Att älska sin dotter av Hila Blum

”..jag lärde mig älska andras barn, men kärleken till Lea var motsatsen till en inlärningsprocess, den innebar att glömma allt.”

Jag kunde inte instämma mer med berättaren Joela som vittnar om kärleken till sin älskade dotter Lea. Att vi först möter bokjaget när hon står i mörkret på gatan utanför sin vuxna dotters fönster och kikar in i smyg, går nästan förbi mig då jag är upprymd av kärleken till det lilla barnet nytt i världen. Men ganska snart inser jag att det är en psykologisk nagelbitare jag läser. Men aj, Lea oj, vad det bränner!

”Mina barnbarn hade kommit till världen utan att jag blev deras mormor, och hittills hade jag inte berättat det för någon.”

Min hjärna kastar fram förslag på lösningar: Dottern är säkert ett lättkränkt (ensam)barn av vår tid. Tvivelsutan grandios. Nej, mamman är förstås bipolär. Eller vänta, är det pappan som styr i lönn? Den ena vändningen efter den andra lockar mig genom hela verket som också har ett växlande tidsperspektiv. Mammans vansinnigt långa arm som hon lindat flera varv runt dottern som vore hon en spole, lindas upp och närhet blir till avstånd. Men realism och god kännedom om mänskligt beteende, snygga små detaljer i blickar och ordval läser jag om kärlek som blir en tvångströja. Och jag är helt och hållet lycklig när jag gör det.

”..livet är ett enda långt tillfrisknande från barndomen.”

Hila Blum har (förstås!) vunnit priser för sin lågmälda dunderbok som översatts till tjugo språk. En av sakerna jag älskar med Att älska sin dotter – förutom temat som undersöker hur en mor- och dotterrelation kan se ut och var gränserna går – och – att den också handlar om böcker och läsning – är den opålitliga berättaren. Joela har mig i sitt grepp. Läsaren får inget av Leas perspektiv och måste själv filtrera och få bukt med Joelas modus. Själv menar hon givetvis att hon gjort så gott hon kunnat.

”Jag gjorde det för hennes skull, såg ingen annan utväg, därför gjorde jag det. När jag gjorde det var avsikten klar för mig, men nu beklagar jag att jag gjorde det.”

Förutom att njuta av lyckorus blir jag påmind om en jävligt viktig sak. Jag är nämligen som Joela en förälder som är väldigt väldigt kär i avkommorna. Jag måste komma ihåg att mitt jobb som förälder inte i första hand handlar om att bli älskad av mina barn utan att barnen ska älska sig själva. De är sina egna som ska ut i stora vida världen. Jag tänkte stå kvar här så att de kan se tillbaka och upptäcka hur långt de kommit.

”Jag berättar allt jag vet och minns. Men minnet är svagt, ett material som är avsett för konst. Människor formar och målar med minnet, använder sig kreativt av det och därför har jag ibland tänkt att om Lea hade en bror eller syster skulle det vara vår räddning. Men vi var en hel rad av ensamma döttrar, min mamma var min mormors enda barn, jag var min mammas enda barn, i vårt hus var vi de enda vittnena till vårt liv, vår historia delades aldrig upp mellan olika talespersoner och blev heller aldrig motsagd av någon. Vårt minne var allenarådande, vi var ensamma om det, och eftersom vi såg normala ut var det ingen som blev misstänksam.”

Lea är en del av Joela rent bokstavligt – men hon är mer än så väl?

Satansviskningar av Sami Said

Det här är väl verkligen en bok för mig? Språket är klurigt, personligt och vackert, tonen lågmäld och utan frosseri i hemskheter, den handlar om vanartiga flickor.

”Hon säger det hon vet. Ingenting.”

Huvudpersonen är Nadine. Henne mellannamn är Hera som betyder hjälte eller krigare. Hon är en av de stökiga flickor som placeras på en internatskola i öknen. ”Välkommen till ovärlden.” Där får de av Föreståndaren stryk om de inte följer det stränga regelverket (som enligt författarens efterord saknar förankring i Islam).

