Dorte är en sådan som redan i butiken sätter på sig de inköpta skorna, slänger de gamla och sen får gå barfota med skorna i handen när skavsåret blir för smärtsamt.
Hon är svårt styrd av sina begär och väljer – eller kan inte motstå – det som ger kortsiktig tillfredställelse. Hon struntar i skolan, hon shoppar onödigt, äter onyttigt, sover på dagen, är otrogen. När en människa inte har något att sätta emot den impulsiva lusten framstår hon som apatisk. Ett visset löv i vinden.
Som brukligt i Helle Helles verk strömmar texten i Detta borde skrivas i presens ur en ung kvinnas medvetande. Intriger och faktiska händelser får stå tillbaka för den inre monologens starka formuleringar som fångar de små konkreta ögonblicken. Med sin enastående minimalistiska prosa skapar hon ett sug som inte släpper mig förrän boken är slut. Här finns inga förklaringar varför någon gör eller säger si eller så. Det är upp till varje läsare att tolka hur det egentligen står till med Dorte och hennes skavsår.
Hon har flyttat in i ett hus granne med tågstationen. Kanske är det nattågens ljudliga framfart som är hennes passivitet skyldig. Hon kanske är trött helt enkelt och därför inte förmår göra långsiktiga val. Eller så har hon (ärvda) psykiska besvär. Eller så är hon bara nitton år och vilsen i sin nyblivna vuxenhet, tyngd av att ha hela livet framför sig. Vid ett tillfälle gråter hon för att hon är för ung.
Jag känner starkt och mycket när jag läser Helle Helle och verkligen inte bara varma känslor för huvudpersonen. Jag förnimmer sorgen, ensamheten och meningslösheten. Jag tänker på hur jobbigt det var att vara ung, alla nybörjarfel jag begick och jag förundras över hur många som faktiskt kan hålla balansen mellan att följa och stå emot olika lustar. Personligen verkar jag växa av att stå emot, ju fler begär jag kan motstå desto mer tillfredställelse. Kanske är det vad Dorte skall upptäcka, man måste inte lyda sina drifter.
”För det mesta kan man nöja sig med mycket mindre.”
Senaste kommentarer