”Tänker man med ömhet på män, då blir man kvinna och en imaginär klänning hämmar ens gång.”

Väntat är det när Proust i den här fjärde delen av litteraturhistoriens kanske mest kända verk fortsätter att chikanera och ironisera över förra sekelskiftets franska notabiliteter. De som (i slutet av del tre) bryr sig mer om ett par röda skor än en sjuk vän. Doktorn som prioriterar att åka på fest istället för att hjälpa sin gamla kokerska när hon skär sig i pulsådern. De som hellre tvingar av en bonde i blåskjorta från tåget än att dela kupé med honom. Proust fortsätter att ge rum åt poetiska intryck här främst gällande den borgerliga societeten. Överraskad blir jag däremot över att han så explicit utvecklar sina egna böjelser det vill säga samkönad kärlek. Bland andra är det baron/monsieur de Charlus, som vi tidigare lärt känna som manligheten själv, som visar sig vara homosexuell, med försmak för unga män. Han utnyttjar också prostituerade (”professionellt homosexuella”). Det är som att Proust nu äntligen låter aristokratin ramla ner på jorden.

”… monsieur de Charlus drog mig med sig in i ett hörn för att säga några ord i enrum, icke utan att klämma på mina muskler, vilket är en tysk sedvänja.”

Från den bibliska berättelsen om Sodom och Gomorra har begreppet sodomi uppkommit, synonymt med ”sexuell synd”, då anspelande på den sexuella lössläppthet som utlevades i staden. Först befarar jag (fördomsfullt) att författaren skall stanna vid att skriva om den manliga homoerotiska tillvaron (”pederasterna”), men snart förstår jag att Gomorra används som representant för den samkönade kärleken mellan kvinnor. Berättaren funderar på om hans älskade Albertine åtrår flickor.

Jag tycker faktiskt att det är alldeles enastående att ett så pass gammalt och erkänt verk handlar om hur homosexualitet, genus, arv och miljö förhåller sig. Jag älskar de alltför få och korta styckena som handlar om detta. Tyvärr är prosan i den fjärde delen oftare oerhört långtråkig. Sidor upp och ner utgörs av dialoger mellan högfärdiga idioter. Créme de la créme och yttersta gräddan får smeten att skära sig rejält. Bara ibland är jag road.

”.. hemma hos Vaugouberts var mannen kvinnofolk och hustrun herre i huset. Häri låg åtskilligt mera sanning än man anade. Madame de Vaugoubert var en man. Om hon alltid hade varit det eller om hon småningom blivit sådan jag nu såg henne spelade föga roll, ty i bådadera fallen, men i synnerhet det senare, var det fråga om ett av naturens mest patetiska underverk, som kommer människoriket att likna blomsterriket. Enligt den förra hypotesen – om den blivande madame de Vaugoubert alltid varit lika grovt karlaktig – skänker naturen, genom en diabolisk och barmhärtig list, den unga flickan ett bedrägligt maskulint utseende. Och ynglingen som inte tycker om kvinnor men vill bi normal begagnar sig med glädje av denna utväg att få tag i en fästmö som påminner honom om en robust stuvare. I motsatt fall – om kvinnan inte ursprungligen haft de manliga dragen – lägger hon sig till med dem så småningom, för att behaga sin make, även rent omedvetet, med hjälp av samma härmningsprocedur som kommer vissa blommor att likna de insekter de vill locka till sig. Sorgen över att inte vara älskad, att inte vara en man, gör henne manlig. Även bortsett från det fall som här sysselsätter oss, är det en allmän iakttagelse att de mest normala äkta makar i längden blir lika varann, ibland till och med utbyter egenskaper. En tidigare tysk kansler, furst von Bülow, hade gift sig med en italienska. Med tiden kunde man på Monte Pincio konstatera hur den germanske maken tillägnat sig en italiensk finess och den italienska furstinnan en tysk grovhet.”

Att läsa fjärde delen av På spaning efter den tid som flytt är som att vaska guld; ordmassan är sand och dy, åter sand och dy, bara då och då har man turen att finna ett guldkorn. Glimrar gör det när det handlar om kärlek och genus eller någon finurlig formulering om hur människans psykologi fungerar (minnet!) eller varför inte beskrivningen av en dum karl:

”Bragt ur fattningen av denna minimala blåa blick höll man sig i stället till den stora, sneda näsan. Genom ett slags sinnenas transponering var det med sin näsa som monsieur de Cambremer fixerade en. Denna näsa var inte ful, snarare litet för vacker, litet för kraftig, litet för stolt över sin betydelse. Böjd, nyputsad, glänsande och splitterny var den fullt beredd att kompensera blickens andliga otillräcklighet, men om ögonen ibland är det organ som röjer intelligens, så är det tyvärr ett faktum att näsan (vilken inre solidaritet och vilka oanade återverkningar som än kan förekomma mellan anletsdragen) i regel är det organ där dumheten lättast avspeglar sig.”

I övrigt går det på som tidigare med språkliga saltomortaler gällande svartsjuka, etymologi, utanförskap, detaljerade beskrivningar av kläder och utseenden. Han engagerar sig fortsatt för judarna och mot nationalismen (genom Swann och Dreyfus) och han lyfter hur tanke och minne förhåller sig till varandra, till sömn och till sinnesförnimmelser samt vilken roll de spelar i människans liv. Han behåller sin roll som oöverträffad psykolog.

”..de hårda är svaga personer som blivit föraktade, medan de starka, som inte bryr sig om ifall de blir föraktade eller inte, är de enda som äger den mildhet ytliga personer uppfattar som svaghet.”