liknar farmor-rollen vid en för stor rock som hon vill få tid att växa i. Det är märkvärdigt mycket som hon stör sig på då (1976) som också stör mig idag nästan femtio år senare; övertrendiga uteställen (vi vill ha billig och god mat serverad vid fula bord och rangliga stolar), datorisering, plastöverskott (kondom på gurkan!), stillasittande och bråkiga barn (hon tar dock alltid barnens parti). Hon skriver om depressionen och hur hon försöker reglera den med resor, motion och tabletter. Men det här är inte hennes bästa krönikor.
Jag betecknar nu Thorvallprojektet som avslutat. Det har varit ett stort nöje. Nu ska jag klura på vems hela bibliografi jag tar mig an härnäst, kan komma att bli en annan Kerstin..
Första lektionen ska vi ägna åt män och deras besatthet av andra världskriget. Män står alltså inte i förhållande till andra världskriget som sugröret till milkshaken, som dipen till chipsen, som högerskon till vänsterskon. Andra världskriget kommer – liksom andra krig – finnas kvar i vår historia utan att vita män över fyrtio måste tjata hål i huvudet på oss andra om dem. Låt stå! (I och för sig intresserar det mig att läsa om motståndsgruppen Vita rosen. Men inte så att jag vill göra det igen.)
Brombergs förlag verkar ha en försmak för långa – och enligt mig – trista skildringar av vita mäns livsfaser. Ian McEwans stil är mildare än McCarthys och mindre religiös än Franzens. Språket är alldagligt, detaljerna är alldeles för många, kronologiskt uppradade efter varandra. Det handlar för mycket om krig och politik. Lektioner är inte tillräckligt intressant för att överrösta mina egna tankar. Det enda som egentligen lever här är framsidan. Hela tiden när jag läser undrar jag varför han valt att ta med allt det här. En kines som är bra på matte exempelvis.
Lektioner är mer som en håltimme faktiskt. Där skrotar Roland omkring som en av de tråkigaste protagonisterna jag råkat ut för. Han är duskig från arla till särla, lam från början till slut. Han lyckas inte ens irritera mig. Jag tror att Ian McEwan egentligen ville skriva om krig och sen försökte han passa in stackars Roland som en skruvboll, blev tyvärr stolpe ut. Som barn hade Roland själstillstånd som en hund, ”kedjad vid ett ständigt nu”. När vi möter honom är han 37 år och en talangfull pianist som inte spelar piano, misslyckad författare och rastlös idiot. Han har precis blivit lämnad och står ensam med ansvaret för sin bebis. Men tro nu inte att en ensamstående pappa kan rädda det här. Roland är alltjämt Roland. Hans väsen är lika spännande som en regnbåge i svartvitt.
Det borde ju egentligen vara intressant att läsa om en människas hela liv, hur det förändras med tiden och globala kriser som krig, inflation, Tjernobyl etcetera. Men det saknas psykologisk medvetenhet. Växlingen mellan politiska och personliga problem känns krystad. Med Roland i båten vill jag hoppa överbord. Roland ror det inte i land. Och jag finner mig strandad på Mars.
Det finns absolut scener som engagerar det vill säga irriterar mig. McEwan har vänt på könsstereotyperna på ett märkligt sätt som gör diegesens grundpremiss helt orealistiskt. Här finns en kvinnlig pedofil, en mamma som överger sin familj och en oskyldigt anklagad make. Triss i vad som (nästan) aldrig händer! Doris Lessing nämns, hon lämnade (några av) sina barn. Hon är för övrigt en av få kvinnliga författare som nämns – bland alla manliga – i egenskap av att hon lämnade sin familj.
Jag tror ändå att McEwan försöker sig på feminism. Det är som att han vill ha med saker som rör kvinnliga erfarenheter exempelvis hur svårt det är att kombinera kreativitet och moderskap. Men analysen saknas, det bli grunt och konstigt. Det finns ingenting här som jag känner igen mig i, kvinnligheten verkar ha dragit till Venus. Pappans vardagsliv som ensamstående pappa framstår lika realistiskt som ett glittrigt bokmärke. När han får barnbarn sen mot slutet blir det lite mera realistiskt som att författaren faktiskt har erfarenhet av att vara morfar/farfar.
Däremot finns det något viktigt i det här med att Roland blir tafsad på, förförd av och att han ger sitt samtycke och debuterar sexuellt med sin pedofila pianolärare. Här kommer faktiskt en läxa ändå, till lärare och det gäller en av universums grundläggande lagar. Barn kan inte ge sitt samtycke till vuxna.
Böcker jag hittat i boken: Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Flugornas herre av William Golding. Gräset sjunger av Doris Lessing, Djurfarmen och 1984 av George Orwell.
