Etikett: Karl Ove Knausgård

Vargarna från evighetens skog (#2) av Karl Ove Knausgård

”Hur vi än föder vargen – sneglar den alltid åt skogen. Vi är alla vargar från Evighetens snårskog” Precis som i den fristående föregångaren Morgonstjärnan är Vargarna från evighetens skog indelad i personkapitel. Inledningsvis är det 1986 och de helt nya karaktärerna binds samman genom att de alla mer eller mindre sysslar med döden. Det …

Fortsätt läsa

Om vintern (Årstidsböckerna #2) av Karl Ove Knausgård

Den form som kändes spännande och ny i den första boken, Om hösten, upplever jag nu som lite trist. Det är sextio stycken spretiga essäer under parollen Brev till en ofödd dotter, med syftet att förklara somligt av vår värld. Jag får en känsla av att jag läser någons skrivövningar. Mina tankar far iväg på …

Fortsätt läsa

Min kamp (#6) av Karl Ove Knausgård

Det är med en gnutta spänning men mest indignation jag påbörjar den sista – och 1120 sidor långa – delen av Min Kamp. Boken är så tjock att den också blir fysiskt ansträngande att läsa. Att han har mage att skriva så många självbiografiska sidor om sig själv och sina nära retar mig. Och inte …

Fortsätt läsa

Om hösten (Årstidsböckerna #1) av Karl Ove Knausgård

Nu har det inträffat, stunden där jag inser och får acceptera att jag är en Knausgårdian. Det har sannerligen inte skett lättvindigt, jag har kämpat emot. Men både känslan och förnuftet slår ut viljan, jag ger upp nu. Jag erkänner att han är en enastående författare och att hypen kring honom är rimlig. Om hösten …

Fortsätt läsa

Min kamp (#5) av Karl Ove Knausgård

Karl Ove med sitt svarta hjärta är inledningsvis 19 år. Han befinner sig i Bergen, går på skrivskola och läser litteraturkunskap. I den här femte delen tar skrivandet stor plats. Kampen för kärleken, sexet och samhörigheten börjar så smått ordna upp sig, men det självdestruktiva missbruket och den sociala osäkerheten kvarstår. Självaktningen är det inte …

Fortsätt läsa

Min kamp (#4) av Karl Ove Knausgård

Det är fruktansvärt otrevligt och pulshöjande att vara tillbaka i den odrägligt självmedvetne och plågade Knausgårds värld. Läsupplevelsen är lika paradoxal som huvudkaraktären. Nu är han 18 år och lärarvikarie i Nordnorge, långt från sin uppväxtplats. Han vill vara fri men är en fånge i sin egen image. Han försöker styra upp sin persona med …

Fortsätt läsa

Min kamp (#3) av Karl Ove Knausgård

Del tre i Knausgårds kamp-serie, hur mycket kan det finns att skriva när jag redan skrivit så mycket om Knausgårds böcker? Mycket visar det sig. För när Knausgård med sina höga anspråk på autenticitet skriver om sin barndom som utspelade sig på 70-talet, är det mycket som slår an i mig. Den har en hel …

Fortsätt läsa

Om våren (Årstidsböckerna #3) av Karl Ove Knausgård

Om våren är skriven till ett du, som är familjens fjärde barn, tre månader gammalt. Berättelsen utspelar sig under en dag. En vanlig dag som utgörs av vanliga och ovanliga händelser. Han väcker och frukosterar barnen, sätter på diskmaskinen (förstås!), dricker en kopp kaffe i trädgården samt gör en resa för att hälsa på mamman …

Fortsätt läsa

Min kamp (#2) av Karl Ove Knausgård

Sen på bollen, jag vet. Tio år efter att den här boken publicerades i Sverige har jag nu läst den. Jag läste den första delen för länge sedan men blev mest frustrerad. Jag hade svårt att skilja på verk och person och kunde inte tillgodogöra mig verket. Jag tyckte den var för detaljerad, för lång …

Fortsätt läsa

Morgonstjärnan (#1) av Karl Ove Knausgård

En verkligt stor bok, en nästintill idealisk roman skulle jag vilja påstå. Perfekt språk och gestaltning. Att det bara kan flyta på så lätt! Trots 666(!) sidor känns den alls inte lång, jag är oavbrutet trollbunden. Här behandlas de största av ämnen inbakade i en konkret diskbänksrealistisk form. Just som livet självt. Det utspelar sig …

Fortsätt läsa