Låt dig inte luras av omslagsflickans undersköna ansikte, änglalika uppsyn och lena hud, det till synes timida sättet att dölja munnen med handen. Bakom den där mjukt lockiga luggen vilar en intelligent och svartsynt författarpersonlighet. Claire Castillon hugger fram sin vassa och kalla prosa, som ur is.
”Jag skulle aldrig söka tröst hos någon av mina väninnor, eftersom vårt förhållande betraktas som så oerhört stabilt. Jag gillar att bli avundad.”
Det här är en liten samling som rymmer tjugotre korta noveller i genren feelbad. Precis som på bilden är det förförande och inte sällan vackert på ytan men därunder brinner det utav helvete. Temat är antiromantik. Här finns inga små och subtila känslor, det är pang på rödbetan och allt mänskligt sölas ner. Det handlar om den misslyckade kärnfamiljen, psykiskt och fysiskt våld, barnmisshandel, arvstvist, incest, otrohet med mera. Novellerna är på ett par tre sidor bara, ofta med en knorr på slutet. Alla är mer eller mindre makabra och sarkastiska. Kvinnorna är uslingar och männen är ännu värre.
”Min man är dum i huvudet. […] Ibland undrar jag om han har varit med om någon olycka som jag inte har blivit informerad om. Han har kanske krockat med en elstolpe och fått en stöt, utan att någon har fått reda på det. […] Det är inte lätt att hålla en hög nivå vid sidan av en man som råkar i extas över att en tvåpack är mycket mer ekonomisk än en tjugofyrapack när man inte äter så mycket yoghurt.”
Jag skrattar faktiskt när jag läser Tolerans tusen (citat ovan) men för resten kan jag hålla mig. Det är lite för mycket av det skruvade och onda, lite för övertydligt. Jag är dock glad att jag hittat Castillon, jag är sugen på att läsa hennes roman Insekt. Tipstack till bibliotekarien i Slite!
I septologins tredje del får Tara äntligen sällskap. Nu är det inte bara Tara i den artonde novembers upprepning, utan Tara och Henry. Solvej Balle övertygar när hon beskriver den väsentliga skillnaden mellan att vara fast i tiden ensam eller tillsammans med en lekkamrat. Jämför filosofen Martin Bubers lära om det mänskliga mötet mellan två människor, hur Jag och Du (till skillnad från Jag och Det) innebär att vi ingår en relation med oändlig innebörd. I ett möte är den andre inte ett objekt för min erfarenhet, hen är ett subjekt som är med och skapar mitt ”jag”, liksom jag deltar i skapandet av ett ”du”. Att vara ensam som Tara varit i de två tidigare böckerna, är nästan omänskligt eftersom människan är en social varelse.
”Vi ställer frågor. Vi utbyter erfarenheter. Vi överväger och speglar och jämför våra upplevelser i den artonde november. Vi pratade om tingens opålitlighet, nattens övergångar, vår förvåning och de små striderna med den artonde novembers fenomen.”
Om den första bokens modus operandi var ensamhet och den andra ensamhet och klimatkris så är det nu dialektik och digitalisering som står i fokus. Men varje bok har trots sitt nätta omfång stort och brett innehåll där grundfundamentet består i vad det är att vara människa, filosofi och historia. Med den enkla idé som Balle fick när hon tappade sin väckarklocka 1987 för hon samman sinnen, idéer och det levande livet, och hon gör det bra. Ibland ler jag stort när jag läser hennes prosa för den är så löjligt bra.
Tara och Henry lever i ”en värld som ömsar sitt digitala skinn varje natt”. ”Försvinnandet i det digitala intet” skriver Balle ”var alltför likt tillvaron före den artonde november”. Mobiltelefonerna är opålitliga, likaså den ström av bilder och tecken som forsar fram på internet. Ting – som inte är digitala – går att behålla från en artonde november till en annan om de används eller ligger med i sängen. Det får mig att tänka på alla saker jag samlar omkring mig men som jag egentligen inte använder.
Det är svårt för oss att se det som finns mitt framför näsan, det vi är vana vid. Hur märkligt det är egentligen att vi föds och dör exempelvis. Kanske krävs något lika besynnerligt som ett stopp i tiden för att vi ska kunna få syn på vår plats i historiens malström. Tara läser om det fallna romarriket och funderar på om deras misstag var att de valde bort råg som energikälla. Kanske är vi mitt i fallet?
