Det här är en omtyckt debutbok om en far- och dotterrelation, mellanförskap och att hitta sig själv ”sent” i livet.
Borde vara tacksam är en parallellberättelse om pappa Misan och dotter Nadira. De tänker på varandra och sörjer den bortgångna frun och mamman Sofia, död sedan tolv år, på olika håll. Han i en svensk småstad, ensam, hypokondriker, skeptiskt till att prova nya saker, går motvilligt i samtalsterapi på Nadiras inrådan. Hon runt trettio, i London, nybliven singel efter att ha lämnat Klas och hans exklusiva hudvårdsrutin. Hon är osäker på vem hon egentligen är och äger inte ens bestick.
Protagonisterna fokaliseras omväxlande i varannat kapitel vilket berättar om hur de feltolkar och missförstår varandra. Stundtals något tillspetsat, ofta väldigt likt verkligheten, vid några enstaka tillfällen berörande. Jag skrattar och var tvungen att gråta en skvätt till och med.
Hussain skriver insiktsfullt om rasism, kulturskillnader, ensamhet och sorg. Jag uppskattar samhällskritiken och med vilken värme hon presenterar sina karaktärer.
Borde vara tacksam är ett stycke trevligt tidsfördriv.
Huruvida könet sitter i hjärnan eller i kroppen – en ickefråga enligt mig – diskuteras inte i den här reportageboken som snarare är en rasande anklagelseakt mot de svenska läkare som medverkat till att under begreppet ”könsbekräftande transvård” experimentera och skada unga transpersoner. Det är några få – och hemska – fall journalisterna fokuserar på men även om bevisföringen är anekdotisk, är den övertygande om vad som händer när lobbyism styr, politiker och myndigheter tappar huvudet och läkare bryter mot patientlagen:
”7 § Patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Lag (2017:66). 8 § När hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas.”
Carolina Jemsby och Karin Mattisson har tidigare gjort ett tredelat reportage i Uppdrag granskning, Tranståget och tonårsflickorna. I början av 2000-talet hade ett par personer diagnosen könsdysfori, antalet har ökat markant sedan dess främst bland biologiska tjejer i åldrarna 13-17. Varför frågar man sig?
Kanske för att barn kommer allt tidigare i puberteten. Puberteten är en omvälvande kris, en jobbig tid då många mår dåligt. Är puberteten inte alltid kopplad till en viss nivå av dysfori när identitetsförvirring och alienation från jaget och den obekanta kroppen uppstår? Självhat, ätstörningar och fixering vid kroppen är väl inget ovanligt då, eller att man vill vara någon annan.
Ökad psykisk ohälsa och sjukdom bland unga kan vara en anledning till varför alltfler får diagnosen. Kanske är inte könsdysfori alltid primärdiagnosen, ibland snarare en lösning. Många som får diagnosen könsdysfori har också andra diagnoser som anorexi, autism, psykisk sjukdom. (Vissa menar dock tvärtom att man utvecklar sjukdom av obehandlad könsdysfori, det förklarar dock inte ökningen.)
Jag tänker att det pågår ett försjukligande i vårt samhälle som handlar om att överdiagnostisera och söka vård för normalt lidande. Vuxenvärlden sviker när vi bekräftar att det är något fel på barnen som känner sig vilsna, fel eller missnöjda med sig själva. Tron på vård och mediciner är för stor och respekten för biverkningar för liten, menar jag. Oskuret är bäst och iatrogena problem ska inte undervärderas.
Vi har kanske slagit i taket vad gäller övertro på läkarvetenskap och psykologi och även på identitet och språk. Jag som ciskvinna, icke trans, skulle förmodligen inte kunde argumentera övertygande om att min könsidentitet är kvinna. Jag vet nämligen inte hur jag vet det. Annat än kroppens uppenbara funktioner och formationer.
Sen ska man inte heller underskatta tillhörigheten som erbjuds för den som ansluter sig till transgemenskapen, på sociala medier inte minst. En mamma som journalisterna pratat med berättar om sin nya progressiva identitet som transmamma vilken genererar nya vänner och stort stöd. Men annat blir det sen när hennes barn – och hon själv givetvis – ångrar sig. Som titeln lovar är det de som ångrar den könsbekräftande vården som det handlar om här.