”Sekulär kunskap är skräp, den lär er bara att bygga skyskrapor och kolkraftverk.”

På elevhemmet hänger Nadine med första och andra flickan, det blir inte mer personligt än så. De delar – tillsammans med många ungdomar i världen – dyrkan av (den fiktiva) artisten Assam Lo, vars namn betyder vägvisare. Hon är den enda guden i den här boken (jag ser Billie Eilish framför mig). Assam Lo blir mördad av sin bror.

”De som talar först har minst att säga.”

Nadine gör saker man inte får som i ett slags omedvetet rus, hon tror själv att hon är ond och att hon inte är att lita på. Jag funderar ofta och väldigt mycket på vad som ligger bakom människors dåliga beteenden, men tyvärr får jag sällan några svar. Sami Said är mycket försiktig med sina. Här är det inte tal om någon diagnos som förklaring. Frågan är om oron/satan som viskar i Nadines öra är hennes egen psykiskt sjuka röst eller är det ekot av allt skvaller som viskats om henne? Vi vet att där det finns makt finns också motstånd. Att växa upp som ung tjej är inte lätt, förstås icke heller i en muslimsk diktatur som det verkar vara frågan om här. Kan det vara en patriarkal uppgörelse som pågår? Föreståndaren säger att flickorna inte ska be om ursäkt för att de fötts till flickor. Hon insinuerar att det är världen det är fel på. Jag tolkar bokens budskap som feministiskt.

”Någon i rummet bredvid snyftar. Som en liten pojke snyftar hon.”

Men tyvärr tycker jag aldrig att Satansviskningar blir så bra som jag vill tycka. Den är för suggestiv och vag för min smak. Visst gillar jag det feministiska och klimatdystopiska (staden kallas Avgrunden). Men i övrigt varken kritiserar eller förespråkar han, utan behåller alla dörrar öppna. Det blir korsdrag men inget mer händer än att håret fastnar i ansiktet. Eftersom jag inte kommer karaktärerna nära tappar jag intresset mellan varven. Författarens gåtfulla prosa är lika delar inspirerande och jobbig.

”Nöjda blir de inte förrän de har köpcentrum i varje hörn, skyskrapor som sträcker sig upp till himlen. Män ska ha det största, du vet.”

När boken väl är slut känner jag att den var ganska bra ändå.

De anställda av Olga Ravn

I många korta vittnesmål berättar de som arbetar ombord på det sextusende skeppet – människor och människoliknande cyborger – om livet ombord, främmande föremål, saknaden efter jorden, attityder till varandra och arbetsuppgifterna. Här är känsloyttringar som gråt exempelvis en positiv sak, i dem finns det kraft.

”Bara ett fåtal av oss har beträtt jorden, men ingen av oss är enbart en sak.”

Det är en fragmentarisk bild som långsamt klarnar, men aldrig blir helt skarp. Från början fattar jag ingenting, man vet inte vem som säger vad. Jag är inget fan av sci-fi eller dystopier men jag blir helt tagen. Olga Ravn undersöker på ett väldigt öppet sätt, hur mänskligt liv, artificiell intelligens och teknologi förhåller sig till känslor, minnen, drömmar, liv och död. Det finns en ilsket röd samhällskritisk tråd som rör arbete, produktion och avhumanisering samt miljöförstöring, konsumtion och annat osnyggt mänskligheten sysslar.

”Jag vet inte om jag längre är mänsklig. Är jag mänsklig? Står det i era papper vad jag är?”

Denna arbetsplatsroman från det 22:a århundradet är tankeväckande och språkligt tillfredställande men framförallt klaustrofobisk och kuslig på ett härligt sätt. En riktig liten bladvändare.

Sommarljus, och sen kommer natten av Jón Kalman Stefánsson

Visa mig dina bröst och jag säger vem du är! Det är vad som ekar mellan textraderna när jag läser den här kollektivromanen som handlar om många olika människor. Och många olika tuttar.

