Vi kom över havet av Julie Otsuka

Vad tycker vi om den här då? Många av oss älskar den, andra irriterar sig på det ovanliga berättarperspektivet första person plural. Kanske saknar vi att komma en enskild karaktär nära. Eller så uppskattar vi att för en stund vara en del av det kollektiv som kommer över Stilla havet. Vi som aldrig tidigare läst något om den japanska diasporan i USA blir upplysta.

”På båten bar vi våra makars fotografier i små ovala medaljonger som hängde i långa kedjor runt våra halsar. Vi förvarade dem i små sidenväskor och i gamla teburkar och i röda lackskor och i de tjocka bruna amerikanska kuvert som de ursprungligen hade skickats i. Vi lade dem i press mellan boksidorna i Kom, japanska! och i Guide för Amerikaresan och i Tio sätt att behaga en man…”

”Vi” är japanska flickor och kvinnor mellan mellan 12 och 37 år, så kallade ”postorderbrudar” som i 1900-talets mellankrigstid lämnade våra fattiga förhållanden och det traditionstyngda Japan. ”De” är vita amerikaner, ”de” reser i första klass, ”de” är de japanska sedan tidigare utvandrade manliga besvikelserna – som vi ska gifta oss med – varken rika, snygga eller unga som utlovat.

”Motsatsen till vitt var inte rött utan svart.”

Det här är en kort, stark och intressant mosaikroman som bygger på historiska källor. Den originella formen och det poetiska språket gör avtryck. Jag älskar det kollektiva greppet som bjuder in mig som läsare att få vara del av deras vi. Så här nära känslan av att bli utsatt för rasism har jag nog aldrig varit. Det är otroligt drabbande att ta del av hur ”vi” reduceras till ”japanerna”, inledningsvis den bästa rasen att ha som arbetare, billiga i drift, tystlåtna och skötsamma. Vi tvingas arbeta hårt, vi utsätts för övergrepp, vi blir gravida. Vi respekteras inte som individer, vi får inte ens behålla vårt namn. Efter det japanska anfallet på Pearl Harbor misstänkliggörs vi, kallas förrädare och många av oss interneras i fångläger.

Det är oerhört effektivt när Otsuka i sista kapitlet låter läsaren landa i de amerikanska familjerna som blir kvar när japanerna tvingats lämna vad de byggt upp . Detta perspektivskifte gör att vi nu plötsligt är en del av ”dom”.

Vi kom över havet är en kraftfull uppgörelse med Vi och Dom – tänkande. Drabbande trots (eller tack vare) sin osentimentala ton. En brutal skildring som undviker att frossa i hemskheterna.

Lämna ett svar