sep 14

Dyksommar av Sara Stridsberg

Jag går en kortkurs om att skriva kritik. Vi har läst och diskuterat vad kritik egentligen är och jag har landat i att jag tycker bokrecensioner med rätta får vara allt; rationellt informativa och källa till kunskap samt personliga och känslostyrda vidareskrivningar, egna små konstverk gärna. Ingen press alls. Den här ska jag läsa upp i morgon.

Om Sara Stridsberg finns att välja, väljer jag alla gånger henne. Men nu är det också två intensivt blå ögon som väljer mig. Tjejerna som flyter ovanpå omslaget heter Zoe och Sabina. Jag dyker utan minsta betänklighet ner i deras värld. Och väl där känner jag igen mig, det här är Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj i barnformat. Här finns också simningen som i Happy Sally, feminismen som i Drömfakulteten, längtan till havet och galenskapen som genomsyrar hela hennes välrenommerade författarskap. Tillsammans med Sara Lundbergs stämningsfulla målningar (snygg parafras på Den döende Dandyn bla) sällar sig Dyksommar till de andra mästerverken. Den nominerades till Augustpriset 2019.

Zoe som kanske för att intyga sanningsanspråk tittar upp till vänster, är vår berättare. Nu är hon vuxen men historien återberättar hon ur barnets perspektiv. Det börjar den dagen hennes pappa försvann. ”..det var ett hål där han brukade sitta vid frukostbordet.” Han visar sig vara på det som kallades mentalsjukhus, där finns också Sabina som blir en vän till den handlingskraftiga och modiga Zoe. Sabina är sjukhusets drottning, hon kan gå i alla riktningar och passera gränser mellan fantasi och verklighet. ”En flicka kan göra allt hon vill”, säger hon. Sabina fäster sin stadiga blick på läsaren och kräver att bli sedd och respekterad som en människa bland andra med fördelar och brister. Hon må vara inlåst men gömma sig tänker hon icke göra. Hon är blå som sin badrock men glöder också som sin röda baddräkt. När jag möter hennes blick är mina ögon fuktiga. Zoe somnar ibland när hon och Sabina ligger i gräset, barnet är tryggt, men hon har förstås också sina funderingar…

”En dag vill inte min pappa att vi ska komma längre.
’Hej då’, skriver han på en liten lapp som han skickar ut under dörren när vi kommer för att hälsa på.
Vi hör hur han gråter där inne.
’Vill han inte bli frisk längre?’ frågar jag.
’Jag tror att han har glömt vad frisk är’, säger mamma.
Hur kan man glömma frisk?
Hur kan man glömma mig?”

Språket är om vartannat tilltalande poetiskt och naivistiskt precist. Pappan säger att han har förlorat sina vingar, Zoe berättar att han inte vill leva längre och att folk på sjukhuset verkar ”skitkonstiga”. Hennes berättelse är trovärdig, osentimental, rolig och hoppfull, men förstås också mycket berörande eftersom ämnet är mörkast tänkbara. Det är dystert (men inte ovanligt och verkligen inte alltid kopplat till sjukdom) när ett barn får söka sin pappas uppmärksamhet, istället för tvärtom. Men å andra sidan, intygar Zoe som vuxen, gick det ganska bra för honom ändå.

Det här är en barnbok för vuxna att läsa med eller utan barn. En berättelse om hur sjuka vuxna påverkar barn. Det är en normalisering av vemodet. En fördomsfri och avdramatiserad skildring av psykisk sjukdom. Det är en tröst för anhöriga och en förklaring om att svar till relevanta frågor ibland saknas. En hyllning till fantasin och en konstnärlig källa vars vatten är djupt och lockande men också obehagligt.

Jag är nöjd och lättad att efter ett snabbt dopp kunna bryta trollbindningen, kliva upp, torka av mig och lämna deras verklighet. Men jag lämnar förmodligen blöta spår efter mig.

sep 13

Kvinnan på övervåningen av Claire Messud

Ibsens Nora är del i ett så kallat dockhem, en fasad. Charlotte Brontës galna kvinna på vinden – Bertha Mason inlåst av sin man Mister Rochester – betalar priset för Jane Eyres lycka. Jag tror att från bland annat dessa två fantastiska klassiker har Claire Messud hämtat inspiration till sin berättelse om kvinnan på övervåningen. Låter det inte ljuvligt.

Men det ljuder tyvärr så falskt att det skär i mina öron. Jag sökte en själ och fann en kvinna utan – jag är besviken.