Sommarljuset lyser över ett litet isländskt samhälle på 400 personer. In i den glesbygdsgemenskapen bjuder han oss. Berättarperspektivet är ”vi” och det känns – till skillnad från när Julie Otsuka använder det – lite fördummande. Jag förnimmer en skvallrande grupp mer än positiv samhörighet. Här finns i alla fall Stickateljens föreståndare som plötsligt började drömma på latin, Kjartan som inte kan låta bli att vara otrogen, David som tror att det spökar, Agusta som smygläser vykort, Petur, Benedikt, Siri, Simmi, fjärdingsman, Helga, Björgvin, Fiola, Thorgrimur, Brandur, Matthias, Rosa, Jakob ett, Jakob två med flera med flera. Det är alldeles för många karaktärer för mig att hålla reda på och jag är inte tillräckligt intresserad för att bläddra tillbaka för att kolla upp vem som är vem. Men Kristin har i alla fall stora svällande bröst, Asdis är hängiga i mediumstorlek, Eyglo har pyttesmå och Elisabet har brett mellan sina bröstvårtor – det ser författaren till att läsaren har koll på.

Jón Kalman Stefánsson har ett kapitalistkritiskt och humanistiskt perspektiv samt ett poetiskt språk med humor. Här och var finns en vacker mening om naturen eller något klokt om livet, men ofta är det alltför storslaget och klyschigt för min smak. Jag tror läsaren som gillar Färskt vatten till blommorna skulle tycka om den här.

Förutom klyschorna är det en hel del detaljer som stör mig, framförallt de kvinnliga karaktärerna beter sig märkligt. Den storbystade blir varm under löpturen och tar av sin sport-bh (istället för tröjan). I ilska över sin mans otrohet skjuter en mamma tre hundvalpar samt hugger huvudet av en tupp. Paret som pratar först och släcker bilen som står och brinner på uppfarten, sen. Hon som går utan trosor. Han som aldrig har sett hår i armhålan på en kvinna. Eller han som aldrig tittar aldrig åt sidan för då ser han sin stora näsa.

Det är uppenbart att Kalman Stefánsson intresserar sig för ontologiska frågor och han återkommer till att livets frågor saknar svar. Pattar i all ära, men kanske borde han söka svaren på annat håll? Hans avsikt tycks vara att gestalta människan som ett djur som bara vill knulla men som letar och hittar fel på sig själv. Kanske vill författaren också påvisa den rådande misogyna samhällsordningen vilken dömer kvinnor som luktar, är överviktiga, rynkiga och kåta, men jag tycker det är misslyckat. Jag upplever att texten beskriver kroppar utan själ, dessutom uttalat kvinnofientligt. Männen har ”kalaskula”, till exempel Kjartans feta mage lockar: ”hon tänkte på hans breda skuldror, på att låta händerna sjunkanden i hans mjuka späckiga hull”. Kvinnorna är breda, fula, någon luktar as men det går att ha sex med dem ändå. Jaha, okej, tack. Eller vad?

Innan det spårar ur med sexismen tänker jag att Sommarljus är lite som Elizabeth Strouts böcker om Amgash. Men även utan bröstfetischistisk och mansgriseri är den avsevärt sämre.

Framtidens arab [#1] av Riad Sattouf

Han är född i Frankrike av en fransk mamma, pappan är från Syrien. Själv är Riad Sattouf ett gulligt litet barn med blond kalufs och det här är hans berättelse om sin uppväxt.

Framtidens arab är en självbiografisk serie i sex band. Den är lite som Jävla karlar med en idealisk balans mellan humor och elände, fast i Mellanöstern och med bara en pappa. Den pappan är lärare och tror starkt på utbildning, är manschauvinist, icke troende, gillar att döda djur och drömmer om att ett stort lyxhus. Mamman är med på bilderna när hon tar hand om Riads lillebror, hon är tyst förutom när hon någon gång säger ifrån till sin man eller far.

Familjen bor mellan 1978-1984 i Libyen, Frankrike och Syrien. Det är lärorikt och intressant att ta del av politik, kultur och leverne i Mellanöstern. Skildringen är satirisk och väldigt kritisk främst av pojkars och mäns beteende i alla länder. Jag är väl knappast rätt person att dra rasistkortet men jag blir inte förvånad om någon annan gör det.

