”I skolan lärde de sig ju att vara emot allt som var ont och för allt som var gott. Ända fram tills vi insåg, eller i alla fall anade, att det som var ont kunde löna sig och började maskera det som gott.”
Nattens skola är en parafras på faustmyten. Kollektivromanerna Morgonstjärnan och Det tredje riket handlar om gränser mellan liv och död. Vargarna från evighetens skog handlar om odödlighet och teknikens framfart. I den här fjärde boken är det ondskan som står i fokus. Vår jagberättare heter Kristian Hadeland. Han är en målinriktad och ambitiös fotograf som så att säga säljer sin själ till djävulen. Han är bitvis otäckt lik den man vi kan läsa om i tidigare böcker av Karl Ove Knausgård och han har själv sagt att det kändes som om han sålde sin själ till djävulen med Min kamp. Kristian har även likheter med mig. Och dig.
”..om människor var hus som såg på varandra genom fönstren och kommunicerade genom att öppna dörren och släppa ut ljud saknade mitt hus en vägg mitt emot dem och deras hus en vägg mitt emot mig, så att vi kunde gå rakt in i varandra när vi var tillsammans. Det tyckte jag inte om.”
Berättelsen om Faust är också berättelsen om den moderna människan som köper sig fri från moraliska skyldigheter och med hänsynslös roffarmentalitet tar för sig av jordens resurser utan betänkligheter inför andra människor och djur. Detta kan mycket väl liknas vid att ingå en pakt med djävulen. Kostnaden? Evig fördömelse.
Nattens skola är en obehaglig bladvändare som säkert kan läsas fristående, men jag söker ivrigt efter röda trådar fästa i de tidigare romanerna. Kristian visade sig för prästen Kathrine i Morgonstjärnan, och begrovs sedan i en svart kista. Hon predikade helt spontant att ”döden helgar livet” vilket blev ifrågasatt. Jag vet tyvärr inte om han är med i andra boken. Men i Det tredje riket dyker han upp igen med sitt märkliga sätt. Först i Nattens skola får vi lära känna Kristian på djupet och i samma veva får jag några idéer om vad det är Karl Ove Knausgård söker efter i den här romanserien.
När författaren med sin raka och flödande detaljprosa gestaltar Kristian Hadeland inifrån undersöker han kampen mellan gott och ont i människan, hur egoismen (känslor för oss själva) och empatin (känslor för andra) påverkar våra handlingar. Bokens knappa femhundra sidor filtreras genom Kristians modus och ett tydligt mönster framträder: Han gör i princip ingenting för andra människors skull. Andras känslor påverkar honom inte, bara om de direkt innefattar honom själv. När hans syster inte går att väcka blir han inte orolig. När han hjälper till att duka av bordet gör han det för att slippa klander, inte för att han tycker det är rimligt att hjälpa sin mamma. Han verkar oförmögen att känna skuldkänslor. Han tycks kunna förstå hur andra människor tänker (alltså är han inte autistisk i så fall hade han varit ärlig inifrån och ut med sitt missnöje som Egils son Viktor (i Morgonstjärnan) som sår sönder saker) men feltolkar ofta och avfärdar andra som hycklare. Han är lågaffektiv utåt, narcissist, psykopat, misantrop och statuerar tydligt exempel hur farligt det blir när en människa är enbart rationell. Hans beteende är antisocialt, han förnekar godhet men spelar ibland på den.
På samma sätt som man är oförmögen att känna sin egen doft kan en människa som saknar empati inte förstå vad empati är och alltså inte veta att hon saknar det. Kristian har ingen som helst förmåga att se sig själv utifrån. Det kan dock ingen fullt ut. En av storheterna med den här boken är att Kristian nästan är vanlig. Unga män är ju inte kända för sitt konsekvenstänk precis, men Kristians grandiosa tankevärld växer inte bort. Knausgård visar att mellan ont och gott, mellan vardag och kaos finns ibland bara en tunn hinna. En gnutta ouppmärksamhet och barnet springer ut framför bussen, ett impulsivt slag i ansiktet och offret slår i huvudet och avlider. Olyckshändelser säger förstås inte mycket om ondska, uppsåt kan saknas men det finns också något som heter oaktsamhet. När Kristian orsakar olyckor försöker han inte bara slippa klander, (det gjorde Emil i Morgonstjärnan som lämnade Liam att falla ner från skötbordet också), han saknar förmåga att känna skam och skuld och kan därför inte lära sig av misstagen. I skulden och skammen möter den vi är inombords den vi är för andra. Det är väl därför man skäms mer som ung, man håller på och övar. Skuld och skam hjälper oss att välja rätt väg framledes, det som man kan kalla att mogna och utvecklas.
”..om jag bestod av jag och anti-jag, vem var jag? Det var så klart jag. Så då borde jag ha kvävt de små impulserna från anti-jag, det skulle vara lätt gjort, men det gjorde jag inte.”
