Boken med den ljuvliga titeln är en dikotomiernas antibibel där den mänskliga komedin står i fokus. Dryga trehundra sidor med ”overifierbara spekulationer” som berör filosofi, identitet, kön, frihet, kärlek, sexualitet, politik, religion, drömmar och inte minst kitsch intresserar och imponerar. Här finns dessutom en hund som heter Karenin. Men det är svårt att inte störas av tjejernas tillgjorda stön från porrfilmen som rullar parallellt genom verket. Aldrig har jag väl älskat och hatat en och samma roman så mycket.

Varats olidliga lätthet utspelar sig i Centraleuropa mot en bakgrund av Pragvåren 1968 som följs av sovjetisk invasion. Det är i en kontext av tvingande kommunism som tjeckiska Milan Kundera (1929-2023) skriver denna ironiska lov till individens frihet. Frågan är hur människan ska leva i en värld som är trasig?

”Om allt är förlåtet är allt tillåtet.”

Tomas, Tereza, Sabina och Franz är de fyra huvudkaraktärer som författaren använder i sin undersökning som kretsar runt tyngden i förhållande till lättheten. Nietzsches tes om att allt en dag skall upprepas avfärdas. Eftersom allt i livet bara händer en gång – vi bara får göra alla val en gång med ett möjligt resultat – betyder det att livet saknar inneboende mening och att individer är fria att göra val utan att belastas av moralisk eller existentiell tyngd. (Denna lätthet förkroppsligas i romanens slut av fjärilen.) Tomas och Sabina är representerar lättheten. Men icke är denna lätthet endast positiv och att preferera. Tyngden för oss närmare jorden. ”Varats ljuva lätthet nalkas ur framtidens djup men bara det som väger äger värde.” Tereza och Franz är tvärtom ”tunga”. Kundera avfärdar Parmenides tes om att ena polen i en dikotomi är positiv och eftersträvansvärd medan andra sidan är negativ och dålig. Slutsatsen är att varken lätthet eller tyngd, varken frihet eller ofrihet är att föredra. Detta gestaltas via karaktärerna som ingendera undslipper olyckliga öden.

”Att ha en publik, att tänka på en publik, det är att leva i lögn.”

Vi börjar med den grandiosa Tomas som tyvärr får mest uppmärksamhet av Kundera. Tomas är ”lätt” och ”manlig” vilket enligt Kundera hör samman med drift, styrka, självsäkerhet, pondus och våld. Han förnekar sin son från ett tidigare äktenskap och samlar på älskarinnor som tanter samlar på tomtar. Tomas bestämda ”ta av dig kläderna” fungerar nästan varje gång. Han hävdar att sex och kärlek går att separera, det är bara Tereza han vill sova med på natten och alltså älskar. Hon är skör och sårbar som ett barn ”..som man lagt i en korg, bestruken med tjära och satt ut på en flods vatten, för att han skulle plocka upp det på sin sängs strand.” Den ”tunga” karaktären Tereza väcker Tomas besvärliga medkänsla. Hon hatar sin kropp och har behov av att vara unik för sin man. När han kommer hem och luktar kön i håret gör det Tereza djupt olycklig. Den tidsenliga fria kärleken passar henne inte alls. Hon är otrogen en gång men hon tycker inte om det och skäms efteråt.

De första hundra sidorna är jag helt tagen. Milan Kundera är en språkkonstnär! Jag älskar de filosofiska resonemangen och uppskattar den tänkande och resonerande romankonsten, som inte underordnar sig en viss idé eller politisk ideologi. Det här är en ofantligt innehållsrik roman. Men sen är det någon som höjer ljudet på p-rullen och jag kan inte längre bortse från det värsta fall av gubbsjuk författare jag någonsin stött på. Han lyckas pricka in alla sätt på vilka man kan objektifiera en kvinna. Det är inte bara otroligt irriterande utan idiotiskt:

Tereza är madonnan som har förberett sig för sin man sedan hon var åtta(!) år. Hon vill bryta med sin vulgära mor (som fiser offentligt). Tereza ser på sin nakna kropp i spegeln och letar efter sin själ (som att kvinnor gör sånt). ”Men den här själen måste vara ett monster, om den liknar denna klädgalge, där två par kassar hängts upp.” Kvinnokroppen jämförs med fosterlandet som försvagas av ryssarnas invasion, och med boskap. Tereza är inte bara den svaga utan också boven i kärleksdramat. Det är inte Tomas ständiga affärer som förstör kärleken mellan dem utan det är hennes svartsjuka och osäkerhet. Och som kronan på den här efterblivna fantasin om vad kvinnor är för något slår han till med ett övergrepp där Tereza säger nej men menar ja.

”..ordet kvinna, som han uttalade det med särskilt allvar, för honom, var inte benämningen på det ena av människosläktets kön, utan representerade ett värde. Alla kvinnor var inte värdiga att kallas kvinnor.”