Bilderna är lite småfula men i kombination med texten som väldigt ofta är på pricken får de mig att dra på munnen. Jag vill absolut läsa fortsättningen.

Månen vet inte av Niklas Rådström

Det är något så jävla fantastiskt med Niklas Rådström! Han kan utan att skrämma upp läsaren berätta om den fruktansvärda insikten – eller kalla det förbannelse (som Khemiri gör i Systrarna) om du vill – att allt en dag går förlorat. Rådströms poetiska prosa lugnar och tröstar mig, gör mig stundvis lycklig och inger hopp om människan.

”De där bortglömda sakerna bär man med sig som små hålrum tomt ekande. Ibland kan jag tycka att känslan av det glömda är lika viktigt som känslan av det jag minns. Som om glömskan nästan också var ett minne.”

Bokens jag heter Kristian, men det lär vara mycket av Niklas Rådström i honom. Han berättar om sin barndom och skapar ett kärleksfullt och komplext porträtt av sin farmor. Jag har just inga minnen av min egen så det är jättemysigt att att få uppleva den här underbara farmorsrelationen. Hon är stor, snäll, opraktiskt och påhittig. Hon gillar att berätta och fantisera, exempelvis om en vinst på hundra miljoner. Hon fick inte bli lärare av sin far och hennes man tyckte inte att hon (också) skulle skriva, men hon skrev ändå under pseudonym. Hon bor i en lägenhet i Stockholm och där är Kristian en hel del som barn.

”På något sätt har jag alltid tyckt att det bästa svaret på en fråga är en annan fråga. Ibland får jag för mig att man hela tiden vet svaren på allting men att man glömt de flesta av frågorna.”

Det är så väldigt varmt och fint beskrivet detta möte mellan två människor. Det finns ett ”vi” där som värmer mig. ”Vi” tycker om fiskpinnar, vi delar en lögn tillsammans och vi ser en månförmörkelse. Kristian iakttar farmor medan hon utför vardagssysslor som att hälla ströbröd i stekpannan när hon steker korv. Samtalen och hennes berättelser stimulerar barnets fantasi och är säkerligen med och skapar hans insiktsfulla syn på minne, sanning och berättelse. Det blir tydligt vad det innebär att tycka om varandra och hur man visar det genom att lyssna på och se varandra. Det verkar lätt.

”- Farmor, är det sant?
– Jag tror det. Det kan vara sant.
– Men man vill ju veta om det är sant eller inte.
– Det kan man inte alltid få veta. Man kan aldrig på riktigt få veta om saker är sanna eller ej om man inte själv tror på dem. Man kan veta att något är sant och ändå tvivla. Och man kan veta att något inte är sant och ändå tro att det är det. Vilket är mest sant? Det man tror på eller det man vet. Jag är inte säker.”

Mysig är ordet för den här boken. Jag känner mig mysig när jag lyssnar på den. Jag är förtjust i att tyget hos farmor är grovt, lössen kallas för pippor och pappor för swingpjattar. Två personer i Kristians släkt avlider, men det går bra så länge farmor är pigg.

Månen snurrar sina varv, tiden går. Sista sjättedelen av boken är myset slut. Både Kristian och farmor blir äldre. Han distanserar sig från henne, hon får en stroke och så småningom hamnar hon på sjukhus. Den delen av boken gillar jag inte. Kanske är det för att det gör ont att ta in att hon ligger i sin egen avföring, att allt hon förtär smakar illa. Jag tycker inte om att ett barn förmedlar den här typen av information. Det blir tilt i skallen på mig.

”Jag visste att nu var det för sent. Jag tänkte på den där historien farmor berättat när jag varit hos henne för en månad sedan. Jag hade aldrig hört den tidigare. Det kanske fanns annat jag heller inte hade hört.”