Jagberättaren Nora är – enligt egen utsago – en som sköter sitt och inte tar någon plats, en ”duktig flicka” och lågstadielärare. Hon är runt fyrtio år, utan barn och partner. Hon hade konstnärsambitioner en gång, av det kvarstår att hon bygger små minihus på fritiden. Det börjar en ny pojke i hennes klass och Nora blir närmast besatt av honom och hans föräldrar.

”Vi är heller inte den galna kvinnan på vinden – hon får alltid mycket uppmärksamhet på ett eller annat sätt. Vi är kvinnan på övervåningen. Vi finns alltid en trappa upp. Vi är den tysta kvinnan i lägenheten längst bort i korridoren, hon som alltid sopsorterar, som ler och hälsar glatt i trappan och bakom vars stängda dörr det aldrig hörs ett knäpp. Vi lever våra liv i stilla förtvivlan, vi kvinnor en trappa upp, med eller utan en satans katt eller odrägliga flåsande labrador, och inte en själ märker att vi är rasande. Vi är fullständigt osynliga.”

Nora representerar vad Messud kallar ”kvinnan på övervåningen”. Likt den galna kvinnan befinner hon sig i utanförskap, av vilken orsak är upp till läsaren. Kanske menar författaren att Nora inte vågar eller tillåts ta plats, som konstnär exempelvis, på grund av patriarkatet, eller för att hon är ”rädd för livet”. Det kanske stämmer i USA. Jag tror tvärtom att många kvinnor är på övervåningen för att de vill vara där, och det är inte säkert att de kommer ner när man ropar. Nora kommer däremot med dunder och brak nerför trappan när familjen Shahid kallar på henne. Men vänta nu! Så går väl inte en duktig och vän varelse ner för en trappa. Nej, just det. En välvillig läsare förstår att Nora har oerhört taskig självbild. Hon är ingen duktig flicka, varken vänlig eller osynlig. Hon är en skamlös parasit som eventuellt har fel i huvudet, hon vill vara mamma till pojken, vän med mamman och fru till pappan. Hon ber verkligen inte om ursäkt för sig och är synnerligen handlingskraftig; hon ligger med sin ”älskade” väns man.

Min största invändning är att Messud glömmer kvinnorna som inte vill ha onödig uppmärksamhet, som på eget initiativ gått upp till övervåningen för att läsa, lösa korsord, handarbeta, umgås med vänner, natta barnen etcetera. Som är trygga och nöjda där uppe utan karriärstegen och utanför rampljuset. Jag upplever att Messud stämmer in i det nutida narrativet som går ut på att kvinnor ska slå sig för bröstet, ta för sig, sälja in sig själva och skapa uppmärksamhet utan att skämmas. Att man ska tänka på sig själv först och främst. Jag tänker att de på övervåningen har det bäst. (Nora platsar ju inte alls där men som tur är går hon ju ner.) Där finns de bästa människorna, de som ödmjukar sig, som har självinsikt, som visar sig sårbara, som står tillbaka och släpper fram andra och som lyssnar mer än pratar. Om Nora varit intresserad av något annat än sig själv och slutade skylla sin konstiga personlighet på sin mamma, hade hon inte behövt vara ensam tror jag. Hon, dumfan, tänker saker som:

”Den livslånga hemliga övertygelsen om min egen utvaldhet, min dyrbara, dolda utvaldhet, väcktes och närdes av dem, kunde inte få nog av dem.”

Jag valde den här boken för att jag läste någonstans att den har ett fantastiskt slut. Redan några sidor in förstår jag att det här är inget för mig. Alls icke för att huvudkaraktären är omöjligt att tycka om, utan för att hon inte går ihop. Hon är ungefär lika mänsklig som Gollum. Kvinnan på övervåningen saknar gestaltning och plot. Det ska vara en bok om vrede men den förmedlar lika mycket känslor som ett kylskåp. Språket är babbligt och övertydligt. Det är alldeles för många beskrivningar av saker som inte hör hemma någonstans. Liknelser och metaforer upprepas. Pojken som mobbar är ond och tjock. Den fattige har svart tandkött. Barnen i den här märkliga världen hänger mycket på Facebook(?) och Nora (ensamstående 40+) är mörkrädd.

Exempel på för mycket och ointressant information: ”Jag stannade på vägen och köpte pioner (min mors favoritblomma) och en sockerkaka (under större delen av mitt liv bakade min mor kakor åt moster Lillan, men jag åkte till det bageri vid Coolidge Corner som hon hittade när de flyttade till Brookline och hon inte längre kunde laga mat) och så körde vi norrut mot Cape Ann.”