”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig”.
I Sent farväl utvecklar Ia Genberg Jaques Werups fantastiska strof om kärlekens eros till att handla om kärlekens agape mellan två kvinnliga vänner. Det är klokt gjort. Jag älskar temat och författarens sublima prosa som samtidigt är lätt och precis när den beskriver och gestaltar utan övertydlighet. Från början till slut är jag idel öra.
Bokens huvudperson Mia får syn på sin gamla ungdomsvän Marias dödsannons. För tjugo år sedan var de unga och nära vänner, under några år, och sedan rann deras vänskap ut i sanden. Mia går på minnesstunden och börjar prata med en polis som undersöker varför Maria dog. Märkligt nog finns här alltså en mordgåta. Det är dock inte på grund av dess svar som jag – eller någon väl? – läser den här boken.
Det är en något konstig ramberättelse men det gör inte så mycket för det Genberg egentligen skriver om (precis som i Detaljerna) är att ”vi lever så många liv inuti våra liv, mindre liv med människor som kommer och går”. om tidens veckade egenskaper och hur det förflutna står i relation med nuet. Hon lyckas också beskriva den frivola känslan av att vara ung och ha hela livet framför sig på ett sätt som påverkar mig.
Jag verkligen älskar hennes språk och längtar till nästa gång hon bjuder ur sitt litterära ymnighetshorn.
Om mellanförskapets gåva och förbannelse vet Qaisar Mahmood att berätta. Det här är en autofiktiv berättelse om när han som ett självförverkligande projekt, bredvid sin trygga anställning som managementkonsult, wallraffar som matbud. Han förnekar att han är svensk när han cyklar omkring mellan restauranger och bostadsområden som för honom är högst bekanta. Hans vardagliga medelklassliv möjliggjordes av hans föräldrar som invandrade till Sverige från Pakistan och jobbade med liknande kneg (städ och tidningsbud). Syftet är att ta sig neråt i Maslows pyramid för att få en förståelse för hur det kan ha varit för hans föräldrar och hur det är för de som idag arbetar som matbud.
”Det är inte ovanligt att migranter har en tendens att klänga sig fast vid symboler, traditioner eller företeelser som upplevs som indikationer på att man inte förlorat sig själv i migrationen. Inte helt olikt hur Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit höll obetydliga symboler levande in i det sista för att hålla minnet av det Sverige hon lämnat efter sig levande i själen.”
Det finns en stor störande elefant i rummet här; Anders Teglund har redan undersökt matbudens arbetsvillkor inifrån och skrivit en bok om det, men Mahmood nämner inte Teglunds arbete. Det känns samtidigt som att han (i smyg) går i polemik med Teglunds budskap när han upprepar att det inte är synd om matbuden och att vi inte ska förakta deras arbete. Vi ska möta deras blick och säga tack, vilket förstås är rena självklarheter. Teglunds intention med Cykelbudet var att lyfta baksidorna med Foodora, försöka förbättra arbetsvillkoren och upplysa om hur livet i prekariatet kan se ut. Den som inte tycker synd om matbuden som i brist på alternativ tvingas arbeta med något som är slitsamt, obekvämt, otacksamt och dåligt betalt är känslolös. Mahmood tycker också synd om sig själv och han har ju möjligheten att sluta när han vill. Han är inte en av dem (fattiga). Hans politiska argumentation är märkligt grund och inkonsekvent, ett tag drog jag nästan paralleller till ”reklamkampanjen för gigbranschen sponsrad av Svenskt näringsliv”.
Den stora behållningen här är mötet mellan två parallella världar i vilka författaren står med en fot i varje, som en mellanförskapets konung. Eller snarare som en tönt kanske eftersom ”det är nästintill omöjligt att känna sig ens en gnutta cool eller attraktiv i kläderna och matboxen”. Han ironiserar över sin fru som ständigt sitter på golvet med jobbdatorn i knät och ser dejtingprogram när han stapplar in efter ett arbetspass som kanske inneburit punktering eller att han suttit fast i en hiss. Han är ganska rolig men också lite självupptagen.
Det återstår att se huruvida det blir en sanning att medelklassen tillsammans med matvaror kan få sina barn hemlevererade efter skolan medan de själva låtsasarbetar maximalt för att tjäna maximalt med pengar för att kunna konsumera maximalt. Det blir ”kul”.