Ibland tänker barnet att han ska säga något speciellt till farmor, något storslaget, men han vet inte vad han ska säga och han hittar inte rätt tillfälle heller. Det blir aldrig av. Och sen är det för sent. Jag älskar det. Jag tycker det är en bra metafor för livet.

Den unge mannen av Annie Ernaux

Den unge mannen ryms på 36 små sidor. Det är en mycket skickligt skriven novell men den är varken suggestiv, tvetydig eller ”en nyckel” som det påstås på baksidan. Den handlar om en kvinna på 54 år och hennes affär med en manlig student som är cirka trettio år yngre. Jag läste nyligen Moral som bearbetar ett omvänt förhållande; en ung kvinnlig doktorand som ligger med en äldre manlig handledare. Annie Ernauxs berättelse väcker inte min skrivlusta jättemycket, men med Moral färskt i minne blir det mer spännande.

Båda böckerna är skildrade ur de kvinnliga protagonisternas perspektiv. Båda männen har redan en partner när respektive relation inleds, männen står således för 100% av den omoraliska otroheten i den här jämförande undersökningen. Det är hos de äldre älskarna den kulturella, ekonomiska och sociala makten finns. Men makten mellan könen skiljer fallen åt, jag återkommer till det. Båda kvinnorna verkar uppfatta att männen hyser starkare begär till dem än tvärtom, och att det är männen som tagit det avgörande initiativet. Ungdomarna i dessa båda berättelser kan kallas person A. De äldre tycks använda sina yngre sexualpartners för egna behov – ingen av de – menar jag – blir förälskade i person A för den individ han och hon är.

I den här modiga berättelsen varken smyger eller super de. Den äldre kvinnan gör en tidsresa tillsammans med sin unge älskare. Hon är mest i hans hemmiljö och får där minnena av sina unga år återupplivade. Hon blir påmind om hur livet såg ut innan hon bytte socialgrupp, den unge mannen handlar mycket om klass. Att titta in i ett ungt ansikte gör att hon också känner sig ung.

”Min kropp saknade ålder. Det krävdes den kraftigt fördömande blicken från gästerna som satt bredvid oss på en restaurang för att jag skulle få veta hur gammal jag var. En blick som långt ifrån fick mig att skämmas, utan stärkte min beslutsamhet att inte dölja min kärleksaffär med en man ’som skulle ha kunnat vara min son’, när vilken femtioårig karl som helst kunde visa upp sig med en kvinna som uppenbarligen inte var hans dotter utan att mötas av minsta fördömande.”

I Moral använder den äldre mannen den unga kvinnan som en porrdocka, för att leva ut sina sexuella fantasier. I den unge mannen saknas explicita sexskildringar. Den femtioåriga kvinnan tycks njuta mer av vad som händer i medvetandet när hon kommer i kontakt med sitt yngre jag.

”Jag skulle vilja vara inuti dig och komma ut ur dig för att få likna dig”, säger den unge mannen som vill ha barn med den äldre kvinnan. Hon är inte längre fertil vilket hon tycker är orättvist. Ernaux skriver att hennes älskare nog förväxlar längtan och begär. Det menar jag stämmer för alla fyra parter. Lyra Ekström Lindbäck skriver: ”.. av någon anledning kan jag inte skilja den intellektuella spänningen från en sexuell, eller skilja min egen vilja från vetskapen om att du vill ha mig.”

Människan är svag för makt, och det är makten – tror jag – som lockar de båda unga personerna. Det är något helt annat än kärlek. Kärlek och makt är paradoxer. Ernaux menar att han lillsorken är galen i ”henne”, som ingen annan varit. Om det stämmer har jag fel. Men jag tror inte han hade blivit galen i ”henne” om hon hade arbetat i sina föräldrars affär. Det är hennes position i samhället han är galen i. Att den äldre kvinnan inte inser detta tycker jag är patetiskt. Dock är hon inte lika patetisk som mannen i Moral, anser jag. Här kommer vi nu till könsaspekten. Män har mer makt än kvinnor. En ung kvinna blir sexualiserad mer och av fler än en ung man. En ung kvinna blir nedvärderad av kvinnor och män i alla åldrar, detta vet den äldre kvinnan eftersom hon erfarit det. Hennes medvetenhet om maktperspektiv minskar den omoraliska aspekten. När en vit, manlig, heterosexuell, universitetsprofessor, helt omedveten om sin position i hierarkin använder en ung tjej, riskerar han orsaka stor skada. Att vara en ung man som begärs på grund av något opersonligt som sin ungdom är inte riktigt illa eftersom han har minst en befogenhet mer än en ung kvinna. Han kan förmodligen värja sig, han kanske till och med har våldskapital (ursäkta vidrigt ord). Han är man.

Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns av Susan Cain

Inledningen upplyser om att nära varannan person av (den amerikanska) befolkningen är introverta, men att ”många människor låtsas vara extroverta. […] Vissa lyckas till och med lura sig själva, fram till dess att en livshändelse av något slag – en uppsägning, en separation, ett arv som gör dem fria att tillbringa tiden som de vill – skakar om dem och får dem att börja utforska sin sanna natur.”

Jag blir med åren alltmer intresserad av kraften i tystnaden. Har jag pratat så mycket att jag helt enkelt har pratat klart? Ibland känns det som att allt är sagt. Fast ändå pratar jag väldigt mycket. När jag läser Tyst inser jag att det handlar om pseudoextroversion. Det här skakar om mig som om jag fått ett stenblock i skallen.

”..det sociala livet är performativt och sociala masker är våra sanna jag”

Susan Cain är själv introvert och boken, som är tio är gammal, är väl hennes försvarstal kan man säga, mer eller mindre vetenskapligt underbyggt. Ibland faktiskt rakt motsägelsefullt och dumt. Men jag tycker ändå att det finns något – åtminstone delvis – klargörande i att tänka på människors personligheter som introverta och extroverta. Men det måste poängteras att det finns inget beteende som bara har en orsak. Förhållandet är aldrig ett till ett. Huruvida en person är intro- eller extrovert är komplext och kan bero på hereditet, uppväxtmiljö, temperament, personlighet, situation, kultur, fri vilja etcetera.

Introverta dras till den inre världen av tankar och känslor. De kan vara högkänsliga, tålmodiga, nördiga, intellektuella (dock inte mer intelligenta än extroverta), ha bra magkänsla och motståndskraft mot grupptryck. De trivs ofta med det trygga och vana, kanske hemma, i sitt eget sällskap eller med få andra och nära personer. Introversion hör samman med lågmäldhet, vakenhet, försiktighet, mottaglighet för nyanser, komplex känslosamhet, empati och konflikträdsla. Introverta är kanske bättre på att spara pengar och äta med måtta. Tröskeln att känna förlägenhet är lägre vilket kanske gör de mer hänsynstagande. Ett samtal får enligt den introverte gärna handla om idéer och ideal eller personliga problem framför vädret eller vad man gjort på semestern. Introversion ska enligt författaren inte sammanblandas med blyghet som är något negativt och innebär att en person är hämmad och inte vågar ta plats fast hen egentligen vill. Den introverta är nöjd med att lyssna mer än att prata.

Introverta egenskaper kan bero på att amygdala i det limbiska systemet är mer lättretad. Det introverta barnet reagerar starkare på obekanta stimuli än det extroverta och de tycks ha lättare att lära sig läsa och prestera i spel som memory. Någon forskare hävdar att fysiska förutsättningar som blå ögon, ökad benägenhet att utsöndra saliv när man ser citron, samt svettas lättare hör samman med introversion men detta avfärdar till och med författaren som spekulationer.