Jag hade föredragit: Jag stannade på vägen och köpte en sockerkaka och min mors favoritblommor; pionerna. Först är de hårt knutna. Som mycket små barns händer. Man kan inte riktigt se vad de kommer att få för färg. De är runda små bollar inne bland de stora, mörkt gröna bladen. Sen slår de ut. Eller snarare: en morgon, när man vaknar, så har de slagit ut, och man vet inte om det gick fort som en explosion eller om bladen smög sig ut. (Vem skriver så fint om pioner tror ni?)

Jag tycker att folk ska läsa Kerstin Thorvall istället för Claire Messud. Slutet brände visserligen till en aning, men absolut inteså att det var värt det på något sätt. Den som inte vill veta hur det slutar ska sluta läsa här.

SLUTET: Sirena smygfilmar Nora när hon är full och endast i underkläder och använder det i sin konst. Det blir det mest eftertraktade konstverket. Alltså blir Nora utnyttjad ”igen”, men den här gången blir hon så arg att hon ”slutar vara rädd för livet”.

sep 11

Barnen ifrån Frostmofjället av Laura Fitinghoff

Det där Frostmofjället har väl många av oss hört talas om, men hur många har läst boken? Första svenska realistiska roman för barn, publicerad 1907, tydligen mycket uppskattad. Den finns också som film från 1945. Men sista tåget från Frostmofjället har gått. Ni har inte missat något.

Jag tror vi får börja med författarens efternamn som verkar märkligt för en kvinna från Sollefteå. Laura Fitinghoff (1848-1908) var dotter till en kyrkoherde (Runsten), gifte sig med en brukspatron och fick sitt adliga efternamn. Patronen spekulerade bort sina slantar och Laura Fitinghoff fick själv försörja sig och dottern Rosa. Det gjorde hon som författare, delvis under pseudonymen Eli Heiki.

Jag tänkte läsa den här gamla klassikern för min dotter men tji fick jag, det visade sig vara ett omöjligt projekt. Den dialektala dialogen är inte för elvaåringar, om jag säger så, inte för 43-åriga gotlänningar heller. För att inte tala om den religiösa och sedelärande förnumstigheten som den här romanen vältrar sig i. Tåget stannar och står stilla i flera omgångar och det känns som att jag aldrig ska komma fram.

Diegesen är busenkel. Det är i slutet av 1860-talet och nödår på Frostmofjället. En syskonskara på sju blir föräldralösa och för att undvika att hamna på fattighuset eller bli bortauktionerade till lägsta pris, beger de sig iväg på en mödosam vandring. Med sig har de geten Gullspira som bidrar med värme och mjölk (och som gett namn åt ett filmpris). Ett efter ett får barnen stanna hos snälla familjer i gårdarna som de passerar.

”Böndernas gamla föräldrar oppe i Norrland kallas ”födorådstagare” eller ”gammelfolk”, när de lämnar från sig gård och jordbruk till sonen och hans hustru. De gamla får sig tillräknat och utmätt, vad de ska ha av mjölk, mjöl, potatis och dylikt. Är inte barnen i den gård de lämnat grannlaga och goda, så har de det svårt, de gamla.”

Som ett historiskt tidsdokument fyller verket en funktion. Svält, hög dödlighet, alkoholism och gudstro är centrala teman. Barnen följer ”bältgubben” (Orion) istället för gps. Fitinghoff behärskar miljöbeskrivningar på ett sätt som imponerar. Lite spännande är det när Magdalena bär tändstickorna som den sista droppen vatten och faktiskt lyckas få till en eld strax innan kölden tar dem. Och ett stort pluspoäng av mig får Fitinghoff när ett av barnen upprepar vad en dräng sagt: ”Ta hit yxfan, så jag får slå i spiksatan i den förbannade stöttingen.” Tänk ändå att i en barnbok från 1907 få läsa så ljuva svordomar, det säger mycket om Laura Fitinghoff, mycket gott.

”Ängarna stod som brudar i skrud av blommande klöver, kamomill, prästkragar, blåklockor, gul spirea. Smultron och åkerbär svällde högröda vid dikesrenarna.”

På ett – för vår tid högst diskret men ändå – tydligt sätt gör hon detta till en feministisk berättelse som vill skildra människor utanför stereotyper om kön och klass. Berättelsen är 100% fri från våp. Väldigt mycket handlar det om pojkars löjeväckande försök att fylla ut den stereotypa mansrollen. När kloka Anna-Stina kommer med såpan flyr pojkarna. Författaren tar strid för religiositet, nykterhet, renlighet, djurrätt och fattiga barns rådighet. Hon skriver också om samerna (”lapparna”) i positiva ordalag.