Det är Leo som blivit benskör av stopphormoner. Det är Ellen som får avslag på att ändra tillbaka sitt juridiska kön till kvinna, hon är inte övertygande nog. En förälder som säger nej till könsbekräftande vård blir orosanmäld till socialtjänsten.
Det framkommer att bestämmande läkare var medvetna om att evidens saknades men bedömde att riskerna för (o)vården övervägde nyttan. En fjortonåring fick genomgå mastektomi. Även i de fall barnen ångrade sig bedömdes vården varit riktig – då – med argumentet att barnen själva ville det. Barn vill äta godis istället för mat, de är givetvis inte mogna att ta dessa beslut. Enligt den devisen skulle man låta anorektiska patienter svälta också, i enlighet med patientens egen vilja.
För denna granskning av transvårdens brister förtjänar författarna högsta betyg. Kanske har de räddat åtskilliga barn, 2022 tvärvände nämligen socialstyrelsen angående hormonbehandling. Men som läsupplevelse är den inte mer än okej.
Finns den verkliga världen inuti ditt huvud, eller utanför? Det frågar sig Elias Canetti (1905-1994), född i Bulgarien delvis judisk, i sin enda roman, på tyska, publicerad första gången i mellankrigstid 1935. Förbländningen anses vara ett mästerverk, han fick Nobelpriset 1981. Jag har i ärlighetens namn aldrig haft svårare att ta mig igenom en bok, Proust mastodonter gick avsevärt lättare, men väl ute på andra sidan är jag bländad och omtumlad faktiskt.
”..av romaner blir själen inte fet.” […] Romaner borde vara förbjudna av hänsyn till statens väl.”
Har du stort lästålamod, är lagd åt det masochistiska hållet, gillar filosofi och kafkaartade snurrigheter är det här boken för dig. Ska du läsa boken ska du dock inte läsa min text för jag avslöjar ungefär allt.
”Böcker är försvarslösa mot obildade människor.”
Förbländningen (som också heter Auto-da-Fé, Die Blendung, The Blinding) är en svinmastig sarkastisk och nihilistisk tragedi på över 400 stora sidor, fullmatade med groteska och bisarra händelser/drömmar/tankar där bland andra ”kvinnor är en olycka, blytyngder på mänsklighetens ande.” Det är den tråkiga delen. Det fina är att romanen också är en symbolstinn ontologisk allegori. Mellan raderna förmedlas filosofiska resonemang om världens beskaffenhet, människans tänkande och strävan efter förståelse och kontroll. Världen är splittrad och komplicerad varför alla människor med hjälp av reifikationer, begrepp och kategorier konstruerar en subjektiv, förfalskad och förenklad, men tryggare version av världen. De olika inre världarna som människor lever i överlappar, interagerar, relaterar och står i konflikt med varandra. Att läsa romaner är att möta andras världar. Auto-da-fé var en offentlig procession av kättare under inkvisitionen, alltså ett uttryck för avsaknad av respekt för varandras inre världar.
”I upprymd stämning kom Kien söndagen därpå hem från sin promenad. På söndagarna var gatorna tomma vid denna tidiga timme. Sin lediga dag började människorna med att sova. Sedan satte de på sig sina bästa kläder. I andakt framför spegeln tillbringade de sina första vakna timmar. Under de övriga vilade de sig från sina egna dumma ansikten med andras. Visserligen ansåg var och en att han var bäst. Men för att bevisa det blandade man sig med medmänniskorna. Under vardagarna svettades eller pratade man för brödfödan. På söndagarna pratade man till ingen nytta. Vilodagen var ursprungligen menad som en tigandets dag. Att det av den institutionen, liksom av alla andra, hade blivit dess raka motsats, såg Kien med förakt. Han hade ingen användning för en vilodag. Han teg och arbetade ju alltid.”