”Personlighetsegenskapen [extrovert] har visat sig vara mindre vanlig i Asien och Afrika än i Europa och Amerika, vars befolkningar till största delen härstammar från folkgrupper som invandrat. Det ter sig logiskt, hävdar de här forskarna, att de som gav sig ut i världen var mer extroverta än de är som stannade hemma”

Extroverta dras till den yttre världen av människor och är mer benägna att handla. De kan vara mer svårstimulerade och belöningskänsliga, mer målinriktade, med större ambitioner och risk för övertro på sin förmåga. Extroverta är mer angelägna om att passa in i gruppen, jaga efter pengar och karriär. De anses ofta coolare, har fler sexpartners, gillar uppmärksamhet, motionerar mer och råkar oftare ut för olyckor. De kan vara lättsamma och mer benägna att snabbt byta samtalsämne. Extroverta är inte sällan energiska och högpresterande med framträdande karismatiska personligheter, men kan också finnas bland mobbare, missbrukare och kriminella. ”Psykopater och idoler är kvistar på samma genetiska gren.” När barn ska utveckla känslan för rätt och fel kan extroverta egenskaper vara försvårande eftersom de är mindre benägna att känna oro och obehag när de blir tillrättavisade.

Tyst är onödigt lång och ironiskt nog en babblig bok, (350 sidor plus 60 sidor noter). Det är alldeles för mycket namedropping och banaliserande information om hur folk ser ut. Fallstudierna från näringslivet, juridiken på Wall Street och militären intresserar mig inte alls. Den är väldigt amerikansk och coaching-aktig. Jag som brukar hata självhjälpsböcker är kluven.

Det är med skeptiskt intresse jag läser om orkidéhypotesen, femfaktorteorin, att det var Carl Jung som myntade begreppen extro- och introvert och om hur det extroverta idealet växte fram i det amerikanska samhället under 1900-talet. Det stänkte förstås över till oss här vilket öppna arbetsplatser och individuell lönesättning är tecken på. Finländarna nämns som de mest introverta folket i västvärlden. I Asien och inom buddhismen är introversion idealet, i Kina exempelvis uppfattas tystlåtenhet traditionellt som en dygd. Men många ungdomar med asiatisk bakgrund anstränger sig medvetet för att agera mer utåtriktat än sina tillbakadragna föräldrar för att ha chans att ta sig in på den västerländska arbetsmarknaden.

”Erfarenheten har lärt mig att tystnad hör till den andliga disciplin som bör känneteckna en som vigt sitt liv åt sanningen. Vi möter så många människor som är ivriga att prata. Allt detta prat kan kan knappast sägas vara till något gagn för världen. Det är bara bortkastad tid. Min blyghet har i själva verket varit min sköld och mitt beskydd. Den har gjort det möjligt för mig att växa. Den har hjälpt mig att urskilja sanningen.” /Mahatma Gandhi

I boken finns ett test som visar att jag är ambivert. Precis som extroverta och introverta egenskaper kan komplettera varandra hos olika personer kan de väl inom en och samma person, tänker jag. Jag gestikulerar mycket, svettas, pratar snabbt och för mycket när jag träffar vänner och bekanta. Efteråt känner mig olustig och dränerad. Jag längtar alltid hem till mitt hus och min familj. Mitt forcerade prat kan, enligt Cain, vara ett sätt för amygdala med hjälp av frontala cortex att lugna ner sig. Dessutom, skriver hon, finns det ”fria personlighetsegenskaper” som gör att vissa introverta kan bete sig extrovert när det krävs. När jag gick i skolan fick jag ofta höra att jag skulle prata mer och visa vad jag kan, att ta plats var ett vedertaget mål som aldrig ifrågasattes (skolan är utformad för extroverta) förutom av min mamma. Jag har plågat mig genom att föreläsa, leda gympa och prata i radio (sommarpratade i Radio Gotland till och med), men nu är det sedan länge slut med sådant. Jag tackar nej till allt som innebär att tala framför folk (senast till P1 angående Nobelpriset i litteratur). Och jag är mycket mer tillfreds nu.

Min rätvinkliga resa som ambivert. Om jag hade tagit den streckade ”enkla vägen” (hypotenusans väg istället för kateternas) mot dagens introverta läge hade jag förmodligen inte träffat kärleken och inte fått mina underbara barn. Kanske hade jag träffat en finne istället? Mina introverta egenskaper är för mig förknippade med avspändhet och att ”vara mig själv”. Jag upplever att jag idag har hittat rätt läge med optimal stimulans. Men jag undrar förstås också hur lågt på y-axeln grafen ska sjunka..

