Simmarna av Julie Otsuka

Simmarna börjar – till min stora glädje – med samma ovanliga kollektiva berättarperspektiv som i Vi kom över havet. Vi:et i den här berättelsen är ett gäng som regelbundet besöker en underjordisk bassäng. Inom bassängens fasta ramar råder tydliga regler för individerna som tillsammans utgör ett litet parallellsamhälle till det ovan jord. Bassängen är ett slags simtagens rike, där råder varken meritokrati eller kapitalism. Utan den statusen som gäller på land, anonymiserad med badmössa och simglasögon är det bara hur snabbt du simmar som har betydelse. I vattnet flyter alla och möts på samma nivå. Här räknar man längder istället för dagar, med stabila och makliga simtag gör du det du måste: simmar vidare, vänder och fortsätter. Vissa stannar helst på den grunda delen andra föredrar djupt vatten.

”There is a crack in everything, that’s how the light gets in.” /Leonard Cohen

När sedan en spricka uppstår i bassängbotten, en spricka som både lockar och skrämmer, ringar Julie Otsuka in människans föreställningsförmåga. Experter analyserar och mäter, jämför med tröskelvärden, det skvallras och gissas, några misstänker en konspiration. Om bassängen är en metafor för livet, är sprickan döden? En väg ut? Ett slut? En påminnelse om avsaknaden av perfektion?

”En av oss gör som hon gör med i princip allting – förväxlar den [sprickan] med sig själv.”

Den underjordiska simbassängen tycks ha en sublim mening, här finns underlag till diskussion. Men när den berättelsen är slut och Diem perdidi om en dement mamma tar vid, misstänker jag att Simmarna är en löst sammansatt roman. Är det rent av en novellsamling jag håller i?

Otsukas särpräglade stilism innehåller ofta upprepningar vilket är effektfullt men också aningens tjatigt varför det är tur att hon håller varje format kort och sedan växlar hon perspektiv. Jag saknar resten av simmarna först när jag läser om den dementa Alice och hennes dotter. Men snart är jag uppslukad igen samt mycket berörd. Och sen får vi träda in i ett annat parallellsamhälle; demensboendet Belavista. Det är privatägt och just så obehagligt som man tänker sig att vinstdrivande vårdinstanser med ”långsiktig lösning och smidig placering” kan vara. Här finns en ”mood manager” och språkregler:

”Här säger vi […] Folk ’därute’ är ’de ickedrabbade’.”

Simmarna är en liten och kärnfull – väl sammansatt – bok, vacker, vemodig och lite ironisk. Otroligt snygg autofiktion. Den undersöker främst demensens oregelbundna mönster och förlusten av en mamma men också den tyngdlösa simningens magi, migrationens erfarenheter och vågspelet mellan individ och samhälle. Demens är som en långsamt växande spricka i minnet som kan tvinga saker upp till ytan.