Bland blommor av Jamaica Kincaid

2005 gjorde den trädgårdsintresserade författaren en vandring i Himalaya. Syftet var att skriva en reseberättelse och att samla blomfröer att ta med hem till den älskade trädgården i Vermont. I år har Bland blommor (och blodiglar, som den skulle kunnat heta) översatts till svenska.

Det som lockar mig mest är att få reda på hur en turistkritiker motiverar att själv operera som turist, hon använder exempelvis bärare – någon så ung som fjorton år. (Sherpas är namn på en folkgrupp, många jobbar som bärare men inte alla.) Svaret är: det gör hon inte. Tvärtom berättar hon om hur hon – som är fullt medveten om turismens baksidor – är både gnällig och krävande. Hon tycker helst att tältet och bordet ska vara uppe och att teet ska vara varmt när hon kommer. Till mig säger Jamaica Kincaid att man bör inte turista och absolut inte vandra i Himalaya. Det här är en avskräckande reseberättelse och jag har aldrig känt mig så lite lockad att vandra i Nepal. Hon påstår dock att hon skulle vilja göra det igen. Kanske ironiskt dock?

”Flygplatsen verkade övergiven, eller tom på mänskliga känslor, eller bara obehaglig på ett kemiskt orsakat sätt, men jag hade inte svalt någon kemikalie av ovanligt slag, såvitt jag visste.”

Jag älskar Kincaids finurliga och ifrågasättande prosa och trots att varken bergsbestigning eller tusen växter på latin intresserar mig, tycker jag att Bland blommor är läsvärd. Hon är rolig och jag älskar att hon klagar och visar sig mänsklig i hela sin kropp och själ.

”Himlen överallt är på det hela taget blå; då och då avviker den från det; i Nepal avvek den mer än jag var van vid, och den gjorde det ofta med en snabbhet som påminde mig om en störd personlighet, eller bara vanlig psykisk instabilitet.”