Ungdomens springbrunn av Lucas Cranach (1472–1553)
Jag uppskattar allt Balle skriver, inte minst det om feminism, konst och historia. Via Tara framför Balle ett brandtal varför kvinnor bör intressera sig för historia. Exempelvis var världens första författare (som vi känner till) en kvinna från Mesopotamien (Irak). Hon hette Enheduanna och levde för cirka 4 000 år sedan. Detta säger Tara i ett svar till Henry som ”försökte förklara min värld för mig genom att klättra över på min sida av staketet, men jag tyckte att det var ett staket som han själv satte upp medan han klättrade”.
Skolan i Athen av Raffaello Sanzio (1483-1520)
Sen möter de ytterligare två som fastnat i tiden och det innebär ännu fler sätt att tolka och hantera situationen de hamnat i. Tara och Henry ser sig som monster som parasiterar på jordens resurser. De försöker orsaka minsta möjliga skada genom att äta mat som ändå ska slängas exempelvis. De andra två ser sig som utvalda för att göra skillnad, de vill förbättra den artonde november genom att förhindra olyckor. De har fortfarande hoppet kvar om att det en dag åter ska bli den nittonde.
Jag hyser också stort hopp, om en spännande fortsättning!
Theodor Kallifatides (f. 1938) har sommarhus på Gotland. I Ännu ett liv (2017) blickar han tillbaka på sjuttiotalets Fårösund med tre banker, tre livsmedelsbutiker, en bokhandel samt 650 militärer. Då fick ”utlänningar” inte äga mark och inte bo i Fårösund utan att få godkännande från överstelöjtnanten (eller liknande). På gotlandsbåten såg han Olof Palme sitta i skräddarställning och äta Lisbeths smörgåsar. Nere på bildäck stod Ford Taunusen fullpackad med bestick och annat som man behöver i ett sommarhus som inte är utrustat. De hade bara en uppsättning på den tiden.
”I min ungdom var jag en äkta Othello. En gång hade jag sett min flickvän i Athen le mot en annan och jag svimmade av smärtan. Det var slut med sådant. Nu orkade jag inte ens svimma.”
Allt var inte bättre förr även om mycket av det Kallifatides blickar tillbaka på skimrar nostalgiskt. Minnen samsas med filosofiska och politiska utläggningar i denna bok som också handlar om och kommer ur skrivkramp. Den drabbade honom 2015 tillsammans med letargi och en känsla av att inte längre vara en människa bland människor.
”Seglarna talar om förlig vind, att skriva är som en sådan. Man dras med. Berättelsen väljer sina vägar och stigar, allt kan hända från en mening till nästa. Jag längtade så mycket efter det.”
Språket och skrivandet är förstås livsviktigt för honom och dess drivkraft tycks komma ur kosmisk fåfänglighet. Han vill bli uppmärksammad och ihågkommen efter sin död. En kompis till honom har sagt att:
”Du min vän skulle springa till din avrättning om de lovade dig att det skulle stå en skylt om det på den platsen. Hon hade inte fel.”
Det är dock inga vassa kanter på minnesspillrorna han drar fram. Han är oväntat rolig och inte mer sexistisk i sina formuleringar än jag kan tåla (numera). Det här är en mysig bok.
”Ibland tror jag att meningen med ålderdom är att skämmas över sin ungdom.”
Han omfamnar ordet ”gnällspik” som lämpar sig väl för honom (och mig) när det kommer till Sveriges migration – och flyktingpolitik med stängda murar, sverigedemokrater och hotad demokrati. Han är trött på ”nyliberalismens matadorer” och vill utöka lagen om förbud för hets mot folkgrupp. Han tycker att säga är samma som att göra. Det håller jag inte med om.
Idag finns bara en livsmedelsbutik i Fårösund. Där brukade jag ladda bilen i samband med att jag besökte den pojke jag var god man åt som kom dit från Afghanistan. Kallifatides känner igen pojkarnas defensiva kroppsspråk från när han själv var ny i Sverige och tryckte längs väggarna. Han lyfter fram den medmänsklighet som boende i Fårösund visade då 2015, och det gör han verkligen rätt i tycker jag.