Vi går vidare med (horan) Sabina, en av Tomas älskarinnor. Hon är konstnär och vill inte binda sig, ser svek som en viktig del av livet. Sabina leker med den kvinnliga underlägsenheten genom att sätta ett plommonstop på skallen när hon står naken framför spegeln. Sabina är den enda som lever när romanen är slut, kanske betyder det att hon är den som bäst håller sig i mitten mellan polerna. Hon har en fling med Franz (som också är otrogen sin fru), men det blir kortvarigt då de är för gamla när de träffas och han dessutom är misslyckad som älskare. Franz är svag som menar att ”älska innebär att avstå från våld”.

Jag förstår att det här är en postmodernistisk resonerande roman som inte avser att vara psykologiskt realistisk, men det här finner jag rent obehagligt. Det är som att sitta mitt emot en blottare på ett tåg. Jag borde byta vagn, sluta läsa. Men trots att jag tycker att det är väl teoretiskt, onödigt många upprepningar, överdrivet, ointressanta drömmar, för långdraget och mittendelen tråkar ut mig, fortsätter jag.

”Muss es sein? Es muss sein!” (Måste det vara? Det måste vara!)

Och det ångrar jag absolut inte. Kunderas utforskning av vad människolivet är utmålar människorna som mer eller mindre misslyckade på att leva. Det heter att vi bär vårt eget öde men egentligen avgör väl ”slumpens fåglar” det mesta. Vi har det ju inte lätt alltså med medvetandet och fria viljan och allt! Tomas är ingen hjälte utan ska nog läsas som ett varnande exempel.

”Det är bara slumpen som kan tolkas som ett meddelande. Det som sker av nödvändighet, det som är väntat och som upprepar sig dagligen är stumt.”

Vi måste begränsa vår frihet självmant och hitta en balans mellan individ och kollektiv, lätthet och tyngd, glädje och sorg, medkänsla och egoism, sexualitet och kärlek, kitsch och skit. Och när vi hittar någon att älska, vilket bör ske när vi ännu är unga då ”bara de första takterna skrivits” i våra partitur och vi kan ”fortsätta kompositionen tillsammans och utbyta motiv”. Enda sättet att undvika missförstånd är att satsa på varandra, verkar Kundera mena: ”Om de hade hållit ihop längre, skulle de kanske så småningom har börjat förstå de ord de använde. Deras ordförråd skulle långsamt och kyskt ha närmat sig varandra, som mycket blyga älskande, och den enas musik skulle ha börjat uppgå i den andras.”

”Det unika hos ett jag döljer sig just i det som inte går att föreställa sig hos en människa. Man kan bara föreställa sig det som är identiskt lika hos alla varelser, det som de har gemensamt. Det individuella ”jaget” är allt det som skiljer sig från det allmänna, alltså det som man varken kan gissa sig till eller räkna ut, det som måste avslöjas, blottas och erövras.”

Kundera menar att det är genom sprickorna som ljuset kommer in, men att människan förnekar det svåra. ”..kitsch är en skärm, som satts upp för att skymma döden.” ”Kitschen är hållplatsen mellan varat och glömskan.”

”Bakom alla europeiska trosläror, religiösa eller politiska, ligger det första kapitlet i Skapelseberättelsen, som talar om för oss att världen skapades som det var meningen att den skulle skapas, att varat är gott och att vi därför ska försöka oss. Låt oss kalla denna grundläggande troslära ett kategoriskt bejakande av varat. […] Avföringsögonblicket är det dagliga beviset på det oacceptabla i Skapelsen. Antingen eller: antingen är skiten acceptabel (låt då bli att låsa in er på toaletten!) eller också har vi blivit skapta på ett sätt, som inte kan godtas.
Härav följer att det kategoriska bejakandet av varat som estetiskt ideal har en värld, där skiten förnekas och där alla uppför sig som att den inte existerade. Detta estetiska ideal kallas kitsch.”

I jakten på hur vi ska leva våra liv är det första och viktigaste att vi lever i ett liberalt fritt land. Det andra att vi ska finna balans mellan polerna tillsammans med en partner av motsatt kön. Vi ska fästa blicken på det sköna i livet, som konst och musik, och även på skiten och döden. Vi kan också vara behjälpta av att hitta vilket vårt inre imperativ är:

”Om man överhuvudtaget kan dela upp människorna i kategorier, så är det säkraste kriteriet de starka begär som leder dem mot en eller annan verksamhet som de utövar livet igenom. Ingen fransman är den andra lik. Men alla världens skådespelare liknar varandra – i Paris, i Prag och på den mest anspråkslösa landsortsteater.”

Vi lär dock inte bli lyckliga ändå till skillnad från exempelvis hunden vars kärlek är utan ängslan och vars tid går i cirklar. ”Människans tid går inte i cirkel utan löper fram i rät linje. Det är därför människan inte kan vara lycklig, lycka är nämligen längtan efter upprepning.”

Är du sugen på en intellektuell mix i stil med Michel Houellebecqs provokationer och Lena Andersson korrekthet tycker jag du ska ge dig hän åt Kundera. Men kom inte och säg att jag inte har varnat dig!