Men. I övrigt är det här en fullständigt förutsägbar och med mina mått orealistisk och dötrist berättelse med sockersött slut. Karaktärerna är antingen onda eller goda och inte alls som människor är i verkligheten. Geten talar och björnen skäms för att den är ett vilddjur, kanske de sämsta exempel på psykisk antropomorfism jag någonsin läst. Boken predikar åt helvete för mycket och ofta genom den äldsta trettonåringen Ante. Honom vill jag nästan ge en hurring. Men istället lägger jag ner boken och suckar, signalfel igen.

sep 10

Simone och jag av Åsa Moberg

Alla läsare har en individuell relation till giganten Simone de Beauvoir, menar Åsa Moberg som 1996 skrev om ”sin” Beauvoir. Tillsammans med @lasenar__ och @stellamarin reflekterar jag över detta tveeggade dubbelporträtt.

Jag känner inledningsvis ett motstånd när Moberg hävdar sin exklusivitet som Beauvoir-läsare. Det går på tvärs med det av mig uppskattade inledningscitatet: ”Individens räddning ligger inte i att understryka sin särart utan i att så intensivt som möjligt förverkliga sin allmängiltighet.” Jag upplever att Moberg klistrar på mig förklaringen; ”Våra starka läsupplevelser bygger på att vi projicerar våra egna liv på hennes liv och verk.” Men min Beauvoirvurm beror inte på att jag hittar mig själv i hennes texter, för det gör jag inte. Och förresten ännu mindre i Mobergs som betecknar sig som likhetsfeminist och predikar ”allas” rätt till hushållerska, (förutom hushållerskorna själva då).

”Simone de Beauvoir hävdade att feminismen med nödvändighet är en vänsterrörelse. Det är jag inte så säker på..”

Moberg komparerar sina egna och Beauvoirs idéer och erfarenheter beträffande feminism, bildning, moderskap, sexualitet, sanning, Lilla sjöjungfrun, kärlek, depression, döden och kanske mest av allt mannen. Mobergs privatliv intresserar mig föga, hennes psykologiska förklaringar tråkar ut mig. Det var ett bra tag sedan jag övergav förklaringsmodellen ”mamma är facit”. Jag tycker Moberg upprepar sig, att hennes prosa saknar humor och att slutledningarna känns något banala. Resonemangen om jämställdhet känns trötta så här snart trettio år senare. Hurra för det! Mobergs slutsats är att män och kvinnor i heterosexuella relationer omöjligen kan vara jämställda och i de fall kvinnorna säger att de lever i jämställda relationer med män inbillar de sig eller ljuger på grund av skam. Jag menar att Mobergs feminism utan klass- och rasperspektiv har förlorat sin udd, dessa avsnitt har inte åldrats väl. Däremot kan Simone och jag vara en fin ingång för den som vill ta sig an belletristen Beauvoir.

Allt om Simone de Beauvoir intresserar mig stort. Hon föddes in i en rik familj 1908. Hennes barndom präglades av en kontrollerande mamma. Hon bodde en stor del av sitt liv på hotell, på så sätt slapp hon hushållssysslorna. Hon hade en öppen relation med Nobelpristagaren Jean-Paul Sartre.

En sak värd att lyfta (incels se hit!) är att Sartre var kort (drygt en och femtio), ful och vindögd med tunt hår och gula tänder, men att ”alla” kvinnor ändå ville ha honom. Who needs the looks, when you’ve got the books! Han föresatte sig att bli den som visste mest om allt i världen som gick att få någon kunskap om och det gick hem hos tjejerna.

Som Proust och Tolstoj hade även Beauvoir svartsjuka som ett centralt tema i sin texter. Det tycks vara Sartre som utgör orsak till svartsjukan men han skulle lika gärna kunna vara en täckmantel. Moberg försöker komma åt sanningen om Beauvoir genom skönlitteraturen, dagboksanteckningar samt intervjuer med anhöriga. Det är inte svårt att tänka sig att Beavoir egentligen var lesbisk. I vilket fall upplevde hon lidande i form av svartsjuka och otrygghet. Hennes idé om att man kan bestämma över sina känslor fungerar dåligt. En öppen relation – där man också ska berätta om sina upplevelser med andra – påminner om ett förhållande med en som misshandlar, det gör ont och sen är det skönt. Upplevelsen av det sköna blir större när det gjort ont innan men snart kommer det att göra ont igen. Frågan är on hedonisten skulle vara nöjd, om njutningen väger upp för all smärta? Det är knappast en slump att otroligt många människor världen över föredrar monogama relationer.

”…endast den som står ut med att ha tråkigt kan bli lycklig.”