Boomshackalak! Det är fredag och jag har läst ut den femte delen av På spaning efter den tid som flytt. Den fångna tar vid där del fyra slutade och dess femhundra sidor sträcker sig över tre scener, i vanlig ordning extremt långsamt och detaljrikt berättade med förstoringsglas över varje känsla. Detta intellektuella äventyr börjar i Paris, berättaren har tillsammans med sin *kärlek Albertine lämnat Balbec och är tillbaka i hemmet. Marcel låter sig fängslas mentalt av sin svartsjuka och håller Albertine fången i våningen medan han själv går på fest hos Verdurins. Där pågår bland annat baron Charlus kärleksdebacle med musikern Morel. I sista scenen är vi tillbaka i Marcels våning. Men egentligen är vi nästan hela tiden i berättarens medvetande där den proustianska prosan riktigt spinner loss med syfte att djupdyka i de mer eller mindre ostyrbara krafter som dirigerar människan. Det handlar om lögnen, drömmen, fantasin, sömnen, uppvaknandet, skönheten, minnet och kärleken. Berättaren är osäker på huruvida han älskar Albertine, men äga henne vill han. Författaren överlämnar åt läsaren att utröna om berättarens beteende vittnar om att han är helt sjuk i huvudet eller om det är kärlek banne mig.
*kärlek Vad är kärlek (eros)? Det är den stora knäckfrågan här och jag kan inte se att det finns någon som kan mäta sig med Prousts intellektuella insatser i försöket att besvara frågan. Dock närmar han sig hela spektaklet med en ironisk ton och jag skönjer en pejorativ inställning till berättaren. Enligt definition är ömhet, tillgivenhet, samhörighet och villighet till uppoffring tecken på kärlek vilket snarare placerar berättarens känslor under rubriken Olycklig kärlek eller Maktbegär. Kärleken torde vara likgiltighetens antagonist. Den som är kär känner starkt och i sin iver att få sin motspelare lika eggad kan man som i berättarens fall ta till metoden att luras och spela komedi, låtsas vara ointresserad, till och med göra slut ”på låtsas”. Men berättarens insatser i relationen med Albertine är mer än av kärlek drivna av svartsjuka. Han spionerar, pratar om att han ska köpa henne en yacht, han fintar och leker charader. Återkommande tänker han att kärleken han får är avhängig kärleken han ger, men inte expansivt utan tvärtom. Albertines kärlek skulle minska om Marcel visade sin kärlek och sina tankar sanningsenligt – tror han. Hypotesen bygger på att man kan bara helt och fullt älska något man inte äger.
”Så snart jag tyckte att Albertine inte var snäll blev jag själv elak i stället för att erkänna att jag var bedrövad. När jag analyserar saken med utgångspunkt från att jag systematiskt brukade ripostera med något som uttryckte raka motsatsen till vad jag kände, kan jag försäkra att om jag den kvällen sade att jag tänkte bryta med henne, så var det – redan innan jag blivit medveten därom – för att jag fruktade att hon skulle kräva frihet (jag visste inte precis vad denna frihet som injagade en sådan skräck hos mig innebar, men den skulle i varje fall ha givit henne tillfälle att bedraga mig eller åtminstone ha gjort det omöjligt att i fortsättningen förvissa mig om att hon inte bedrog mig), men samtidigt för att jag av högfärd eller list ville visa henne att jag ingalunda hyste någon sådan fruktan, precis som i Balbec, när jag önskade att hon skulle ha en hög tanke om mig, och långt senare, när jag ville att hon inte skulle få tid att ha tråkigt tillsammans med mig.”
Fördjupad kärlek verkar inte berättaren veta något om, egentligen är det väl förälskelsen han undersöker. Är den ”kanske ingenting annat än vidarebefordrandet av de svallvågor som efter en sinnesrörelse uppstår i själen.” Eller är kärleken synonym med den ”gula fläcken” som syftar på en detalj i Vermeers ”Utsikt över Delft”, (världens vackraste tavla enligt Proust). Denna målning blir den sista som författaren Bergotte ser i sitt liv; han segnar ner framför tavlan och säger efter att ha sett den ”gula fläcken”: ”Så skulle jag ha skrivit. Mina senaste böcker är för torra; det hade behövts flera lager av färg för att själva frasen skulle få samma lödighet som denna lilla gula muryta.”
Vermeers ”Utsikt över Delft” förekommer på ett prominent sätt i På spaning efter den tid som flytt.
Det är långrandigt och det går fruktansvärt sakta men kanske att den uppmärksamme läsaren i sista scenen ändå kan ana en utveckling av berättaren. Det gäller att hålla flera tankar i huvudet samtidigt när man läser den psykologiskt självutlämnande Proust. Berättaren lurar Albertine med flit, frågan är om han inte också lurar sig själv omedvetet. Marcel i boken tänker väldigt mycket med förakt kring andras homosexualitet (också gällande sapfisk kärlek). Vi vet att författaren själv var kär i personer med samma kön. Kanske kommer det visa sig att berättaren i boken delar dessa kärlekskänslor men att de än så länge är dolda, även för honom själv.
