I skuggan av unga flickor i blom (På spaning efter den tid som flytt #2) av Marcel Proust

Det andra bandet i Prousts magnus opus vars titel – för mina tankar till den manliga blicken som liknar unga flickor vid knoppar som blommar ut för att inom kort vissna – hade stört mig mer om jag inte visste att upphovsmannen var homosexuell. Denna vetskap gör mig till en mer välvillig läsare tror jag och färgar säkerligen min läsning. Han hyser kärlek för en hel flock unga kvinnor vilket jag tycker förmedlar hans lust inför själva känslan mer än objekten.

Första delen kretsar kring Odette Swann och hennes bjudningar. (Den värld som Proust själv skulle benämna ”Méséglise-vägen”.) Den namnlöse berättaren har nu blivit tonåring och deltar gladeligen på dessa tillställningar eftersom paret Swanns dotter Gilbert utgör centrum för hans kärlek och livsluft. (Gilbert är väl också ett killnamn, tänker jag.) Denna obesvarade kärlek är inte helt olik den som Swann hyste för Odette i del ett, präglad av längtan och lidande.

I andra delen följer vi med berättaren och hans mormor till badorten Balbec (Cabourg i Normandie). Där bor de på Grand Hôtel och sällskapar med societeten. Berättaren får en vän i adelsmannen Robert de Saint-Loup (och med honom tillgång till den värld som innefattas i Guermantes-vägen). Avsnittet om vänskap som följer efter mötet med Robert uppskattar jag mycket. När Robert lämnat Balbec kommer berättaren i kontakt med en gäng flickor.

Det här bandet var aningen segt att komma in i men efter en fjärdedel är jag bergtagen och jag tycker den här är ännu bättre än ettan. Utan tvekan det bästa jag läst.

Det är underförstått att hela berättelsen utmynnar ur den vuxna berättarens återblickar och minnen. Förutom vad som sker i diegesen finns en till nivå; idévärlden. Det pågår – utifrån den vuxne mannens position – ett psykologiserande kring hur och varför berättaren handlade och tänkte som han gjorde. Det är tydligt att Proust i enlighet med psykoanalysen hyser uppfattningen att barndomen utgör det fundament som resten av livets torn vilar på från vilket man sedan kan blicka ut över världen med allt bättre utsikt. Var och en av tidens stenar bygger på och inkluderar de föregående.

Jag utgår ifrån att alla vuxna människor skiljer världen från sitt eget jag, men Proust hade verkligen förmågan att se, förundras och begrunda dess sanna naturer och därtill omvandla betraktelserna till ljuvligaste prosa. Jag älskar hur han reflekterar över hur förnuftet, känslan och viljan förhåller sig till varandra, sanningen och till våra sinnesintryck. Det är en ynnest att som läsare få njuta av Prousts personliga språk och titta på världen med hans genomträngande blick. Kanske var det faktiskt så att hans distans till världen var större än andras i och med att han var sjuk. Han tycks ha levt delar av sitt liv iakttagande genom ett fönster.

”Ibland hade jag från mitt fönster på hotellet i Balbec, om morgonen då Françoise tog bort filtarna som dolde ljuset, eller om kvällen då jag väntade på att tiden skulle vara inne att åka ut tillsammans med Saint-Loup, under intrycket av speciella ljuseffekter tagit ett mörkare stycke hav för en avlägsen kust, eller njutit av flytande blå strimma utan att veta om den tillhörde havet eller himlen. Men snart återställde mitt intellekt den åtskillnaden mellan elementen som fantasien hade upphävt.”

I den här delen slås jag av hur färgen som pryder bokens pärmar går som en blå tråd genom berättelsen. Blodet som rinner genom aristokratins ådror sägs vara blått och de kan skönjas genom huden på en vacker kvinna. Himlen är azurblå, havets mångfärgade katedral skimrar i nyanser av blått, plommonen är blågröna och den rullgardin berättaren vilar sin berusade hyperaktiva blick på, på väg mot Balbec, är intensivt blå.