Simone de Beauvoir, Åsa Moberg, Märta Tikkanen, Unni Drougge… Listan över feministiska konstnärer som propagerar för emancipation och samtidigt är tillsammans med en man som kontrollerar, dominerar, slår kan göras lång. Dubbelmoral, menar någon, men snarare en patriarkal bekräftelse menar jag. Varför skulle man agitera för frihet om man redan hade den? Moberg beskriver det feministiska budskapet som en utopi, en dröm att sträva mot. Ingen lyckades förverkliga den som helhet då, men tack vare kvinnorna som gått i bräschen, Simone de Beauvoir bland annat, kan jag njuta av att leva drömmen idag.

Men hur fick de kraft att gå emot sin tids konventioner?

”Att inte vara ensam är ännu viktigare för en kvinna än för en man. Det finns ett psykiskt överlevnadsrum för ett ensamt manligt geni, som mot omgivningens vilja fortsätter arbeta med ett egensinnigt storslaget projekt. För ett kvinnligt geni som ägnar sig åt något avvikande finns inget motsvarande utrymme. […] En skapande kvinna måste ha stöd för att kunna fungera. Det kan vara en annan kvinna, eller en kvinnogrupp.”

Kanske tänker du som jag på Hilma af Klint och Virginia Woolf, som mycket riktigt hade stöd i sina grupper. Apropå Woolf gör Moberg en snygg jämförelse där Woolf tilldelas pessimistens roll och Beauvoir optimistens. Den sistnämnde tror på mänsklig kontakt, på kommunikation. ”I Mandarinerna talar människor med varandra i avsikt att göra sig förstådda och de lyckas ofta. De får kontakt. De blir sedda: bekräftade eller avvisade, men alltid uppfattade.” Jag hade gärna sett fler av den här sortens analyser.

Beauvoir ville leva i sanning, utan självcensur och fick ångest inför det icke sagda, det är en bra grund för intressanta böcker. Jag får tvärtom ångest av det jag säger. Jag tänkte tidigare att idealet torde vara komplett sanning gentemot de man älskar, men har kommit fram till att det är inte kompatibelt med mänskligt beteende. Nu strävar jag istället efter att försöka handla sant, vad jag (och andra) uttrycker med ord har sekundär betydelse.

”Att leva är att ljuga.”

Jag förnimmer en naivitet och hybris hos både Moberg och Beauvoir som jag tror hänger samman med att de inte har barn, och som irriterar mig lite men som jag också tror är en tillgång att avundas.

Supersugen nu på att läsa fler böcker av Beauvoir!

aug 31

Vinterdagbok av Paul Auster

2011, när Paul Auster var 64 år gjorde han en inventering av erfarenheterna som livet inneburit så långt. I den här så kallade dagboken som mer liknar ett sakligt bokslut, riktar han sig till ett du som är han själv. Han redogör för barndomens slagsmål, föräldrarnas skilsmässa, de tjugoen olika hemadresserna, flickvännerna, åren i Frankrike, panikångesten, resorna, farorna, maten, könssjukdomarna och livet med hustrun; den begåvade författaren Siri Hustvedt (”slank, en och åttio lång blondin med långa fantastiska ben och handleder tunna som på en fyraåring”).

Åtminstone inledningsvis tycker jag han är riktigt rolig, men skrattet fastnar i halsen när den ”lille brandmannen” antar sig först ett och sedan flera uppdrag med prostituerade. Berättarjaget påminner mig om tjejtjusaren Sune, fast ”vuxen” (men ändå inte vuxen). En sådan som ”älskar kvinnor” som jag älskar lakrits typ.

Men hur höga krav kan man ha på en vit man och amerikan född 1947? Han verkar vara vänster och antirasist och sexist. Jag älskade New York-trilogin och kände efter den att jag ville läsa allt av författaren, utan genusglasögon. Han var ung på det dionysiska sextiotalet och berusade sig med tobak, alkohol, böcker och ”flickor”. I Vinterdagbok saknas briljansen som i New York-trilogin väger upp för sexismen. Att rada upp var han bott, vad han drack, vilka godissorter han gillade och så vidare är inte helt lyckat. Jag brukar uppskatta att slippa det spektakulära, men det här blir lite väl alldagligt och minimalistiskt. Jag tycker att han fjärmar sig ytterligare med det valda berättargreppet. Han skriver dock bitvis en fantastiskt fin prosa vilket gör det här till en ojämn läsupplevelse.

