”Vi kvinnor, vi fäster för stor vikt vid kärlek.”
På framsidan av denna näpna skapelse tronar vackert Rödkindad flicka av Helene Schjerfbeck. Dess skira uttryck och stillsamt varmbeigea färgskala retirerar inför de varnande kinder som kräver uppmärksamhet. Kvinnan styr undan sin blick, men hennes kropp vägrar låta sig gömmas undan.
Driftens väg är fem fantastiska noveller om heterosexuella kvinnor i pensionsåldern som lämnar eller blir lämnade av sina män. Det är rasande insiktsfullt, minimalistiskt och hantverksmässigt perfekt. Jag vill läsa allt av Lise Tremblay.
Det jag vetat i teorin, känner jag i magen när jag läser om kvinnorna som fäster för stor vikt vid kärlek och männen som fäster för stor vikt vid sig själva. Ljuset lyser på vivören, i hans skugga står hans sambo. Han vill att hon anpassar sig, hon vill vara till lags. Om han säger att han ska lämna sin fru, väntar hon på honom. När han är argsint backar hon. Hans begär står i centrum, hennes i marginalen. Om han vill flytta, flyttar hon med. När kvinnorna blir gamla och kommer med döden, ersätts de av yngre kvinnor, som kommer med livet.
”Ibland, upptäckte jag när jag blev äldre, finns ingen tröst att ge.”
Då skäms kvinnorna. Folk pratar skit och tittar snett. Men mest skäms de kanske för att de låtit sig utnyttjas? Att de levt en stor del av sitt liv i väntat på något annat. De har uppoffrat sig – i den blinda kärlekens namn – och han har fortsatt att prioritera sig själv. Kvinnorna blir galna, deprimerade och vilsna. Men, de ringer en vän, och de reser sig igen. Verklighetens kvinna mår bättre efter skilsmässa. Det här är realistisk feelbad som blir feelgood.
”Verkligheten var ett vapen.”
Män triggar igång somliga av kvinnors drifter och allierar dem från andra. Kvinnor borde inte fästa mindre vikt vid kärlek, män borde omprioritera. Det kommer vissa av dem aldrig att göra, kvinnor kommer ändå fortsätta att älskar män. Tills de inte gör det längre. Treamblay resonerar kring vad som händer då. Jag skönjer en slutsats om att klimakteriet kan fungera som en omkopplare. Plötsligt inser man kanske att mannen var en black om foten.
”Och jag, jag hade varit fångad i det våldet i åratal. Jag kände ingen rädsla; jag var rädslan.”
Driftens väg är en bok om hur heterosexuell kärlek och åldrande tar sig olika uttryck hos kvinnor och män. Utan att tulla på komplexiteten, överdriva eller plocka billiga poänger lyckas hon säga något om kvinnor och mäns olikheter, även i lyckliga äktenskap.
”På den tiden visste jag inte att det enda man kunde göra mot åldrandet var att resignera. Jag visste inte heller att man genomled en stor ångest inför denna resignation. Eller att resignationen kunde ge frid.”
Tremblays män resignerar inte. De lever vidare på samma sätt, som om de var unga. De skäms inte, de uppoffrar sig inte, de backar inte och de stannar inte hos en gammal kvinna. Nu verkar det som att det här är en text om stereotyper, men det är det alltså inte. Driftens väg är ett stycke livsvisdom.
”..jag hade ingen annan karriärplan än att älska litteratur.”
2 kommentarer
Å, jag blir så sugen på denna! Är 60 år, varit singel/ensam/solo i 10 år och stortrivs i detta tillstånd! Tack för tipset!
Vi fick samma intryck (igen). Även om jag faktiskt tyckte att bilderna på männen var mindre nyanserade än kvinnorna. Men boken är jättebra! /Maria Fabriani