”Så visade vi upp för varandra en fasad som inte alls motsvarade verkligheten. Visserligen är det väl alltid så när två människor står ansikte mot ansikte, eftersom den ena alltid svävar i okunnighet om något av det som rör sig inom den andra..”
Berättaren är inte bara opålitlig utan också djupt osympatisk. Han ber chauffören spionera på Albertine, han tittar och tafsar på henne när hon sover. Han styr henne och gillar när hon lyder honom utan ifrågasättanden, han inbillar sig att det är tecken på kärlek. Hon ljuger antagligen ofta för honom i skräck för hur han ska reagera. Han är som ett stort och otrevligt barn.
”I Combray hade jag bett mamma att komma. Men när det gällde mamma hade jag bara hennes vrede att frukta, jag visste att hennes kärlek inte skulle minskas av att jag visade mig. Det gjorde att jag dröjde med att kalla på Albertine.”
Men han är långt ifrån en renodlat ond karaktär. Detta barn är också komplexitetens fader med en intelligens utöver det vanliga som har förmåga att se igenom fasader (när det gäller andra). Han har ju en sjukdom också vilken kan liknas vid en mur som håller honom fängslad (inte sällan tittar han ut genom fönster, hör genom väggar livet som pågår utanför). Han är både fångvaktare och fånge. Fängelsemuren kan också stå metafor för lögnerna, choserna och språket som vägrar släppa ut den riktiga lilla person som finns i varje människa. Vi är alla Den fångna! När det kommer till Charlus försöker han skydda sig genom att ljuga om sin kärlek för Morel.
Den som läst På spaning efter den tid som flytt förstår att kärleken inte går att intellektualisera mer än så här. Om inte ens Proust kan svara på frågan vad kärlek är, kan ingen. Här har han däremot redogjort för vad kärlek INTE är.
Några böcker jag hittade i boken: Tusen och en natt, Nätter av Alfred Musset, Bröderna Karamasov av Fjodor Dostojevskij.
För 20 år sedan skrev hon Bokhandlaren i Kabul, den tyckte jag inte alls om och det var jag inte ensam om. Efter att amerikanska soldater lämnade Afghanistan och talibanerna tog över styret, åkte Åsne Seierstad dit igen. Nu har hon skrivit en bok baserad på intervjuer av tre afghaner och deras släktingar.
Jamila (f 1976), politiker och feministisk koranföreläsare. Polioskada utesluter henne från äktenskapsmarknaden, hennes pappa lär henne att läsa och hon utbildar sig. Flyr till Norge och möter författaren där. Gift och har två barn. Längtar till sitt meningsfulla liv i hemlandet eftersom ”beskydd är inte nog för att leva.”
Bashir, (f 1987), krigsherre och taliban, gift med två fruar. När Seierstad frågar honom om han hade kidnappat henne om hon stött på honom året innan, skrattar han och säger att självklart skulle han ha gjort det. Genom berättelsen om Bashir får vi en känsla för hur islam av vissa praktiseras som en dödskult. Bashirs fru berättar om att ett barn som dör är inget man ska sörja eftersom döden ger evigt liv. Sörjande föräldrar riskerar disciplinstraff.
”Men Bashir ville bara slåss. Han ville vinna. Bara en gång till. Han ville döda bara lite till. Få in ännu en fullträff. Skjuta en kul till. Vara fri.”
Ariana (f 2000), växer upp i ett fritt och demokratiskt Afghanistan. Hon är en briljant juridikstudent men tvingas sluta studera när talibanerna tar över, föräldrarna vill istället att hon ska gifta sig. Hon får lära sig saker som att ”den bästa burkan är den att stanna hemma”. De vackra hennablommorna som smyckar henne inför vigseln är som fångstarmar.
Det tar ett bra tag innan jag börjar uppskatta den här skildringen. Dels har jag svårt för berättelser som ska vara ”sanna” och det ger inte sällan dålig eftersmak när journalister dramatiserar andra människors liv. Först tänker jag att det här är misslyckat, jag känner vibbar av effektsökeri. Jag upplever att Seierstad liksom radar upp hemskheter, som att hon vill att det ska verka så illa som möjligt. Ett tag verkar det som att det inte finns någon kärlek alls i personernas liv. Språket är platt och tråkigt. Hon skriver saker som ”det doftar härligt”, det ”växer bär” istället för det doftar lök, mynta eller vad vet jag och att beskriva hur bären ser ut. Men mot slutet tycker jag hon får det här oerhört intressanta temat att blir så intressant som det borde. Ett stort plus för att författaren utelämnar sig själv i berättelsen.
Senaste kommentarer