Borta bra men hemma bäst brukar man jag säga, men inte när det kommer till att resa med litteratur. Jag har varit på långresa igen, utan minsta lilla hemlängtan. Inte som någon töntig turist med avsikt att besöka ”genuina inhemska” platser men i själva fallet bli vallad omkring som ett får i skock. Nej jag har fått uppleva Japan på riktigt, inifrån och dessutom ur kvinnligt perspektiv. Mieko Kawakamis kategori ”kvinna” är en pålagring utifrån (som också internationaliseras). Huvudkaraktären som gestaltas via första person singular är inte själv säker på vad kvinnlighet innebär utöver den materiella verkligheten (bröst och snippa!). Jag älskar hur författaren trotsar sociala stigma och normer kring reproduktion. Hon inte bara problematiserar utan fullkomligt förkastar den heterosexulla matrisen. Jag får en känsla av att hon säger det alla tänker men ingen vågar säga.
Hon heter Natsume och föddes 1978, övergavs av sin far, växte upp fattigt, förlorade sin mor i cancer, sedan sin mormor. Hon har gjort en klassresa, bor nu i Tokyo och kämpar för att bli författare. Hon har en syster som bor kvar i hemstaden och en systerdotter och det är främst kring dessa tre skildringen kretsar. Alla tre har sina sorger orsakade av ensamhet (föräldralöshet), fattigdom (låga löner, dyra hyror), patriarkat (fäder som ej tar ansvar, sexism, våldtäkt) och rasifiering (västerländska utseendeideal med rosa bröstvårtor och dubbla ögonlock). Natsume försöker att bryta den bana som redan finns utstakad åt japanska kvinnor (vara ”gratis hemhjälp med fitta på köpet”). Hon funderar på att skaffa barn på egen hand med donatorsperma.
Bröst och ägg är japansk feelbad i två delar om ganska många olika samhällskritiska saker, den första är egentligen en prisvinnande novell. Det kan upplevas som spretigt, men jag störs inte ett dugg. Jag tycker att upplägget är spännande och jag kan glädjande nog inte alls förutspå vad som ska hända. Det händer väl egentligen inte jättemycket i och för sig. Kawakamis långsamma prosa gestaltar vardagligheter, tankar och dialoger, mellan raderna ekar frågor som läsaren själv får besvara. Det gäller etiska spörsmål om bland annat kön, barnalstring, sexualitet och moderskap. Jag älskar att följa melankolins röda tråd som är liksom ljuvt sorglig. Det är vackert välskrivet och intelligent. Trots att det på flera sätt verkligen är sorgligt, med en trettonårig flicka som har selektiv mutism och en åldrande kvinna som vill skönhetsoperera sig eftersom hennes kropp står i proportion till lönen, trivs jag väldigt bra i diegesen. Den är inte kvävande tung, inte effektsökande eller traumaupprepande. Den är verkligt feministisk och problematiserar orättvisor som hänger samma med kön men är samtidigt (med ett undantag) fri från manliga karaktärer. Jag trivs som vore jag i paradiset.
Romanen klarar Bechdeltestet med bravur. Här är det kvinnorna som står för hela innehållet. De arbetar mer eller mindre hårt, försörjer sig själva och familjen, svettas, hjälper varandra, super, grälar, tänker, skriver och knäcker ägg i skallen på sig själva. Den hjärtskärande och oförglömliga scenen med äggen tvingar mig att ta läspaus då texten inte går att se genom tårarna.
”Alla föräldrar hoppas att just deras barn ska slippa undan lidande och smärta. Men det enda sättet att skydda dom från det är att se till att dom inte blir till. Hindra dom från att födas.”
Svaret på frågan varför det föds så få barn i Japan finns här. Den här romanen vill ni inte missa. Hälsningar Karenina-san, 卡列尼娜.
Senaste kommentarer