Kallt nog för snö av Jessica Au

Man kan ju tro att jag någon gång skulle tröttna på långsamma romaner utan handling som avhandlar moderskap, åldrande, minnen, relationer, klassresa, medvetandets nycker och krumsprång, men nej nej. Tror man det så tror man fel! När prosan är len som Jessica Aus smälter jag som mjukglass i den japanska solen. Att läsa Kallt nog för snö är en upplevelse som påminner om brain freeze, det smakar så gott att jag vill vräka i mig men det gör ont också.

”Jag kunde inte avgöra om vår mamma var här med mig för att hon ville det, eller om det var något hon gjorde för min skull.”

Berättarjaget (kanske född och uppväxt i Australien) har dragit med sin förtegna mamma (född och uppväxt i Hongkong) till Japan, av plikt, för att komma henne närmare eller för att komma närmare sig själv? Distansen dem emellan ilar i mig medan de går på museum och restauranger. De har olika modersmål och pratar bara med varandra på dotterns språk. Att boken utspelar sig i Japan är särskilt lämpligt då det förtydligar främlingsskapets utifrånblick och förstärker känslan av vilsenhet.

Au beskriver mamman realistiskt och med fingertoppskänsla. Jag känner starkt för denna omodernt välklädda kvinna som tystlåtet följer sin dotters initiativ och utsagor vilka oavsiktligt tycks komma von oben. Författaren redogör för det vi benämner som ”klassresa” som kanske borde ersättas med ”hemlöshet”. Den yngre kvinnans kunskapstörst och utbildning är avgörande för hennes person och identitet men hjälper henne inte att uppleva närvaro och acceptans.

”Varje gång jag var färdig med en text kändes det som om jag var klar, men så skedde samma sak igen och igen: en reva i min tankevärld , ett fall rätt ner i en vidsträckt, okänd rymd där luften kom rusande emot mig och mina sinnen översvämmades av intryck.”

Jag tror att Au sätter fingret på fenomenet med kvinnor som retar sig på sina mödrar (gäller givetvis det andra könet också). Kanske handlar det om att det vuxna barnet trivs sämre med sig själv och har svårare att acceptera livets förutsättningar i sin åldrande förälders närhet. Att å ena sidan vara barnet som vet mindre än sin erfarna mor men samtidigt tvingas iklä sig en slags ledarroll. Den yngre generationen är ofta mer hemtam i det nuvarande samhället, därtill kan den gamla föräldern behöva stöd på grund av nedsatt fysik. Att som barn hjälpa en förälder borde vara det mest naturliga men känns för många läskigt, sorgligt och onaturligt.

Oj oj, säger jag högt. Kallt nog för snö är så bra att jag med jämna mellanrum måste slita blicken ur boken, stänga igen pärmarna, vända uppmärksamheten inåt och processa vad jag just läst.

Jessica Au sträcker ut sin hand till oss känsliga personer som funderar på livets gåta som är att fundera på livets gåta. Det är starkt och finstilt, minimalistiskt och själfullt, med gott om utrymme för läsarens egna reflektioner. Översättningen av Amanda Svensson är perfekt. Det träffar mig mitt i prick när kvinnan reagerar ”våldsamt på någons närvaro i rummet” och inte förstår hur någon kan ”vara så blind för diskrepansen mellan hur jag uppträdde och hur jag kände”. Påverkad av alkohol slås hon av tanken ”det kanske var okej att inte förstå allting, att helt enkelt nöja sig med att kunna se och hålla saker i sin hand.” Alltså det som mamman förstått och accepterat för länge sedan.

”Nu för tiden, fortsatte hon, var människor så besatta av att få veta allting, de trodde att de skulle kunna förstå allting, som om total upplysning väntade runt hörnet. Men, sa hon, faktum är att något sådant som kontroll inte existerar och att förståelse inte förmår hindra något lidande.”