”Världen mår förmodligen bättre nu med alla sina militanta rökförbudslagar, men någonting har också gått förlorat, och vad detta någonting än må vara (en känsla av sorglöshet? tolerans gentemot mänsklig svaghet? feststämning? frånvaro av puritansk ångest?) så saknar du det.”

aug 30

Slutet på svartsjukan av Marcel Proust

Voila! Låt mig bjuda på en liten aperitif, en aptitretare för dig som inte smakat Proust än. Novellen Slutet på svartsjukan är som ett preludium till På spaning efter den tid som flytt. Jag känner igen författarens psykologiska skarpblick med vilken han iakttar människans inre nöjesfält som verkligen inte bara erbjuder kärlekstunneln, om man säger så. Proust tecknar aristokratins nedgång och medelklassens uppgång med humor och fermitet. Den stereotypa manligheten får sig en välriktad känga. Och förstås undersöker han den smärtsamma delen av kärlekens fenomen; svartsjukan. Här hymlar han inte med vad han kommer fram till.

”Om jag måste dö, kommer jag inte mer att känna någon svartsjuka, när jag är död. Men hur blir det innan jag är död. Så länge min kropp lever, kommer jag att ha svartsjukan inom mig. Men jag är ju bara svartsjuk på njutningen, det är ju min kropp som är svartsjuk, jag är inte svartsjuk på hennes hjärta eller lycka..”

Afrodites son Eros är kärleksguden som fått ge namn åt den begärande kärleken. Den som innebär längtan och lidelse och som hämtar sin näring i kroppen. Proust menar att eros förhåller sig till svartsjuka som solen till värme. Om solen inte värmer är det inte solen, utan en helt annan himlakropp, månen. Belägen bakom en molntung himmel kan månen likna och av en lekman förväxlas med solen. Jag tänker mig att Proust går i polemik med självutnämnda experter, affekternas dilettanter som hävdar att svartsjuka är något abnormt. Eros ska inte förväxlas med agape, den icke sexuella kärleken. Den som man känner för medmänniskor, barn, föräldrar, vänner och som är fri från svartsjuka. Så länge solen värmer, så länge den förälskade människan är vid liv kommer hon att vara svartsjuk.

Formel för kärlekens astronomi
eros = kärlek + svartsjuka = gul himlakropp + värme = solen
agape = kärlek – svartsjuka = gul himlakropp – värme = månen

Ingen kan som Proust skildra slaveriet under Eros. Tänk om jag hade läst hans verk i mina unga, förvirrade och svartsjuka år och fått veta att Proust var med mig, till skillnad från tjejtidningarna. På den tiden avfärdade jag gamla döda gubbar utan att ge dem en chans. Det var dumt. Det är ju inte känslan som är farlig, däremot kan svartsjukebeteenden vara det.

aug 28

Brudar i svart av Sirpa Kähkönen

Det här är en historisk, feministisk och finsk roman, ganska precis som Bomullsängeln faktiskt – fast sämre. Till och med den negativa kritiken jag gav Susanna Alakoski är nästan samma. Det känns som att karaktärernas utformning får bjuda till för att passa historiska fakta, istället för tvärtom. När jag läser Brudar i svart l ä s e r jag verkligen Brudar i svart, jag känner inget, jag lever mig inte in. Det är en himla massa ord bara, dock inte adjektiv, men beskrivningar av saker som jag finner irrelevanta. Jag är inte imponerad av hur kärleken mellan protagonisterna skildras. Diegesen är för långsam i mitt tycke, i mitten tappar jag lusten helt och på slutet blir jag nästan lite sur när en före detta stram person plötsligt öppnar sig och förklarar varför hon varit som hon varit. Jag har svårt för orealistisk knyta-ihop-säcken-smörja. Karaktärerna i den här romanen påminner inte helt om människor, de är inte trovärdiga, psykologin haltar. Författaren är historiker och det märks, om man säger så.

Jag ville hemskt gärna tycka om den här. Jag menar finsk historia och kultur, kvinnors liv och frigörelse, kommunism, barnlängtan, klass är alla fina ämnen. Men tyvärr frågar jag mig gång på gång varför man egentligen ska läsa den här boken.

Kanske för att läsaren ska tänka på hur lyckliga vi är som slipper censur och fängelsestraff för politiska åsikter, har lagar om arbetsrätt, preventivmedel och möjlighet att ta ut skilsmässa. Historiens svarta brudklänningar som arbetarkvinnorna hade, är en talande symbol för hur ”kul” det var för kvinnor att ingå äktenskap. Kanske för att det tydligen är sin egen mormor författaren berättar om. Kanske för att romanen tycks inspirerad av Anna Karenina, denna svartklädda namne som också träffar en människa på ett tåg vars bekantskap ska visa sig vara livsomvälvande. För Anna i Brudar i svart är det inte en förälskelse utan en vän och början till frigörelsen. Denna emancipation som jag antar ska fortgå i Kuopioseriens övriga åtta (!) delar. Men jag tror jag stannar här.

aug 26

Någon måste vattna tomaterna av Rebecka Åhlund

”Tut tut , här kommer jag och mitt lilla trauma” kunde varit den här bokens namn. Det hade varit kul men missvisande eftersom berättelsen är större än så. Titelns ”någon” belyser att det kan vara vem som helst, du eller jag, och titeln håller vad den lovar. Rebecka Åhlund skriver om ett berättarjag som ligger nära författaren men det känns inte självcentrerat utan slår an en stark ton i mig. Troligen också i dig.