Denna gedigna och extremt välsorterade ordmassa handlar främst om:

  • Tiden
    ”Teoretiskt vet man nog att jorden går runt, men i praktiken märker man det inte; marken man går på förefaller orörlig och man känner sig lugn och säker. På samma sätt är det med Tiden i vårt liv.
  • Drömmen
    ”När verkligheten så fullständigt sammanfaller och överensstämmer med vad man länge drömt om och längtat efter, att den döljer det för ens blickar, smälter samman med det på samma sätt som två hoplagda likformiga figurer, då är detta i viss mån något annat än man skulle önska. Lyckan vore fullkomlig om drömmarna i varje detalj förblev orubbade ännu i själva det ögonblick då de går i uppfyllelse. Man skulle då känna sig säkrare på att det verkligen var just detta man drömt – men tanken förmår inte ens rekonstruera det tidigare tillståndet och jämföra det med nuvarande, ty fältet är inte längre fritt: den efterlängtade bekantskap man äntligen fått göra, minnet av de första minuterna som man inte vågat hoppas på, de ord som yttrats, allt detta spärrar vägen för medvetandet och bestämmer ännu mer över minnet än över fantasien; det återverkar ännu starkare på det förflutna, som man inte längre är i stånd att se oberoende därav, än på vad som ligger framåt i tiden och ännu icke fått någon prägel.”
  • Fantasin
    ”Namn är fantasifulla tecknare: de ger bilder av folk och länder som så illa överensstämmer med verkligheten, att man ofta erfar ett slags häpnad när man i stället för den värld man föreställt sig blir varse den synliga världen (som för övrigt inte är den sanna världen, ty våra sinnen har inte mycket större förmåga att föreställa sig verkligheten än vår inbillning, varför de någorlunda korrekta bilder man slutligen kan få av verkligheten skiljer sig minst lika starkt från den värld man sett med sina ögon, som denna värld från fantasiens).”
  • Vanan
    ”Ty mitt förnuft visste att vanan – vanan som nu skulle gripa sig an med företaget att få mig att tycka om detta okända rum, att flytta spegeln, ändra färgen på gardinerna och stanna klockan – likaledes åtar sig att få oss att tycka om de kamrater som till en början varit oss osympatiska, att ändra formen på ett ansikte, att göra en röst behaglig och att ändra hjärtats böjelser.”
    ”Vi lever i regel med ett jag reducerat till sitt minimum; de flesta av våra själsförmögenheter slumrar därför att de stöder sig på vanan som vet vad som behöver göras och kan klara sig dem förutan.”
  • Konsten
    ”Endast genom konsten kan vi gå ut ur oss själva, veta vad en annan ser av det universum som inte är detsamma som vårt och vars landskap skulle ha förblivit oss lika okända som de som kan finnas på månen.”
  • Kärleken
    ”…ty jag befann mig i en av de perioder av mitt liv så jag inte var förälskad men ville vara det; jag bar inom mig inte bara ett fysiskt skönhetsideal – vilket jag, som man redan kunnat konstatera, på avstånd tyckte mig se förverkligat i varje kvinna som befann sig tillräckligt långt borta för att hennes obestämda drag skulle låta sig identifieras med detta ideal – utan även den själsliga urbilden, alltid färdig att att förkroppsligas av den kvinna som skulle förälska sig i mig och bli min motspelerska i den kärlekskomedi som jag bar färdigskriven i huvudet alltsedan barndomen…”
  • Medvetandet
    ”Ty hur skulle jag ha kunnat tänka mig ett gemensamt ursprung för två namn som kommit in i mitt medvetande, det ena genom erfarenhetens låg och föraktliga dörr, och det andra genom fantasiens gyllene port?”
  • Språket
    ”Under samtalet med henne visste jag inte mer om var mina ord föll och hur de verkade, än om jag stått och kastat stenar i en bottenlös avgrund. Det dagliga livet visar ständigt på nytt att ens ord i regel fylles med ett eget väsen och som är helt annorlunda än det man själv lagt in i dem.”
  • Själen
    Men själen är lika påverkbar som en växt, en cell eller ett kemiskt ämne, och den förändras genom nya omständigheter och en ny omgivning. När jag åter befann mig tillsammans med Albertine förändrades jag genom själva hennes närvaro och sade helt andra ting än dem jag planerat.”

Och minnet förstås som är den bärande konstruktionen i hela verket. Madeleinekakan är det mest kända exemplet på hur ofrivilliga minnen uppstår i dess känslomässiga och omedvetna beröringspunkter, och den typen av associationer förekommer i åtskilliga varianter.