Ingen handling, bara stämning ”no plot, just vibes, kanske inte är helt korrekt genre för Utanför revet, men nära på. Det finns en handling här, i överkant till och med, det finns naturbeskrivningar att riktigt mysa med och en stämning som trots – eller snarare tack vare – en mycket stillsam och lågmäld prosa håller mig lika alert som en blixtbländad tacka.
Huvudpersonen är 39 år och heter Claire. Hon har tre barn; Ellie, Flo och bebisen Ava, tillsammans med Paul som är marinbiolog. De har nyligen lämnat London för Isle of Mull på Skottlands västkust för att Paul fått forskningsanslag. Där bor de i ett jättestort och lyxigt hus tillsammans med barnflickan Krystyna (en present från Pauls föräldrar). Claire är ledig från jobbet som curator. Det är en modern familj tillhörande en hög klass vi följer genom 410 sidor. Eller hur modern är den egentligen?
Trots att berättarperspektivet är första person singular känns det inte som att det är Claire som berättar. Hon är distanserad och sval, som bedövad. Hon ser givetvis Skottlands vilda vatten, höga berg och karga heder men det påverkar henne inte särskilt. (Mig däremot!) Hon har fördomar om invånarna och tänker på vildkattens ohyra istället för att charmas av dess gullighet.
Tidigt i boken förstår jag att det är en begåvad författare jag har att göra med. När Veronika Malmgren beskriver hur Claires blixt skrämmer fåret, hur gästerna funderar på om det är toppen av Ben Nevis de skönjer och hur djurskötaren Nialls konststudier förvånar, gestaltar hon Claire på ett sätt som imponerar. Malmgren berättar precis lagom mycket med tonträff. Claire lever upp för mig som en människa av kött och blod, jag känner med henne och irriterar mig på henne. Som det brukar vara med människor. Malmgrens prosa spänner en båge genom de första 390 sidor. Jag är på min vakt eftersom det finns ett alltjämt överhängande hot om att den här bubblan ska spricka.
Man styr inte över kärleken sägs det. Kanske håller Malmgren inte med? I vilket fall är jag glad för att hon ställer frågan och överlåter svaret åt läsaren.
Boken heter ju faktiskt Utanför revet och där håller Claires lillebror till. Han är missbrukare och har ingen egen familj. Läsaren förstår revet som en ram som bildar en pool i vilken Claire simmar. Revet är för mig också en metafor för gränsen som håller Claire på plats. Så länge hon håller sig innanför följer hon normer och förväntningar på henne som monogam, mamma i en kärnfamilj.
Femtiotalets hemmafruar var en statussymbol, men alla vi som läst om Sandbergs Maj vet att det var, om inte alla gånger en fysiskt, så alltid en mer eller mindre psykiskt, utmanande position. Att lämna arbetet och kollegorna för att tillbringa sina dagar i hemmet passar somliga bättre än andra, oavsett kön. Hur mycket hon än älskar sina barn blir hon inte stimulerad av att rulla mjuka bollar och bygga torn av klossar. Claire lever i en tid åtta decennier senare, men fortfarande råder förväntningar på att kvinnan ska vara hemma med sina barn.
Paul är också mycket realistiskt framställd. Han är ansvarstagande när det gäller barnen, alltid respektfull och trevlig. Men han är också mycket engagerad i sitt arbete. Det är han som drar in pengarna, han som valt platsen och han som bestämmer när de ska åka tillbaka till London. Man kan tro att de rådgör tillsammans, men det är han som har makten. Även detta perfekt gestaltat. Jag vill också nämna Malmgren smakfulla sätt att skriva sms-konversation och hur mobiltelefonen har en stor del i vår vardag. Det enda jag egentligen ifrågasätter är att Claire kan simma i kallt vatten utan att vara rädd för mjölkstockning.
Det här var riktigt bra, jag vill läsa mer av Veronika Malmgren. En roman ur Krystynas perspektiv hade varit något.
– Naj hu för karlar, säger Hulda från Slite på gotländska. Och det är väl en rimlig inställning på 40-talet kan jag tänka.
Den rakryggade och lite plumpa Hulda är min favorit i den här berättelsen som sätter präktiga Dagmar i fokus. Jag tror att Dagmar är baserad på Malin Haawinds mormor vilket kan förklara den mesiga tonen. Jag väntade mig lite kaxigare prosa av en författare som tidigare skrivit Ät din jävel, Sluta skrik för fan och Dra åt helvete.
