Den återfunna tiden (På spaning efter den tid som flytt #7) av Marcel Proust

Så har då denna mondäna berättelse, denna tidens katedral, denna silkeslena majonnäs, denna haute-couture-klänning kommit till ända. Likt en gruvarbetare har jag jobbat och slitit för att utvinna de mineral som Proust lämnat efter sig. Berikad med skatter om det mänskliga psykets väsen är jag nu ute i solen igen som kommen ur Platons grotta. Min blick på tingen, tiden, minnena, vanorna, vännerna, åldrandet, kärleken, konsten, livet och döden är en annan. Min själ har vidgats.

”Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv”

Den första halvan är seg även om andemeningen är mycket intressant. Den handlar om första världskriget, nationalism, patriotism, manlighet och beundran. Berättarjaget är nu i medelåldern och bländas inte längre av societetens strålglans. Adelns slutgiltiga förfall är ett faktum när han bevittnar Monsieur de Charlus som metaforiskt i första boken står och spänner sig på högsta avsatsen och här dyker rakt ner i en tom bassäng. Proust text går inte i första hand politiska ärenden, hans bögkaraktär är pedofil. Men intresset ljuger aldrig! Han härstammade från judisk släkt och hans verk brändes i Nazityskland.

Sen drar det igång på allvar och alla timmars fruktlösa arbete, alla redundanser blir förlåtna. Nu kommer skatteåterbäringen!

Proust gör skäl för bokens vackra titel och förklarar pedagogiskt varför och vad han egentligen formulerat. Jag blir helt pirrig. Det här s å f r u k t a n s v ä r t b r a. Det är en bok, men liknar ändå inte någon annan bok. Det är ett mästerverk utöver vad som borde vara möjligt att genomförra. Det var Proust som gav Knausgård idéerna om hur han skulle skriva (jag har inte läst att det är så men jag bara vet det). Alla med skrivambition måste läsa Proust, alla som älskar att läsa och tänka, eller vad fan, alla som KAN läsa borde läsa Proust.

”Detta förklarade att min ängslan för döden upphört i samma ögonblick som jag omedvetet kände igen smaken av madeleinekakan, eftersom den som då var jag befann sig utanför tiden och alltså inte kunde bekymra sig om vad framtiden kunde bära i sitt sköte.”

Berättarjaget söker, finner och delger läsaren förklaringen till lyckokänslan som drabbar honom i samband med den välkända madeleinekakan doppad i lindblomste. Intellektet i samarbete med smak, lukt, ljud etcetera möjliggör återupplevandet av omedvetna minnen från en tid som har flytt, då man var ung, frisk, kär, trygg, lycklig. Minnen som medvetandegörs via sinnesförnimmelser sker samtidigt i nuet och i det förflutna, alltså utanför tiden. Minnet får jaget att sammansmälta med ett yngre jag och detta leder till ett lustbetonat tillstånd bortom tid och (döds)ångest. I den stunden upplever man sitt sanna verkliga jag, medveten närvaro deluxe.

”Jag hade sett hur kärleken tillskriver den älskade vad som endast finns inom den älskade.”

Alla intryck har två riktningar, det ena hör samman med objektet, det andra fortsätter inom en själv. Det är den senare delen man ska fokusera på för att frigöra objektets inneboende essens, tingens dolda väsen som hänger ihop med vilka sinnesförnimmelser de väcker. Det låter kanske flummigt när jag skriver det, jag är ingen Proust, men jag lovar, det är inte mer abstrakt än att vi har ett medvetande.

”Jag hade insett att det är en grov missuppfattning att förlägga allt till objektet, när tvärtom allt finns i medvetandet; i verkligheten hade jag förlorat min mormor åtskilliga månader efter det att jag faktiskt förlorat henne, jag hade sett människorna förändras alltefter den föreställning jag själv eller andra hade om dem..”

Berättarjaget kommer fram till att han ska skriva en bok om hur man kan fånga tiden som flytt och väcka liv i sitt sanna jag. En sådan bok behöver en stor författare egentligen inte dikta, ”eftersom den redan finns inom var och en av oss; han har endast att översätta den.” Det handlar om att söka i sig själv. Han försakar sina vänner som utesluter fördjupande och medför slöseri med emotionell kraft ”(ty vänner är vänner enbart i den milda galenskap som griper oss under livets gång och som vi kan hängiva oss åt, men som vi innerst inne vet är en villfarelse hos en galning i stånd att inbilla sig att möblerna lever och att prata med dem).” Nöje känner berättarjaget bara i sin ensamhet. Med hjälp av kreativiteten ställer han sig både utanför och deltar i människornas värld.

Mot slutet beskriver han åldrandet med humor och lekfullhet. Människor är i ständig förändring, de är målningar och Tiden är konstnären som jobbar länge med att lägga till detaljer, variera nyanserna och måla över. Berättaren inventerar säcken innan han knyter ihop den på ett tillfredställande sätt. Där i ligger Guermantes-hållet, klocktornet, kakan, de röda skorna, Gilbert med mera.

Jag älskar Prousts rika mineralfyndighet till hjärna, att han lyckas förmedla en slags utifrånblick på människan och hennes beteenden, hans prosa, hans varma blick på hushållerskan Françoise och mamman, klassmedvetenheten, hur han låter kvinnlig sexualitet ta plats, humorn, självdistansen och ironin. Det är genialt att i sex delar först låta läsaren uppleva fenomen som kärlek, svartsjuka, rivalitet, beundran, blind self etcetera och sen kommer förklaringen. Alltid utförlig utan att tumma på komplexiteten.

Det är med sorg jag nu lämnar Prousts universum av psykologisk impressionism och stream of consciousness, där människors samvaro och medvetande utforskas, ingen detalj för liten för att analysera med mikroskop eller teleskop för den delen. Prousts värld kommer att förknippas med min pappas död. Idag är det ett år sedan hans kropp slutade fungera i sjuksängen på Visby lasarett. Att förlora en förälder var att få en örfil av Tiden och att sedan ha den i hasorna som en kontrollerande partner. Mitt livs första sorgeår är slut, i fortsättningen vill jag minnas min pappa levande, inte förknippa honom med hur han dog.

”de verkliga paradisen är de paradis man förlorat.”

”Man fogar sig i tanken att man själv kommer att ha försvunnit om tio år och ens böcker om hundra år” skrev Proust men han hade fel. 2022 hade det gått ett sekel sedan Marcel Proust dog och hans böcker trycktes på nytt. Jag påbörjade då hans sjudelade magnum opus och nu arton månader senare är jag ute på andra sidan labyrinten. Luften känns annorlunda här. Om den är till det bättre och om jag har fått svaret på lyckans gåta återstår att se.

Del 1 | Del 2 | Del 3| Del 4| Del 5 | Del 6 |