Frankenstein i Bagdad av Ahmed Saadawi

Jag älskar Mary Shelleys Frankenstein, tyvärr är det bara titeln på den här romanen som påminner om hennes. Frankenstein i Bagdad är framförallt en politisk och regimkritisk satir som förmodligen hade uppskattats mer av mig om jag haft förkunskaper. Och om jag var man kanske. Jag vet väldigt lite om livet i och kriget i Irak när jag börjar läsa, frågan är om jag vet mer nu?

Den utspelar sig i ett Bagdad ockuperat av USA, 2005. Självmordsbombare, explosioner och korruption är normalt för befolkningen. Patrullerande amerikanska soldater är en lika självklar del av vardagen som att äta bröd doppat i kaymak, bära dishdasha, lämna kläder till tvätteri eller knäcka valnötter med hammare. Det saknas pantsystem men man kan samla burkar och sälja till smältverk. Det gör den icke religiöse skrothandlaren Hadi ibland, när han inte dricker araq eller berättar skrönor. För att ge de oidentifierade människor – vars kroppsdelar ligger på gatorna – en begravning, samlar han och syr ihop likdelar från olika människor och råkar då bli upphovsmannen till monstret som här heter Vaheteren. Monstrets intentioner förändras genom boken.

”Eftersom jag är hopsatt av kroppsdelar från folk av olika ursprung, olika etniciteter, klaner, kön och sociala bakgrunder, så representerar jag en omöjlig blandning som aldrig tidigare har kunnat realiseras. Enligt honom är jag den förste irakiske medborgaren.”

Författarens ambition är att skriva ett manifest mot krig och att visa på de katastrofala konsekvenser av den amerikanska invasionen. Det är välskrivet och smart, med välriktat fokus på irakierna. Jag uppskattar delarna som handlar om rättvisa, omnämnd i tre varianter; juridisk, himmelsk och gatans. En brottsling måste förr eller senare stå till svars inför någon av dem. Han skriver om ont och gott, om helgon och terrorister. Det är verkligen inte självklart vem som är brottsling och vem som är offer.

»Människor tenderar att se sig själva som helgon som söker rättvisa och alla andra som terrorister«, säger han. »Men om sanningen ska fram är ingen oskyldig.«

”Det finns ingen som är helt och hållet oskyldig, och ingen som är helt och hållet brottslig.”

Men det är onödigt många olika karaktärer att hålla reda på. När jag väl får kläm på det tycker jag att det är för mycket våld och absurditeter. Ahmed Saadawi når inte mig riktigt. Tyvärr tycker jag att boken är tråkig.

”Du börjar likna dem nu. Du försöker bli som de. Och alla som tar på sig en krona, även om det bara är för att prova den, kommer att börja leta efter ett kungarike.”