Romanens huvudperson, professor Peter Kien, är en lärd, introvert man som lever i sina tankar. Andra människor är irritationsmoment som distraherar från hans vetenskapliga arbete som sinolog. Han saknar speglar och fönster i sin lägenhet på Ehrlich Strasse 24, men har där tjugofemtusen böcker (inte romaner då) – de enda vänner han behöver. ”Ingen mänsklig litteratur var honom främmande. Han tänkte i citat, han skrev i välöverlagda satser.” Men så begår han misstaget att gifta sig med hushållerskan som han tror högaktar böcker i samma utsträckning som han själv. Han missförstår hennes avsikter för att han sammanblandar dem med sina egna enligt devisen ”genom sig själv känner man andra”. Hon är den första ondsinta karaktären som invaderar Peters trygga sfär och det sker i bokens första del som heter Ett huvud utan värld. Den är lätt att komma in i, jag förälskar mig i Canettis intelligenta prosa och jag tänker att jag har fantastisk läsning framför mig.
Hushållerskan som blir fru Kien heter Theresa (betyder att skörda). I sin subjektiva verklighet är hon vacker i sin stärkta, blå kjol. Hon vill åt Peters pengar och när han försöker förvara sig med hjälp av ett uppviglande tal till sina böcker tänker han på Buddhas och hans stumma uppror som bästa försvar. Inte ens de allra klokaste filosoferna kunde enas varför tystnad torde vara det enda sättet. Han sluter sig och vänder alla bokryggar inåt. Men inte heller det hjälper (förstås) och Theresia kastar ut Peter från lägenheten.
Den andra delen En värld utan huvud, utspelar sig utanför lägenheten vilket manifesterar att Peter som tidigare varit ett huvud utan (om)värld nu tvingas lämna sin trygga plats i sitt eget huvud och sin lägenhet. Den andra delen får mig att tappa både huvud och intresse. Den är absurd, svårbegriplig och jättekonstig, mycket svåra tvåhundra sidor att ta sig igenom. För Peter också. Han tvingas överleva dag för dag, går på syltor för ”drägg” som heter Idealiska Himlen samt Babianen och interagerar med andra dårar till människor/fantasier. Han bär runt på sitt bibliotek som utgörs av idéer han har i huvudet. Peter blir bekant med en puckelryggad dvärg och schackmästare vid namn Fischerle. Precis som han misstog sig på Theresa, tror han gott om – och får för sig att han är lik – denne Fischerle, som också vill lura honom på pengar (via en påhittad pantbank Theresianum – en referens till Kiens fru). När Fischerle blir mördad tänker jag att han representerar judarnas sakförhållande och den framtid de ska gå till mötes under Nazitysklands röda flagg.
Efter att ha plågat mig igenom den andra skruvade delen kommer så belöningen i den tredje och sista; Världen i huvudet. Vi är tillbaka i lägenheten dit Peters bror också kommer och reder ut saker. George är gynekolog och psykoanalytiker med hundratals patienter som behöver honom. Peter och George representerar motstående dikotomier, kompletterande halvor av en person. I Peters mentala fängelse finns bara idéer, frånkopplade andra människor och känslor. Medan Peter ensam söker sig in i böckernas stabila värld, vänder hans bror sig till andra människors föränderliga världar. Som läkare interagerar, undersöker och diagnostiserar han folket. Peters olycka har sin rot i sanningskärleken, lögner är den extroverta Georges levebröd. George skådespelar när han pratar, smickrar, socialiserar och läker på så sätt sina patienter. Brödernas motstridiga perspektiv representerar två olika aspekter av vad det innebär att vara människa, en egen individ (Peter) som också är en del av en grupp (George). Det mänskliga livet är också enligt Kants filosofi ett vågspel mellan det noumenala – det översinnliga, ”saken-i-sig”, som uppfattas med förnuftet (Peter) – och fenomenen som uppfattas genom sinnena (George). Den sistnämnde är dessutom kjoltygsjägare i motsats till sin bror som hatar kvinnor.
”Blått som den löjligaste färgen, de kritiklösas, godtrogna och troendes färg.” ”Den blåa faran är bannlyst.”