Hulda är den av Dagmars tre systrar som flyttat ifrån mamma Vera som hakat upp sig på småfolket (demens?) och pappa Birger som jobbar på cementfabriken – som så många andra män i Slite. Dagmar själv jobbar på hotellet Slitebaden och det är där hon möter sin kärlek i sjömannen Holger.
Vi får följa de här karaktärerna under några år och stöter då också på den glada och kurviga Karin, hotellföreståndaren som utsätter sina anställda för sexuella övergrepp, dans i Hejnum och vad-ska-folk-tro-mentalitet. Det är lite feministiskt och lite anakronistiskt. Lite intressant och väldigt lite realistiskt. Mer som en saga faktiskt. Helt utan luckor. Allt står i texten, jag som läsare behöver inte tänka. Det tycker jag är synd för jag gillar att tänka. Jag gillar också ordet ”kondis” och undrar varför det inte finns med?
”När allt kom omkring älskade folk begränsningar.”
I vad som är mittårs tredje Samanta Schweblin, undersöker hon digitaliseringen och globaliseringens framfart och konsekvenser för människors livsvillkor och samvaro.
”Böckerna låg ju ändå där, så slitna och eviga att Martin ibland lekte att de var reliker från en tidigare civilisation.”
Kentuki är en rörlig mjukdjursrobot med filmkamera som är uppkopplad mot internet, har ljudupptagning och översättningsfunktion. I den här kollektivromanen följer vi människor världen över som antingen äger en kentuki eller styr en. De som är matte eller husse till en kentuki följs ständigt av en främlings blick. De som istället styr en har full insyn i någon annans vardagsliv.
”’Reglera’ innebar inte att styra upp en gemensam ordning, utan att anpassa reglerna till fördel för ett fåtal. Företagen skulle snart ta kommandot över hela den bakomliggande businessen med kentukis..”
Schweblin har verkligen tänkt till och visst är det här en intelligent dystopi. Prosan är bra också. Men det blir lite väl tekniskt för min smak, allrahelst i början när läsaren ska begripa sig på kentukis funktioner. Kanske att det fragmentariska upplägget också bidrar till att jag känner mig långt från karaktärerna. Men sen bränner det i alla fall till mot slutet. Jag uppskattar författarens medvetenhet om klass, kön, ras och makt när hon låter sina karaktärer leva i ett allt mer tekniskt och digitalt samhälle där gränsen mellan det privata och offentliga suddats ut. Man skulle kunna se Kentukis som en modern variant av Canettis Förbländningen och dess huvudfråga: Är världen i ditt huvud eller utanför.. eller i en tredje värld som finns på internet?
Det här är en omtyckt debutbok om en far- och dotterrelation, mellanförskap och att hitta sig själv ”sent” i livet.
Borde vara tacksam är en parallellberättelse om pappa Misan och dotter Nadira. De tänker på varandra och sörjer den bortgångna frun och mamman Sofia, död sedan tolv år, på olika håll. Han i en svensk småstad, ensam, hypokondriker, skeptiskt till att prova nya saker, går motvilligt i samtalsterapi på Nadiras inrådan. Hon runt trettio, i London, nybliven singel efter att ha lämnat Klas och hans exklusiva hudvårdsrutin. Hon är osäker på vem hon egentligen är och äger inte ens bestick.
Protagonisterna fokaliseras omväxlande i varannat kapitel vilket berättar om hur de feltolkar och missförstår varandra. Stundtals något tillspetsat, ofta väldigt likt verkligheten, vid några enstaka tillfällen berörande. Jag skrattar och var tvungen att gråta en skvätt till och med.
Hussain skriver insiktsfullt om rasism, kulturskillnader, ensamhet och sorg. Jag uppskattar samhällskritiken och med vilken värme hon presenterar sina karaktärer.
Borde vara tacksam är ett stycke trevligt tidsfördriv.
Huruvida könet sitter i hjärnan eller i kroppen – en ickefråga enligt mig – diskuteras inte i den här reportageboken som snarare är en rasande anklagelseakt mot de svenska läkare som medverkat till att under begreppet ”könsbekräftande transvård” experimentera och skada unga transpersoner. Det är några få – och hemska – fall journalisterna fokuserar på men även om bevisföringen är anekdotisk, är den övertygande om vad som händer när lobbyism styr, politiker och myndigheter tappar huvudet och läkare bryter mot patientlagen:
”7 § Patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Lag (2017:66). 8 § När hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas.”