”Farmor sydde en skotskrutig klänning till mig, med ett vitt förkläde med engelska spetsar, jag var Madicken. Nu är jag Madickens mamma. Jag måste ligga still i mörka rum, alltid trött, alltid i behov av vila fast jag inte gjort något.”

Äpplet faller inte långt från päronträdet. Först var hon medberoende, sen blev hon själv beroende, sen blev hon nykter. I korta avsnitt reflekterar hon uppriktigt över livet som missbruksperson, nykter alkoholist, mamma och dotter till en missbrukande pappa som tog livet av sig.

”Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt.” Leo Tolstojs bevingade ord träffar lika rätt idag som på 1800-talet. Inifrån den olyckliga familjen ser andra lyckliga och vanliga ut.

”Vi såg vanliga ut i dem [kläderna], nästan rika.
Vad menade jag med vanliga? Åka till fjällen, åka till stugan. Fika två gånger om dagen, kanelbullar som en deltidsarbetande mamma bakat, ingen åt upp alla bullar på en gång. Apelsinjuice till frukost, sedan stod paketet bara där i deras kylskåp, ingen drack upp hela paketet på en gång. Äta middag tillsammans hela familjen, en bil som inte skrapade när pappan växlade. En pappa som inte var död.”

Rebeckas pappa var lärare, en som lät sitt ansikte lysa över eleverna och över Rebecka, när han var på det humöret. Han kunde också vara ”sådan”, det vill säga full. Jag funderar på om det alltid är sämre att bli sedd men också svedd av en förälder. Det finns människor vars pappa aldrig lyser. Det känns som att kulturen ofta handlar om ambivalenta människor som gör fantastiska och hemska saker, och mer sällan om passiva figurer som varken skäller eller älskar. Jag önskar boktips med passiva och slätstrukna huvudkaraktärer!

”Det var som om du var i ett annat land när du var sådär. Jag vet nu att till det landet reser man inte av fri vilja, men det är sin fria vilja man måste använda för att packa ihop och försöka ta sig därifrån.”

Det här är en överläggning (roman skulle jag inte vilja kalla det) om död, saknad och depression, men här finns också tomaterna, som bidrar med hopp om liv och framtid. Att odla är en praktisk, jordnära aktivitet som sysselsätter i nuet. Rebecka gör mig uppmärksam på att vattna tomaterna, att fylla kaffebryggaren, att koka mensoppen och bettskenan (inte i samma kastrull) inte bara är tradiga vardagsbestyr utan också morgondagens förberedelser som vittnar om tron på en framtid. För en missbruksperson finns inget så skrämmande som frihet. Hemarbete utgör en begränsande ram, något som förankrar henne i nuet. Hennes pappa är död och hör till livet som varit. Men han (minnet av honom) smyger sig in och låtsas vara nu, han finns på något sätt också i ett presens. Rebeckas bok är en bro som förbinder då- och framtid. På den går jag tryggt med en känsla av helhet, jag tar ett hoppsasteg när epifanin kräver det. Jag litar på att bron håller, Rebecka vill inte störta sin läsare ner i klyftan där trollet bor.

Uppslaget 108-109 måste jag till och med gråta en skvätt. Hon har fina minnen av sin pappa, de leker med hans gamla tågbana, hon kör sönder tåget men han blir inte arg. Han hämtar plåster när hon skrapar sig. Åååh vad det är rörande! Jag har en känslomässig upphängning på fäder som bryr sig om sina barn.

aug 25

Livet i bokcirkeln av Lena Kjersén Edman

Jag får nog börja med att be mina tappra bokcirkelmedlemmar om ursäkt; förlåt. Jag förstår nu efter att ha blivit undervisad av Mäster Bokcirkel att man bör avvakta med omdömet. Det är ju egentligen självklart att efterföljande diskussionsutrymme minskar om en börjar med att skrika ut sina hyllningar eller aversioner.

Men tro nu inte att Lena Kjersén Edman har en mästrande ton i denna inspirationskälla till bok. Nej nej, tvärtom. Här bjuder hon in oss i bokcirklarnas hjärtliga värld med öppna armar, glädje och smittande entusiasm. Jag kan inte komma på någon som älskar litteratur och förmedlar det på ett bättre sätt än MB.

