Rymmerskan (På spaning efter den tid som flytt #6) av Marcel Proust

”Vanan lägrar sig över oss med en börda
tung som kölden och djup nästan som livet.”
/Wordsworth

Så har jag hittat både in och ut genom den sjätte dörren i Proust labyrint. Jag har lärt mig att Proust skulle dissa Tinder (han tycker att ”brev innehåller så litet av en människa”), blivit stärkt i min övertygelse att han avfärdar snobbism och att han var en oväntat god feminist för sin tid. Här har jag strövat trogen berättarens blick, med instrumentialiserade sinnen och förnuftet i off-läge. Tekniken går ut på att hela tiden vara lojal förnimmelserna, inte vetskapen. Proust stilkonst förvekligar John Ruskins konstlära: ”Konsten bör eftersträva en ögats oskuld, ett barnsligt seende som ger sinnesförnimmelserna svängrum innan vanetänkandet lagt sin kalla hand över världens friskhet.” Om det handlar om något berättaren ser så förmedlar han först ett gäng röriga synintryck så som de landat på hans näthinna. Snart börjar skeenden ordna sig i mönster, förnuftet städar upp bland hypoteserna och synintrycken blir så småningom till ett säkerställt vetande. Denna perceptionsteknik äger en enastående komplexitet och rikedom och lär ha inspirerat bland andra Knausgård.

”Att bestå bara av en samling ögonblick är förvisso en stor svaghet för en människa, men det är också en styrka; hon är underordnad minnet, och minnet av ett ögonblick vet ingenting om vad som har hänt därefter; det ögonblick det har inregistrerat varar alltjämt, lever alltjämt, och med det människan som en gång avtecknade sig mot det. Och denna spjälkning ger inte bara liv åt den döda, den mångfaldigar henne. För att få tröst hade jag måst glömma inte en Albertine, utan otaliga. När jag väl lyckats uthärda sorgen över att ha förlorat just denna, måste jag börja om på nytt med en annan, med hundra andra.”

I den sjätte delen av À la recherche du temps perdu rymmer den fångna, Albertine, ur sitt fängelse, hon lämnar sin gevaldiger (berättaren) och reser tillbaka till Balbec. Detta orsakar en vånda som kräver ett par hundra sidor att knåda. ”Man älskar bara det som man inte äger helt” skrev han i den tredje delen. Att det är avståndet till det begärda som gör det begärligt visar han med all tänkvärd tydlighet, samt lite till, när han tragglar om Albertinas försvinnande som vore det en fantomsmärta. Att han själv varit inne på att göra slut spelar ingen roll när stoltheten fått sig en törn. Han går igenom hur medvetandet bearbetar smärtan avseende omvänd psykologi, önskningar, längtan, vanan, glömska, minnen, drömmar. Han gråter mycket i Rymmerskan och så åker han med sin mor till Venedig. Han debuterar också – äntligen! Inledningen på berättarens författarbana sker med en publikation i Le Figaro, en artikel som i verkligheten speglar Impressions de route en automobile från 1907. Den handlar om honom själv och hans kära chaufför Agostinelli (Albertes förebild) som åker bil genom småstäder. Han skildrar ett öga i rörelse vilket ger den livlösa omgivningen mänsklig skepnad. ”I Prousts värld slår farten upp dörren till ett nytt universum” skriver Sara Danius i Prosts motor och påminner om att den modernistiske Proust var en av de allra första författarna att skildra nyskapelser som telefonen, automobilen och flygmaskinen.

Stoffet i Rymmerskan består av kunskapsteoretiska och filosofiska problem som rör sanning och minne och hur detta står i relation till fotografikonsten. Fotografiet förmår bryta upp vaneseendet men är enligt Proust ingen konstart och inget som kan möta sig med det mänskliga minnet. Fotograferna sätter press på målarna, de sistnämnda representerade via Elstir, då fotograferna är överlägsna i avbildandet av natur- och stadslandskap. Målarna börjar utforska en ny estetik som utmynnar i impressionismen, vägen dit är den samma som Prousts, den rena perceptionens väg, det vill säga att låta de sinnliga intrycken gå före intellektet.

”Ty våra minnen tillhör oss visserligen, men de gör det på samma sätt som en fastighet med små lönndörrar som man ofta själv inte vet om men som en granne öppnar för en, varför det kan inträffa att man kommer in i sitt hus från åtminstone en alldeles ny sida.”

Det är egentligen inga nyheter och inget som överraskar här. Mitt sug efter att läsa en skildring med Albertine som protagonist slår ut i full blom. Jag ser att Anne Carson har skrivit Albertineutredningen, den lär jag ju läsa efter att jag läst den sista och avslutande delen av På spaning efter den tid som flytt, förstås. Hoppas att den kommer med något lite nytt.

1 kommentar

  1. ”en vånda som kräver ett par hundra sidor att knåda.”!!!
    👍👍👍
    Del 6 var för mig ett lyft att lästa jämfört med de två föregående, speciellt när vi hamnar i Venedig med Proust och mamman. Och en spökande Albertine!? Plötsligt läser jag en stund en thriller-och actionbok. Ett välkommet att avbrott i knådandet!

Lämna ett svar