Carolina Jemsby och Karin Mattisson har tidigare gjort ett tredelat reportage i Uppdrag granskning, Tranståget och tonårsflickorna. I början av 2000-talet hade ett par personer diagnosen könsdysfori, antalet har ökat markant sedan dess främst bland biologiska tjejer i åldrarna 13-17. Varför frågar man sig?
Kanske för att barn kommer allt tidigare i puberteten. Puberteten är en omvälvande kris, en jobbig tid då många mår dåligt. Är puberteten inte alltid kopplad till en viss nivå av dysfori när identitetsförvirring och alienation från jaget och den obekanta kroppen uppstår? Självhat, ätstörningar och fixering vid kroppen är väl inget ovanligt då, eller att man vill vara någon annan.
Ökad psykisk ohälsa och sjukdom bland unga kan vara en anledning till varför alltfler får diagnosen. Kanske är inte könsdysfori alltid primärdiagnosen, ibland snarare en lösning. Många som får diagnosen könsdysfori har också andra diagnoser som anorexi, autism, psykisk sjukdom. (Vissa menar dock tvärtom att man utvecklar sjukdom av obehandlad könsdysfori, det förklarar dock inte ökningen.)
Jag tänker att det pågår ett försjukligande i vårt samhälle som handlar om att överdiagnostisera och söka vård för normalt lidande. Vuxenvärlden sviker när vi bekräftar att det är något fel på barnen som känner sig vilsna, fel eller missnöjda med sig själva. Tron på vård och mediciner är för stor och respekten för biverkningar för liten, menar jag. Oskuret är bäst och iatrogena problem ska inte undervärderas.
Vi har kanske slagit i taket vad gäller övertro på läkarvetenskap och psykologi och även på identitet och språk. Jag som ciskvinna, icke trans, skulle förmodligen inte kunde argumentera övertygande om att min könsidentitet är kvinna. Jag vet nämligen inte hur jag vet det. Annat än kroppens uppenbara funktioner och formationer.
Sen ska man inte heller underskatta tillhörigheten som erbjuds för den som ansluter sig till transgemenskapen, på sociala medier inte minst. En mamma som journalisterna pratat med berättar om sin nya progressiva identitet som transmamma vilken genererar nya vänner och stort stöd. Men annat blir det sen när hennes barn – och hon själv givetvis – ångrar sig. Som titeln lovar är det de som ångrar den könsbekräftande vården som det handlar om här.
Det är Leo som blivit benskör av stopphormoner. Det är Ellen som får avslag på att ändra tillbaka sitt juridiska kön till kvinna, hon är inte övertygande nog. En förälder som säger nej till könsbekräftande vård blir orosanmäld till socialtjänsten.
Det framkommer att bestämmande läkare var medvetna om att evidens saknades men bedömde att riskerna för (o)vården övervägde nyttan. En fjortonåring fick genomgå mastektomi. Även i de fall barnen ångrade sig bedömdes vården varit riktig – då – med argumentet att barnen själva ville det. Barn vill äta godis istället för mat, de är givetvis inte mogna att ta dessa beslut. Enligt den devisen skulle man låta anorektiska patienter svälta också, i enlighet med patientens egen vilja.
För denna granskning av transvårdens brister förtjänar författarna högsta betyg. Kanske har de räddat åtskilliga barn, 2022 tvärvände nämligen socialstyrelsen angående hormonbehandling. Men som läsupplevelse är den inte mer än okej.
Finns den verkliga världen inuti ditt huvud, eller utanför? Det frågar sig Elias Canetti (1905-1994), född i Bulgarien delvis judisk, i sin enda roman, på tyska, publicerad första gången i mellankrigstid 1935. Förbländningen anses vara ett mästerverk, han fick Nobelpriset 1981. Jag har i ärlighetens namn aldrig haft svårare att ta mig igenom en bok, Proust mastodonter gick avsevärt lättare, men väl ute på andra sidan är jag bländad och omtumlad faktiskt.
”..av romaner blir själen inte fet.” […] Romaner borde vara förbjudna av hänsyn till statens väl.”