”Endast litteraturen förmår ge oss tillträde till en annan människas innersta, förstå hennes motiv, dela hennes känslor, leva hennes öde.” /Olga Tokarczuk

Trots sin gedigna livserfarenhet är hon med mina mått mätt högst modern i sina boktips, tankesätt och kommunikationsmedel. Hon föraktar verkligen inte bokcirklar på internet. Hon serverar läsaren de finaste russin som hon omsorgsfullt plockat ur kakan. Det är förträffliga russin. Jag har inte lust att återupprepa alla fantastiska boktips som föreslås, ni får läsa boken själva eller börja följa Lena på facebook. Kulturförkovran och vardagsglädje utlovas! För egen del lägger jag till Margareta Strömstedts Natten innan de hängde Ruth Ellis, En förlorad värld av Evelyn Waugh samt De små tingens gud av Arundhati Roy på läslistan.

Lena hänvisar dessutom till ett annat pennskaft jag ”känner”; bokbloggare Linda Odén. Linda var min första bokkontakt och läsförebild på internet. Mamma är min första i livet. ❤️

”Jag är rädd för människor som skryter med att de inte har tid att läsa skönlitteratur. För alla som inte förstått att vi behöver avsätta tid för att öva oss på att vara människor. För det är just det som läsandets konst innebär.” /Stina Oscarson

aug 21

Din tjänare hör (Jernbanan #1) av Sara Lidman

Jag har påbörjat den sjudelade västerbottenpajen om när ”Öfvre Norrland” får järnväg. Men så långt kommer vi inte i den här första delen som utspelar sig i slutet av 1800-talet, i byn Lillvattnet. Där bor huvudpersonen Didrik Mårtensson som tillsammans med byns karlar deltar i det hårda arbetet med utdikning, för att nya vägar ska kunna byggas. Didrik är tvåspråkig och kan – till skillnad från många andra – läsa på rikssvenska i Skjellet-avisen och vet därför att ”från det verkliga Schwärje sändas helt visst anrop till Kronans alla socknar och undersåtar”. Det gäller järnvägen som han vill vill leda till byn för att öppna portarna till resten av Sverige.

Sara Lidman (1923-2004) behöver knappast någon närmare presentation. Jag har dock undrat varför jag sällan sett hennes namn i olika bokforum, till skillnad från exempelvis Moa Martinsons, Selma Lagerlöf, Kerstin Ekman eller hennes efterföljande Nina Wähä och Karin Smirnoff. Nu vet jag.

Jag älskar västerbottenpaj men den här är.. seg. Din tjänare hör är en fragmentarisk essäroman. Dialekten och de många olika karaktärerna gör den svårläst. Lidman växlar hej vilt mellan olika berättarperspektiv, ämnen, dialekter och språkbruk. Jag får kämpa för att hålla fokus och somnar gång på gång ifrån boken. Lidmans språkskatt är ganska svårsmält. Men jag hittar ordlistan längst bak och vänjer mig sakteligen vid skjelletmålet. Jag tycker det är en rörig men samtidigt smått fantastisk berättelse med ett gripande tema.

Sara Lidman talar från det perifera Sverige via Didrik som för en kamp mot centralmakten. Därför måste hon åtminstone delvis använda det västerbottniska folkmålet. De två språken är en dikotomi som förstärker andra motstående värden i romanen som stad/glesbygd, ord/jord, civilisation/bondesamhälle, världsman/inskränkt, rik/fattig, rikssvensk/västerbottning. Sverige kan likställas med en kolonialmakt som förtrycker och exploaterar Västerbottens mark och människor.

Titeln belyser Didriks önskan att kunna svara när centralmakten talar, han tycker att de ska ”taga emot Kronans anrop med det stolta svaret: tala Herre din tjänare hör.”

Det här är således en bok om klass, makt, språk, historia, religion, kultur och fördomar i Sverige. De kvinnliga karaktärerna är lika tuffa som jag tänker mig författaren själv. Men inte slipper de undan frozen fright för det.

”Det gick inte att behålla både granens språk och skolans språk, utan jag fick lov att ta ett.”

Jag är inte speciellt sugen på nästa bok. Men jag är nyfiken på flera av karaktärerna: grävmaskinen Spadar-Abdon som arbetar fyra gånger så snabbt som sina kollegor. Den alkoholiserade doktor Ström kan tala om orättvisor men gör det med ord som inte Didrik förstår. ”Rikssvensken” Holmgren som visar sig vara lika grisig som andra män i byn och så Didrik och hans kärlek Anna-Stava.

”Hur annorlunda han tänkt sig de finas liv; att de som aldrig behövde dika eller mocka gödsel skulle ha en kroppslig stolthet – föra sig ädelt och hava ett i allo höviskt skick.”