Ondska rör sig längs en glidande skala och vi alla har mer eller mindre narcissistiska drag. Ondska är kanske att inte kväva de dåliga impulserna. Ondska är väl att använda andra människor som medel och inte se att varje människa är ett ändamål i sig själv. Ondska kan nog vara att som offentlig person/konstnär avslöja smutsiga hemligheter om sin familj för att det gynnar karriären. Ondska är ge upp hoppet, att sluta tro på det goda det vill säga alliera sig med djävulen som står för överskridelse av alla lagar, alla regler, alla tankar om medmänsklighet och solidaritet. Ondska är att få det till en sorts frihet. Ingen annan ska bestämma över vad man får och inte får göra. Exempel på djävulska idéer är att döden är regeln och livet undantaget, att inte bara låta ”döden helga livet” utan att välja döden och se på livet efter detta som det verkliga livet.
”Nattens filosofi… vad kunde den bestå av? En evig väntan på gryningen? Med ens slog det mig att döden var gryningen. Livet var natten, döden var dagen. Det var de levande som var de döda, de döda som var levande.”
”En bok vet mer än sin författare”, har Milan Kundera uttryckt. De är många trådarna och frågorna som uppstår i serien om Morgonstjärnan och fler ska säkert komma. Knausgård säger i en intervju att han har själv stora problem med att få ihop det. Jag vågar mig ändå på att gissa vad det hela handlar om: Dygderna tro, hopp och kärlek, de tre benen på lyckans pall.
Knusgård vill, tror jag, med sitt himlafenomen rikta vår blick mot himlen för att öka medvetenheten om den del av världen som inte är mätbar och inte kan fångas av det rationella. Vikten av att ha en tro, även om vi lever sekulariserat. ”Verkligheten är en komplicerad storhet som innefattar både det rationella som vetenskapen ägnar sig åt och det irrationella att en människa är något mer än biologiskt-materiellt.” ”Det är inte så att vi vet det vi ser, det är omvänt: vi ser det vi vet”, skriver han i Morgonstjärnan. Detta kan förklara varför vi upplever så få mirakler och syner i modern tid, jämfört med på Marlowes tid exempelvis. Till och med Kristian som man tror är helt renons på tro och hopp, ber Gud om hjälp i en svår situation.
”Vi bor i en värld av speglar nu. Så vi har blivit avstängda från livet, precis som Narkissos och Echo. Har du inte märkt hur allting blir mer och mer likt? Att allt blir samma? Det är inte bara logiken i monopolkapitalismen som gör det. Det är också spegelns logik. Alltså bilderna av oss själva. Vi lever i en loop.”
Jag var tvungen att rota fram mitt exemplar av Morgonstjärnan och hittade då avsnitten om Egil Stray. Han som idealiserade och längtade efter ensamhet i sin stuga på ön, samma stuga som Kristian kommer att bo i. Det som skulle vara Paradiset och som mycket riktigt påminner sig med en smak av (kunskapens) äpple i Egils mun, blir för en ensam människa inget Guds rike, kanske rent av ett helvete. Människan är ju fördömd. Kunskapen om döden betraktas som ett fall i Bibeln. Att ha ett dödsmedvetande försvårar det paradisiska tillståndet, att leva i ögonblicket. Människans tänkande innebär att hon kan tänka att hon tänker. Det för oss närmare varandra och kulturen men fjärmar oss från naturen. Morgonstjärnan är nog också ett tecken om att vi måste ta hänsyn till naturen, dels som i våra arkaiska behov, dels som klimathot.
Egil är inte lika narcissistisk som Kristian men han har vänt sin enda son ryggen och lever ensam med ingen annan längtan kvar förutom efter att dricka. Han har dock sin tro.
”Morgonstjärnan hette Lucifer på latin, och det betydde ljusbringare. Här var Lucifer morgonrodnadens son, och morgonrodnaden kunde svårligen vara annat än Gud, alltets skapare. Lucifer försökte bli hans like, men störtades ned från himlen till dödsriket, som han sedan enligt traditionen blev härskare över.”
Citatet ovan kommer från Egils essä som avslutar första boken. I Bibeln refererar Morgonstjärnan dubbelt, både till Djävulen och till Jesus. Precis som det finns gott och ont i varje människa (jag och anti-jag). Jesus var (också) en enstöring som avvisade sin mor och bror. Kristendomens teologi om att vända andra kinden till, att ta hand om sjuka och svaga, att möta vår nästa med kärlek, är i grunden tron på det sociala. Nietzsche menar att genom kristendomen finner de svaga ett sätt att kuva de starka. I de svagas tyranni blir det svaga det starka, det dåliga det goda och det sjuka det friska. Jesus tankar förändrar världen, Nietzsches förändrar bara tankarna. Man måste inte tro på hela paketet med av andra färdigskapade värderingar, man kan som Kierkegaard låta tron leda en till det sociala, kärleken till medmänniskorna.
”Jag kunde inte ha tänkt så klart utan att ha läst. Det var det de bästa böckerna erbjöd: Jag drog ut tankar ur dem som annars hade varit svåråtkomliga, de drog ut tankar ur mig som annars hade varit svåråtkomliga, till ett slags bord mellan oss, där de låg och lät sig beskådas och kunde funderas över ytterligare. […] Samtidigt ledde de inte till något, det kom ingenting ur läsningen, annat än det här tankarna, förstås, och vad skulle jag ha dem till?”
Tro, hopp och kärlek alltså! Inte trodde jag att alla dessa visserligen intressanta karaktärer, utläggningar och omvägar om allt mellan himmel och jord samt upprepningar om Knausgård själv skulle mynna ut i sådan klyscha.
Vad tror du på?
Senaste kommentarer