Det här är inte en bok, det är ett brott. Jag som har tagit mig igenom hela får betecknas som målsägande. Dolus: ”Episk kärlekshistoria” mellan man och kvinna med syfte att förleda läsarna gällande mänsklig psykologi, kärlek, äktenskap och sex. Lauren Groff har visserligen inte lämnat någon sanningsförsäkran men hon har missbrukat ett allmänt förtroende och därför kan brottet jämföras med grovt bedrägeri.
Saken: Den Trista(n) Lancelot (Lotto) ballar ur efter religiöst sträng uppväxt och har satyren som förebild när han som ”älskar kvinnor” dock omedelbart slutar knulla runt nyförälskad i den vackra modellen Mathilde. Hon som gått med sjucentimetersklackar sedan fjorton och stillar sorg med sex och godis. Hon som varit så ensam att hon låtit en blodigel sitta kvar som sällskap. Hon låtsas vara oskuld men är egentligen hora (obs ej metaforiskt). De gifter sig efter två veckor och Mathilde blir den ”geniala mannens musa”. Men Lotto är rik, inte genial. Det är däremot Mathilde, samt arg och ond. De har fantastiskt sex, de ser fantastiska ut, de lever på lycka och allt i denna Romeo- och Juliaparafras är en orealistisk, lögnaktig och sliskig Hollywoodsmörja. Den här romanen får en zebra att framstå som nyanserad.
”För män är det möjligt att bli stiligare med åldern, kvinnor åldras bara. Stackars Mathilde med sin fårade panna.”
Lauren Groff vill sälja böcker och härmar E.L. James under parollen ”sex säljer”. Det i sig inget brott, men att hon försöker sälja in femtio nyanser av idioti med hjälp av Shakespeare och feminism – är det, menar jag. Troligen har jag aldrig tidigare stött på så många ytliga, sexualiserande och korkade beskrivningar av framförallt den kvinnliga kroppen, könshåret framförallt. Exempel: ”seniga yogamuskler” som att yoga (till skillnad från vaddå löpning?) skulle göra en person smal och senig. Bröst skjuts ut som raketer. Hon liknar en klänning vid ”en smal tjej som kastats ner på rygg”. Resten har jag förträngt.
”Han hade alltid älskat lukten som av färskt sex från havet.”
Skildringen är dum och död. Ingen karaktär är realistisk. Språket är ofta störande och ytligt, men ibland faktiskt ganska bra. Hunden heter Gud och jag har som regel att dissa böcker där en privatdetektiv anlitas. Det hjälper inte att detektiven är en lesbisk tjej. Ingenting har någon som helst trovärdighet. På slutet avslöjas två hemligheter som jag kommer att delge er här för att ni inte ska behöva bli utsatta för samma brott som jag: Matildas knuffade ner sin bror för en trapp när hon var fyra och Lotto blev ovetande pappa som 15-åring till Roland som Mathilde ligger med efter Lottos död.
Och där överlämnar jag ordet till lagmannen.
Senaste kommentarer