Om berättarens introverta sida skriver Proust så träffande att jag skrattar högt av…? Ren glädje tror jag (i min ensamhet). För denne förhåller sig glädjeämnen som till fotografier; ”i närvaro av andra människor tar man blott ett negativ som man sedan, efter hemkomsten, framkallar i det inre mörkrum vars ingång är spärrad så länge man befinner sig i sällskap.”

Alltså det här är så bra att jag är rädd att alla andra böcker jag ska läsa kommer att framstå som bleka. Han var sannerligen ett snille!

”Konstnärens snille verkar på samma sätt som mycket höga temperaturer, vilka har förmågan att upplösa vissa atomsammansättningar och gruppera om dem enligt ett alldeles motsatt system som svarar mot en helt annan typ.”

2 kommentarer

    • torgustfebruari 22, 2022 kl. 7:32 f m
    • Svara

    Spännande!
    När jag nu läser dina utvalda citat för andra gången efter någon vecka, förmår jag ta in dem och uppfyllas av dem. Första gången upplevde jag dem mest som tungfotade och krångliga. Att läsa Proust är ofta som att läsa en vetenskaplig avhandling om existensen, där han ska ta med varje aspekt, skiftning och dimension och sammankoppla och kartlägga deras samverkan.
    Samtidigt finns det ibland en lätthet, humor, ja, rena slapsticken.
    Jag håller del ett som den bästa delen, säkerligen för att barndomen fortfarande kastar så mycket (svarta) skuggor över mitt liv. Men också tack vare Tante Léonie, som på sätt och vis åter går i barndomens och definitivt in i ålderdomens virriga och klara skuggor.
    Jag plockar fram och läser igenom mina understrykningar i del två och finner bara en överensstämmelse: ”Lyckan vore fullkomlig om drömmarna i varje detalj förblev orubbade ännu i själva det ögonblick då de går i uppfyllelse.”
    En annan likhet är att första understrykningen kommer en knapp fjärdedel in i boken.
    Jag borde definitivt ha strukit under: ”den kärlekskomedi som jag bar färdigskriven i huvudet alltsedan barndomen…”
    Jag fäster mig också särskilt vid att du skriver ”längtan och lidande””. Det är verkligen ett grundtema i boken!
    Men det innehåller så många olika dimensioner och läsmöjligheter. Mina citat handlar främst om personer och det sociala samspelet. Favoritcitatet (och det längsta) är:
    ”Den elakhet varmed Bergotte inför en främling talade om vänner som han så länge umgåtts hos var lika ny för mig som den nästan ömma ton han hela tiden använde när han talade till Swanns. En person som exempelvis min grandtant skulle förvisso ha varit oförmögen att till någon av oss säga sådana vänligheter som jag hört Bergotte ösa över Swann. Hon fann ett nöje i att säga obehagligheter till och med åt dem hon höll av. Men i deras frånvaro skulle hon aldrig ha kunnat uttala ett ord som de inte kunde ha hört. Ingenting var mindre likt livet i societeten än vårt liv i Combray… ”Allt detta oss emellan”, sade Bergotte när han skildes från mig utanför min port. Några år senare skulle jag ha svarat: ’Jag upprepar aldrig vad jag hör.” Det är modäna människors stående fras, med vilken de varje gång falskeligen invaggar baktalaren i säkerhet. Jag skulle redan denna dag ha kunnat svara med denna fras, ty man finner inte själv på allt man säger, särskilt i de ögonblick då man handlar som sällskapsmänniska. Men jag hade ännu inte lärt mig den. Min grandtant skulle i en liknande situation ha svarat: ”Om ni inte vill ha det upprepat, varför säger ni det då?” Så svarar asociala personer, folk ”som man inte kan ha i rum”. Jag hörde inte till dem; följaktligen bugade jag mig under tystnad.”

      • Ninafebruari 22, 2022 kl. 7:17 e m
        Författare
      • Svara

      Åh men vad kul att du valde det fantastiska citatet, jag har också strukit under det. Jag strök i och för sig slut på pennan.
      Jag känner tyvärr igen det där med att munnen går när man socialiserar. Jag fastnade också för det avsnittet om att man pratar illa om någon med en annan och den andra avslutar med något i stil med: man borde skjuta hen.

      Ang din barndom så tänkte jag på dig när jag läste Livets ax. Har du läst den?

Lämna ett svar