”Hur vi än föder vargen – sneglar den alltid åt skogen. Vi är alla vargar från Evighetens snårskog”
Precis som i den fristående föregångaren Morgonstjärnan är Vargarna från evighetens skog indelad i personkapitel. Inledningsvis är det 1986 och de helt nya karaktärerna binds samman genom att de alla mer eller mindre sysslar med döden. Det är främst två personer som står i centrum; den irriterande Syvert som påminner mig om den unge Knausgård (fotboll, fylla, flickor, musik, onani, oklara framtidsplaner, lurad av journalist, saknar självinsikt, flyter ovanpå). Jag har läsningen av Min kamp lite för nära i tid för att roas av Syvert även om jag också kan se att han är en fantastiskt välgjord karaktär. Jag tycker att det blir tjatigt. Han får därtill jobb på begravningsbyrå och då liknar diegesen filmen Avsked som jag såg precis nyligen. Syvert har en – vad det verkar – autistisk bror och om Syvert representerar Knausgårds lättsammare sida står Joar för den intellektuella.
Romanens andra halva är till stor del förlagd i Ryssland 2016 och här lär vi känna Alevtina, bokens andra huvudperson. Hon är från socialgrupp ett, akademiker och det gläder mig att Knausgård här för första gången – så vitt jag vet – lägger krut på en kvinnlig karaktär som är både mamma, beläst, sexuell och seriös. När Syverts västerländska naiva lättsamhet möter det ryska allvaret uppstår magi. Tyvärr innehåller den andra delen ett väl långt essäliknande avsnitt om dödlighetsteori, mykorrhiza med mera som knuffar ur mig ur fiktionen.
Med tanke på vad som händer i Ukraina nu är det intressant att Knausgård bara vid något enstaka tillfälle berör desinformation och dupering. Tvärtom framstår ryssarna här som det klokare folket som undvikit att fastna i vad Knausgård troligen betecknar som postmodernismens fälla. ”Språket om världen är inte världen.”
Det är Alevtinas vän Vasja som bär frågeställningen likt en fackla, vidare från Egil Stray i Morgonstjärnan in i evighetens skog; Vad tror du på? I Morgonstjärnan tog Knausgård itu med återuppståndelsen och det gudomliga (idealism), nu är det vetenskapen som står i centrum och hur den tar sig an odödligheten (materialism).
Så vem är vargarna och varför kommer de från evighetens skog? Mina tankar går till den dualistiska traditionen som bygger på dikotomin kropp och själ. Om vargarna är metafor för människa/kropp (människan är människans varg) och skogen för medvetande/själ så belyser titeln människans intresse av evigt liv. Jag tänker på människans svårighet att vara i nuet, längtan bort från där vi är, in i framtiden och helst kanske in i evigheten. Knausgård tycks intressera sig stort för det metafysiska men vill inte att vi ska ignorera den materialistiska verkligheten som innebär att människan är biologi hur mycket vi än önskar att vi inte vore det. Jag tror författaren önskar ett vitalt samtal om ontologi och att vi ska sluta blunda för döden eftersom vi alla står i kontakt med den. Evigt liv skulle dock ta bort innebörden av livet, (som Martin Hägglund skrivit om i Vårt enda liv). Jag tror att Knausgård vill få läsaren att irritera sig på den glättiga Syvert som till varje pris undviker att ge uttryck för ”negativitet”.
”Utan tankarna skulle vi ha varit ett med allt.
Men då skulle vi inte ha varit vi. Då skulle vi inte ha undrat över någonting, inte ställt en enda fråga.
Vad var värst, att vara totalt ignorant men i världen, eller att undra över allt och vara utanför den?”
Vargarna från evighetens skog är nästan 800 sidor lång, mångbottnad, oerhört väl berättad och informativ med intressanta inslag av exceptionella saker jag aldrig tidigare hört talas om, exempelvis danspesten i Strasbourg och Fjodorovs projekt. Stilen är lika detaljerad och vardagsrealistisk som vanligt. Händelsefattig kan man tycka men på samma gång som livet är: en räcka banaliteter. Han gestaltar väl och suggererar fram en hotfull apokalyptisk stämning utan att släppa taget om realismen. Knausgård gör världen ny för läsaren att upptäcka. Jag fastnar extra mycket för på vilket sätt han skildrar hur en förälder inte syns – och inte ska synas – förrän den saknas. En bra förälder ska vara osynligt närvarande och tagen för given. Det handlar på olika sätt om att få en andra chans. Romanen är andra ronden i brottningsmatchen mellan liv och död, öst och väst, dröm och verklighet, djup och yta, religion och vetenskap, modernism och postmodernism, närvaro och frånvaro, kropp och själ, nuet och evigheten. Jag tar tacksamt emot som vore det råd, vad jag tolkar som Knausgårds andliga längtan och försök att dämpa existentiell ångest: sök fakta genom att läsa läsa läsa och undvik slentrian genom att göra sig ny för världen exempelvis via skrivande.
”Plötsligt såg jag henne som hon var. Inte som ”mamma” utan som en kvinna mellan fyrtio och femtio. Ansiktet, rynkorna runt munnen och i pannan, mungiporna som hade börjat peka nedåt. Kroppen, ryggen som kutade lite, de långa och smala fingrarna som fortfarande höll om glaset.” (Proust-inspirerat citat.)
Trots makalöst intressanta teman kanske att en icke-knausgårdian kommer att tappa intresset? Det är en gedigen föreläsning han genomför och det är först de sista hundrafemtio sidorna som lunken övergår i galopp. När jag slår igen boken finner jag mig i alla fall hängande jag på klippan, ivrigt väntande på del tre.
”For life, it’s very, very bad to be sensitive, but for a writer, it’s very good”.
1 kommentar
Igår kväll läste jag sidan 778, den sista, i denna mycket speciella bok. Min beundran för Knausgård har stigit alltmer medan jag har har läst. Jag förstår att alla de dagböcker han har skrivit och den självkännedom och reflektionsförmåga han har utvecklat med allt skrivandet inifrån sig själv nu leder fram till detta. Vilken fantastisk gestaltningsförmåga inifrån de personer vi får följa i boken! Både manliga och kvinnliga karaktärer! Jag har sällan läst män som skrivit kvinnor inifrån som har fått mig att känna att detta är en kvinna som skriver (egentligen bara en och det var Knut Faldbakken med Maude Dansar). En fantastisk mentaliseringsförmåga in i ett kvinnligt psyke. I den här boken är hon dessutom ryska. Och min egen känsla för en manlig karaktär, som jag också får följa, blir så starkt ambivalent så jag verkligen kan förstå den kvinnliga karaktärens ambivalens när hon senare möter honom. Vi får först lära känna varje person var för sig, inifrån hens jag och upplevelse av sin omgivning och sina relationer och sedan delta i deras liv och möten fram till det mycket oväntade slutet. Det här boken är inte alltid lätt att ta sig igenom, men den är verkligen värd läsarbetet. Jag rekommenderar den i högsta grad!