34 resultat för knausgård

Nattens skola (#4) av Karl Ove Knausgård

”I skolan lärde de sig ju att vara emot allt som var ont och för allt som var gott. Ända fram tills vi insåg, eller i alla fall anade, att det som var ont kunde löna sig och började maskera det som gott.” Nattens skola är en parafras på faustmyten. Kollektivromanerna Morgonstjärnan och Det tredje …

Fortsätt läsa

Det tredje riket (#3) av Karl Ove Knausgård

Vi har ju haft det lite knaggligt genom åren, Knausgård och jag, men på sistone har det slagit gnistor. Därför är jag välvilligt inställd och skärpt redan vid första meningen som lyder: ”Det sägs att depression är stelnad vrede.” Jag som nyss hävdade att jag var trött på att läsa om depressioner. Första sidan och …

Fortsätt läsa

Så mycket längtan på så liten yta av Karl Ove Knausgård

Som människa var han tydligen känslostyrd, nervös och självupptagen. Som en annan då antar jag. När han dog (1944) donerade han alla sina sjuttonhundranånting målningar till Oslo kommun. Karl Ove Knausgård fick frågan (2017) om att curera en utställning vilket ledde fram till den här boken. Skriets pappa målade stora känslor med existentiell bas. Som …

Fortsätt läsa

Om sommaren (Årstidsböckerna #4) av Karl Ove Knausgård

Att läsa Knausgård är att se världen för första gången. Och det kan man gärna göra igen och igen. På sistone har jag läst många böcker av honom och jag vill utnämna honom till gestaltningens mästare. Han kan alltså med sin särpräglade rena stil skriva om vad som helst och det väcker mitt intresse. Här …

Fortsätt läsa

Vargarna från evighetens skog (#2) av Karl Ove Knausgård

”Hur vi än föder vargen – sneglar den alltid åt skogen. Vi är alla vargar från Evighetens snårskog” Precis som i den fristående föregångaren Morgonstjärnan är Vargarna från evighetens skog indelad i personkapitel. Inledningsvis är det 1986 och de helt nya karaktärerna binds samman genom att de alla mer eller mindre sysslar med döden. Det …

Fortsätt läsa

Om vintern (Årstidsböckerna #2) av Karl Ove Knausgård

Den form som kändes spännande och ny i den första boken, Om hösten, upplever jag nu som lite trist. Det är sextio stycken spretiga essäer under parollen Brev till en ofödd dotter, med syftet att förklara somligt av vår värld. Jag får en känsla av att jag läser någons skrivövningar. Mina tankar far iväg på …

Fortsätt läsa

Min kamp (#6) av Karl Ove Knausgård

Det är med en gnutta spänning men mest indignation jag påbörjar den sista – och 1120 sidor långa – delen av Min Kamp. Boken är så tjock att den också blir fysiskt ansträngande att läsa. Att han har mage att skriva så många självbiografiska sidor om sig själv och sina nära retar mig. Och inte …

Fortsätt läsa

Om hösten (Årstidsböckerna #1) av Karl Ove Knausgård

Nu har det inträffat, stunden där jag inser och får acceptera att jag är en Knausgårdian. Det har sannerligen inte skett lättvindigt, jag har kämpat emot. Men både känslan och förnuftet slår ut viljan, jag ger upp nu. Jag erkänner att han är en enastående författare och att hypen kring honom är rimlig. Om hösten …

Fortsätt läsa

Min kamp (#5) av Karl Ove Knausgård

Karl Ove med sitt svarta hjärta är inledningsvis 19 år. Han befinner sig i Bergen, går på skrivskola och läser litteraturkunskap. I den här femte delen tar skrivandet stor plats. Kampen för kärleken, sexet och samhörigheten börjar så smått ordna upp sig, men det självdestruktiva missbruket och den sociala osäkerheten kvarstår. Självaktningen är det inte …

Fortsätt läsa

Min kamp (#4) av Karl Ove Knausgård

Det är fruktansvärt otrevligt och pulshöjande att vara tillbaka i den odrägligt självmedvetne och plågade Knausgårds värld. Läsupplevelsen är lika paradoxal som huvudkaraktären. Nu är han 18 år och lärarvikarie i Nordnorge, långt från sin uppväxtplats. Han vill vara fri men är en fånge i sin egen image. Han försöker styra upp sin persona med …

Fortsätt läsa