”Livets hemlighet är att se till att hamna i rätt belysning. För vissa är det scenens strålkastarljus, för andra skrivbordslampans sken.”

Poängen är förstås att komma på och acceptera hur man fungerar och vad man skälv vill och trivs med. Men hur mycket och ofta ska man gå utanför sin trygghetszon, hur blir man varse sin egen läggning? Enligt Cain kan man fråga sig vad man ville bli som barn, vilken sorts uppgifter man dras till, vad man avundas andra personer. Jag tänker att den utbredda psykiska ohälsan och förekomsten av utbrändhet i vårt extroverta samhälle är tecken på att människor inte orkar med sin egen vardag och jag tror att självkännedom i vissa fall kan vara ett sätt – bland många – att må bättre.

Nej, nu måste jag gå ner till havet med hunden tror jag och se på vågor och lyssna på fåglar, tänka på sånt som inte är jag och mitt. Självobservation ska vara i små doser.

Troll av Rasmus Daugbjerg

Har ni läst Furan av Lisen Adbåge? Det är en barnbok med skräcktema där träden stretar emot och virket som husväggarna består av gnäller och blöder. Om inte, gör det! När jag läser Troll längtar jag efter Furan.

Jag beundrar danska Rasmus Daugbjerg (född 1993) som hittat en helt egen stil baserad på fantasi och gamla myter. Han använder den klokt för att angripa människans skövlande av naturen. Troll verkar ha fått flera fina recensioner, jag vill också tycka om den här boken. Men det gör jag inte.

För mig framstår prosan som en massa ord uppställda i rader men utan egentligt sammanhang. Jag känner inget och mitt medvetande framkallar inga bilder, förutom minnet av Adbåges illustrationer.

Det bästa med Troll – förutom att den är kort – är religionskritiken och den alternativa skapelseberättelsen, att människan ur djurens och naturens perspektiv är en tjuv vars språk är bedrägligt, att trollet är en tjej och skogens gudinna och att hon straffar människorna (slaktarna, bönderna, skogshuggarna, köttätarna, mjölkdrickarna) samt att vi borde tillbe, värna och respektera naturen. Daugbjergs människor ”äter hela skogen, de fyller inhägnader med djur som de äter. De skär sår i jorden. De äter kol från såren.”

Men jag får aldrig kläm på varför Karolin har en ”gråttrumma”, varför människans språk är skall eller vad tidelag tillför berättelsen. Jag bryr mig inte om kungen, trollet, människorna eller ens djuren. Jag verkar inte gilla naturmystik. Min inre häxa är visst bränd sedan länge och askan är rakad.

Dikter av Teresa Colom

Jag läser mig jorden runt och mitt första delmål är att läsa minst en författare från alla 45 länder i Europa. Högst upp på listan med olästa länder är Andorra. Jag hittar inget verk som översatts till svenska, men jag hittar poeten Teresa Colom (född 1973). Hon skriver dikter på katalanska som finns upplästa och översatta till engelska, här.

Jag läser att Coloms stil jämförs med Tim Burtons och bröderna Grimms. De tio dikter jag läser av henne tolkar jag som klassmedvetna, feministiska och existentiella. De handlar om sanning, kvinnliga normer och mamma. Mamma som köpte ett uppslagsverk på avbetalning fast hon var helt ointresserad av att läsa. Mammans kärlek framkom via hushållsarbetet och hennes tankar på döden har gått vidare till dottern.

Jag fastnar för en som heter Rosor och som handlar om en rosförsäljare från Pakistan som inte får komma in på en restaurang. Han går in på en bar istället där människorna är mjukare på grund av berusning. Där lyckas han sälja sex slokande ”tiggarrosor som böjer sig för alla önskemål” (min översättning). Efter stängning sitter han i månens sken på gatan, ”månen har heller inga mynt”. Morgonen kommer och han hoppas på att höra fotsteg från någon som är beredd att öppna plånboken för honom och hans rosor, ”innan de dör utan att ha känt att de var blommor”.