Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

En ”sensationell debut” omtyckt av oerhört många och såld till sjutton länder. Jag fattar att folk gillar den, men jag är inte lika imponerad.

Bo är gammal. Han bor tillsammans med sin hund Sixten, dit hemtjänsten och sonen Hans kommer med jämna mellanrum. Han ringer sin vän Ture ibland. Frun Fredrika har flyttat till ett demensboende. Det är till henne berättelsen riktar sig, i ett ”du”.

Tranorna flyger söderut jämförs av förlaget med Löpa varg. Den senare är skriven av den erfarna belletristen Kerstin Ekman som föddes 1933 och sedan länge växt ur det naiva synsätt som Lisa Ridzén (f 1988) gör gällande i sin debutbok. Karaktären Bo är en fiktiv karaktär som utstyrd i sin skapares föreställningar består just fiktiv för mig, till skillnad från Ekmans Ulf som känns sann. Jag menar inte att det finns något som heter litterär appropriering, alla får skriva om allt tycker jag, men det är ju inte säkert att det blir bra. Vad jag förstår har Ridzén dels arbetat med hemtjänst och dels forskat på manlighet och känslor. Ett av mina yngre jag känner starka band till författaren. Jag hade nog älskat den här boken för tio år sedan. Men efter att själv suttit på en dödsbädd och tagit avsked av min far, ger den här typen av tillrättalagda berättelser mig ingenting.

Ni kommer att invända. Nej men inte romantiserar Ridzén, hon skriver om både kissblöja och slemhosta, illamående och smakförvrängning. Ja, det stämmer att Bo kissar på sig flera gånger. Även om jag inte uppskattar att läsa om det, tycker jag att författaren framställer kroppens förfall hyfsat realistiskt. Men Bos åldrade själ, ger jag inte mycket för. Bos tankar utgör merparten av diegesen. De handlar ofta om känslor och rannsakan, han är arg, han skäms och han tänker att han borde säga si och så. Jag tror att hela poängen med människor som Bo, som inte ”sätter ord på sina känslor” är att de inte kan eller vill sätta ord på sina känslor. Inte att de gör det i huvudet. Bos tankar på det förflutna med sin far (gubben) och mor, sin son och fru är idealiserade. Här finns en övertro på orden och en psykologisk självrannsakan som jag tror hör vår generation till, inte Bos. Han tänker precis så som en ung kvinna vill att en gammal man ska tänka, men aldrig så som jag tror är mest förekommande: vi är alla resultat av vår tid. Bos beteende på dödsbädden vittnar om att han känner sig fridfull men han rannsakar sig själv och det förflutna utan acceptans. Han vill säga de där ”viktiga” avslutande orden som skall visa hans tacksamhet och kanske släta över det som varit dåligt. Jag tror tvärtom att en gammal och vis människa inser att man på många fler sätt än med ord visar sin tacksamhet och kärlek, att ens älskade mor exempelvis vet att man älskar henne även om man inte sagt det rakt ut. Men Bo är så där filmiskt perfekt som människor aldrig är, att han på sin dödsbädd helt plötsligt kan säga orden han aldrig tidigare fått ur sig.

Jag funderar på varför man vill upprätthålla en sådan idealiserad bild av människors död. Min poäng är inte att det gör mig ledsen för att jag själv inte fick höra de vackra orden. (Min pappa sa inte ett ord som avslöjade att han var medveten om att han höll på att dö.) Poängen är att man tror innan att kärleksorden som ska knyta ihop säcken hör till när någon dör, men när man väl sitter på dödsbädden är ord det som betyder minst av allt. Ord är ingenting.

Det här är ingen sågning, men jag har ändå mera klander. Inte bara Bo utan även de andra karaktärerna är stereotypa. Fredrika och Bos mamma har varit perfekta kvinnor och mammor som aldrig blivit arga eller ens höjt rösten. Favoritpersonalen i hemtjänsten är gudomlig av absurda mått. Att Ture är gay och att barnen som kommer förbi är samer, spär på den tillrättalagda känslan. Hemtjänstens anteckningar ska väl ge läsaren en utifrånblick, men de är för mig helt överflödiga. Jag saknar gestaltning, det är för mycket tell och för lite show. Den här romanen varken lenar eller upprör, den får mig inte att skratta eller gråta, den är för mig varken som en spegel eller ett fönster, den är en stängd dörr. Men den är för den skull inte dålig.

Tranorna flyger söderut är feelgood som bättre kan jämföras med Fredrik Backmans eller Johan Ens verk, minus humor. Jag kan tänka mig att rekommendera Ridzéns roman till den som gillar att läsa om en alternativ verklighet, som påminner om den vi lever i men är sminkad. När det kommer till känslor kring en dement fru förordar jag Ingvar Carlssons I sällskap med döden.