Har du stort lästålamod, är lagd åt det masochistiska hållet, gillar filosofi och kafkaartade snurrigheter är det här boken för dig. Ska du läsa boken ska du dock inte läsa min text för jag avslöjar ungefär allt.
”Böcker är försvarslösa mot obildade människor.”
Förbländningen (som också heter Auto-da-Fé, Die Blendung, The Blinding) är en svinmastig sarkastisk och nihilistisk tragedi på över 400 stora sidor, fullmatade med groteska och bisarra händelser/drömmar/tankar där bland andra ”kvinnor är en olycka, blytyngder på mänsklighetens ande.” Det är den tråkiga delen. Det fina är att romanen också är en symbolstinn ontologisk allegori. Mellan raderna förmedlas filosofiska resonemang om världens beskaffenhet, människans tänkande och strävan efter förståelse och kontroll. Världen är splittrad och komplicerad varför alla människor med hjälp av reifikationer, begrepp och kategorier konstruerar en subjektiv, förfalskad och förenklad, men tryggare version av världen. De olika inre världarna som människor lever i överlappar, interagerar, relaterar och står i konflikt med varandra. Att läsa romaner är att möta andras världar. Auto-da-fé var en offentlig procession av kättare under inkvisitionen, alltså ett uttryck för avsaknad av respekt för varandras inre världar.
”I upprymd stämning kom Kien söndagen därpå hem från sin promenad. På söndagarna var gatorna tomma vid denna tidiga timme. Sin lediga dag började människorna med att sova. Sedan satte de på sig sina bästa kläder. I andakt framför spegeln tillbringade de sina första vakna timmar. Under de övriga vilade de sig från sina egna dumma ansikten med andras. Visserligen ansåg var och en att han var bäst. Men för att bevisa det blandade man sig med medmänniskorna. Under vardagarna svettades eller pratade man för brödfödan. På söndagarna pratade man till ingen nytta. Vilodagen var ursprungligen menad som en tigandets dag. Att det av den institutionen, liksom av alla andra, hade blivit dess raka motsats, såg Kien med förakt. Han hade ingen användning för en vilodag. Han teg och arbetade ju alltid.”
Romanens huvudperson, professor Peter Kien, är en lärd, introvert man som lever i sina tankar. Andra människor är irritationsmoment som distraherar från hans vetenskapliga arbete som sinolog. Han saknar speglar och fönster i sin lägenhet på Ehrlich Strasse 24, men har där tjugofemtusen böcker (inte romaner då) – de enda vänner han behöver. ”Ingen mänsklig litteratur var honom främmande. Han tänkte i citat, han skrev i välöverlagda satser.” Men så begår han misstaget att gifta sig med hushållerskan som han tror högaktar böcker i samma utsträckning som han själv. Han missförstår hennes avsikter för att han sammanblandar dem med sina egna enligt devisen ”genom sig själv känner man andra”. Hon är den första ondsinta karaktären som invaderar Peters trygga sfär och det sker i bokens första del som heter Ett huvud utan värld. Den är lätt att komma in i, jag förälskar mig i Canettis intelligenta prosa och jag tänker att jag har fantastisk läsning framför mig.
Hushållerskan som blir fru Kien heter Theresa (betyder att skörda). I sin subjektiva verklighet är hon vacker i sin stärkta, blå kjol. Hon vill åt Peters pengar och när han försöker förvara sig med hjälp av ett uppviglande tal till sina böcker tänker han på Buddhas och hans stumma uppror som bästa försvar. Inte ens de allra klokaste filosoferna kunde enas varför tystnad torde vara det enda sättet. Han sluter sig och vänder alla bokryggar inåt. Men inte heller det hjälper (förstås) och Theresia kastar ut Peter från lägenheten.
Den andra delen En värld utan huvud, utspelar sig utanför lägenheten vilket manifesterar att Peter som tidigare varit ett huvud utan (om)värld nu tvingas lämna sin trygga plats i sitt eget huvud och sin lägenhet. Den andra delen får mig att tappa både huvud och intresse. Den är absurd, svårbegriplig och jättekonstig, mycket svåra tvåhundra sidor att ta sig igenom. För Peter också. Han tvingas överleva dag för dag, går på syltor för ”drägg” som heter Idealiska Himlen samt Babianen och interagerar med andra dårar till människor/fantasier. Han bär runt på sitt bibliotek som utgörs av idéer han har i huvudet. Peter blir bekant med en puckelryggad dvärg och schackmästare vid namn Fischerle. Precis som han misstog sig på Theresa, tror han gott om – och får för sig att han är lik – denne Fischerle, som också vill lura honom på pengar (via en påhittad pantbank Theresianum – en referens till Kiens fru). När Fischerle blir mördad tänker jag att han representerar judarnas sakförhållande och den framtid de ska gå till mötes under Nazitysklands röda flagg.
Efter att ha plågat mig igenom den andra skruvade delen kommer så belöningen i den tredje och sista; Världen i huvudet. Vi är tillbaka i lägenheten dit Peters bror också kommer och reder ut saker. George är gynekolog och psykoanalytiker med hundratals patienter som behöver honom. Peter och George representerar motstående dikotomier, kompletterande halvor av en person. I Peters mentala fängelse finns bara idéer, frånkopplade andra människor och känslor. Medan Peter ensam söker sig in i böckernas stabila värld, vänder hans bror sig till andra människors föränderliga världar. Som läkare interagerar, undersöker och diagnostiserar han folket. Peters olycka har sin rot i sanningskärleken, lögner är den extroverta Georges levebröd. George skådespelar när han pratar, smickrar, socialiserar och läker på så sätt sina patienter. Brödernas motstridiga perspektiv representerar två olika aspekter av vad det innebär att vara människa, en egen individ (Peter) som också är en del av en grupp (George). Det mänskliga livet är också enligt Kants filosofi ett vågspel mellan det noumenala – det översinnliga, ”saken-i-sig”, som uppfattas med förnuftet (Peter) – och fenomenen som uppfattas genom sinnena (George). Den sistnämnde är dessutom kjoltygsjägare i motsats till sin bror som hatar kvinnor.
”Blått som den löjligaste färgen, de kritiklösas, godtrogna och troendes färg.” ”Den blåa faran är bannlyst.”
Varför hatar Peter kvinnor? Kanske för att de är svårare att blunda för, de sätter hjärtan i brand. ”Att blunda ligger den lärde i blodet. Vetenskap är konsten att blunda.” Peter motstår allt som utmanar världen i hans eget huvud. Tills han inte kan det längre, låter känsla gå före intellekt, gifter sig och störtas i olycka. Peter läser om Konfucius som sattes ur spel på grund av kvinnor som snärjde och försvagade honom. Buddhistiska lärosatser förkunnar att kvinnor är häftiga, svartsjuka, avundsjuka och dumma. Buddha berättar för lärjungen Ananda om den blå sjukdomen. Blå verkar höra samman med empiri och sinnlighet som Peter undsluppit i sitt liv men som han tvingas möta först via Therese. Nu vet han vad det sinnliga är men han kan inte hantera det. Hans himmel är inte blå utan full av svarta moln. ”Ingenstans är himlen blå.” Det går en blå tråd genom romanen som konnoterar jungfru Maria, moderlighet, frihet, liv, himmel och hav. Det kvinnliga blå kontrasterar mot det röda som för tankarna till manlighet, eld, tuppar, nazism, undergång. (I den här romanen finns ingen kärlek.)
”Att lära sig utan att tänka har inget värde. Att tänka utan att lära är farligt.” /Konfucius
Förbländningens struktur tycks spela på Hegels filosofi. Första fasen står för utveckling och mognad, Peter är ensam och trygg (tes). I andra delen kastas han ut ur sitt hem och tvingas samspela med andra människor, övermognad och självmotsägelser uppstår (antites). I tredje fasen kan enligt Hegel motsägelserna försonas, i en mer komplex sammanbildning (syntes). Och visst kommer Peter till insikt, men han går under av att ha världen i huvudet. Hegels idéer om att självmedvetandet uppstår genom jagets medvetande om den andre tolkar Canetti mycket pessimistiskt. Peters jag förlorar sig självt, men utan att finna sig själv i någon annan.
George speglar sitt jag i andra hela tiden. Han är en massmänniska som omfamnar sina flockdjurstendenser. Kanske tänker sig Canetti att nazisterna lyckades delvis tack vare människor som George.
”’Mänskligheten’ existerade redan långt innan den blev begreppsligt uppfunnen och urvattnad som massa. Den jäser, som ett vidunderligt, vilt, av safter svällande och varmt djur inom oss alla, mycket gjort, djupare än mödrarna. Den är trots sin ålder det yngsta djuret, jordens väsentliga skapelse, dess resmål och dess framtid. Vi vet ingenting om den: ännu lever vi som förmenta individer. Många gånger kommer massan över oss, som ett tjutande oväder, en enda dånande ocean, där varje droppe lever och vill samma sak. Ändå brukar den snart falla sönder och vi är återigen vi, stackars ensamma djävlar.”
Hegels filosofi i Västerlandets filosofi av Anthony Kenny
Canettis poäng som han redogör för med hjälp av läror från både öst och väst, tycks vara att manifestera vår blindhet. Människan är till stor del blind förutom för den lilla subjektiva delen av världen som vårt medvetande lyser upp för oss.
”Blindhet är ett vapen, mot tid och rum; vår tillvaro en enda oerhörd blindhet, utom i fråga om det obetydliga som vi uppfattar med våra sinnen – begränsade såväl till sitt väsen som till sin räckvidd. Den härskande principen i kosmos är blindheten. Den möjliggör en tingens samtida existens som skulle vara omöjlig om de såg varandra.”
Vi är av nödvändighet blinda för hela verkligheten, eftersom om vi ägnade samma uppmärksamhet åt alla saker på en gång skulle vi bli överväldigade. Varje sak skulle kollapsa i alla andra saker och vi skulle inte kunna avgöra vad som är viktigt för oss och vad som inte är det. George avser att befria Peter från blindheten för att hjälpa honom, men det dödar honom istället. George inser inte att han också är blind.
George förstör muren som hållit Peters konstruerade trygga värld intakt. Skyddslös, utan möjlighet att alienera sig från helheten orkar han inte leva i sin isolerade tillvaro. ”En före detta blind är mest skarpsynt.”
Jag känner mig allt lite mer skarpsynt nu efter att ha läst Förbländningen, min inre lilla värld har vidgats. Trots att Canettis roman är iskall, ett tungt och mörkt nederlag för mänskligheten, lämnar den mig med hopp och tro på romanerna, på andra människor och på dialektiken. Det kan inte bli annat än högsta betyg. Tveksamt om det är en rekommendation dock.
En överlevandes historia i två delar, publicerade som böcker 1986 och 1991. Art Spiegelman föddes i Stockholm (faktiskt) 1948, son till polskjudiska flyktingar. Mamma Anja tog sitt liv 1968 varför det främst är runt pappa Vladek handlingen kretsar. Han berättar för sin son om sina erfarenheter av Förintelsen. Vladek är en erbarmligt snål och svår person, inte lätt att tycka om, men som läsaren – och Artie – samtidigt känner stor medkänsla med. Människorna och relationerna är just så knepiga och komplexa som i det riktiga livet. Det älskar jag.
Men ändå gör första delen bara lite mer än medelmåttigt intryck på mig. Jag hade nog förväntat mig mer av denna omtalade och pulitzerprisade seriebok. De svartvita antropomorfa bilderna är i och för sig skickligt ritade. Människorna är enligt nazistiska manér kategoriskt indelade: Judarna är möss, icke-judiska polacker är grisar, tyskar och nazister är katter.
Här är det alltså inte Möss och människor utan möss ÄR människor. Maus är också namnet på en stridsvagn som konstruerades under andra världskriget.
Efter 160 sidor är det dags för Maus II, Och här börjar det svåra. Och då liksom smäller det till och blir svinbra. Antingen är det jag som kommit in i verket eller så är det Spiegelman som hittat stilen. Det känns mer personligt. När han berättar om sin tid som utgiven och om pappans tid i ”Mauswitch” blir jag berörd. Som läsare börjar man förstå bakgrunden till varför gubbjäveln är som han är – det hjälpte honom överleva i lägret. Men trots all självgodhet som pappan utstrålar är det tydliga budskapet här att de som överlevde gjorde det främst på grund av tur.
Jag vill rekommendera Maus till alla tonåringar och vuxna oavsett om man är van att läsa serieromaner eller ej. Men kanske att kattmänniskor ändå bör dra öronen åt sig..
Senaste kommentarer