Varför hatar Peter kvinnor? Kanske för att de är svårare att blunda för, de sätter hjärtan i brand. ”Att blunda ligger den lärde i blodet. Vetenskap är konsten att blunda.” Peter motstår allt som utmanar världen i hans eget huvud. Tills han inte kan det längre, låter känsla gå före intellekt, gifter sig och störtas i olycka. Peter läser om Konfucius som sattes ur spel på grund av kvinnor som snärjde och försvagade honom. Buddhistiska lärosatser förkunnar att kvinnor är häftiga, svartsjuka, avundsjuka och dumma. Buddha berättar för lärjungen Ananda om den blå sjukdomen. Blå verkar höra samman med empiri och sinnlighet som Peter undsluppit i sitt liv men som han tvingas möta först via Therese. Nu vet han vad det sinnliga är men han kan inte hantera det. Hans himmel är inte blå utan full av svarta moln. ”Ingenstans är himlen blå.” Det går en blå tråd genom romanen som konnoterar jungfru Maria, moderlighet, frihet, liv, himmel och hav. Det kvinnliga blå kontrasterar mot det röda som för tankarna till manlighet, eld, tuppar, nazism, undergång. (I den här romanen finns ingen kärlek.)
”Att lära sig utan att tänka har inget värde. Att tänka utan att lära är farligt.” /Konfucius
Förbländningens struktur tycks spela på Hegels filosofi. Första fasen står för utveckling och mognad, Peter är ensam och trygg (tes). I andra delen kastas han ut ur sitt hem och tvingas samspela med andra människor, övermognad och självmotsägelser uppstår (antites). I tredje fasen kan enligt Hegel motsägelserna försonas, i en mer komplex sammanbildning (syntes). Och visst kommer Peter till insikt, men han går under av att ha världen i huvudet. Hegels idéer om att självmedvetandet uppstår genom jagets medvetande om den andre tolkar Canetti mycket pessimistiskt. Peters jag förlorar sig självt, men utan att finna sig själv i någon annan.
George speglar sitt jag i andra hela tiden. Han är en massmänniska som omfamnar sina flockdjurstendenser. Kanske tänker sig Canetti att nazisterna lyckades delvis tack vare människor som George.
”’Mänskligheten’ existerade redan långt innan den blev begreppsligt uppfunnen och urvattnad som massa. Den jäser, som ett vidunderligt, vilt, av safter svällande och varmt djur inom oss alla, mycket gjort, djupare än mödrarna. Den är trots sin ålder det yngsta djuret, jordens väsentliga skapelse, dess resmål och dess framtid. Vi vet ingenting om den: ännu lever vi som förmenta individer. Många gånger kommer massan över oss, som ett tjutande oväder, en enda dånande ocean, där varje droppe lever och vill samma sak. Ändå brukar den snart falla sönder och vi är återigen vi, stackars ensamma djävlar.”
Hegels filosofi i Västerlandets filosofi av Anthony Kenny
Canettis poäng som han redogör för med hjälp av läror från både öst och väst, tycks vara att manifestera vår blindhet. Människan är till stor del blind förutom för den lilla subjektiva delen av världen som vårt medvetande lyser upp för oss.
”Blindhet är ett vapen, mot tid och rum; vår tillvaro en enda oerhörd blindhet, utom i fråga om det obetydliga som vi uppfattar med våra sinnen – begränsade såväl till sitt väsen som till sin räckvidd. Den härskande principen i kosmos är blindheten. Den möjliggör en tingens samtida existens som skulle vara omöjlig om de såg varandra.”
Vi är av nödvändighet blinda för hela verkligheten, eftersom om vi ägnade samma uppmärksamhet åt alla saker på en gång skulle vi bli överväldigade. Varje sak skulle kollapsa i alla andra saker och vi skulle inte kunna avgöra vad som är viktigt för oss och vad som inte är det. George avser att befria Peter från blindheten för att hjälpa honom, men det dödar honom istället. George inser inte att han också är blind.
George förstör muren som hållit Peters konstruerade trygga värld intakt. Skyddslös, utan möjlighet att alienera sig från helheten orkar han inte leva i sin isolerade tillvaro. ”En före detta blind är mest skarpsynt.”
Jag känner mig allt lite mer skarpsynt nu efter att ha läst Förbländningen, min inre lilla värld har vidgats. Trots att Canettis roman är iskall, ett tungt och mörkt nederlag för mänskligheten, lämnar den mig med hopp och tro på romanerna, på andra människor och på dialektiken. Det kan inte bli annat än högsta betyg. Tveksamt om det är en rekommendation dock.
En överlevandes historia i två delar, publicerade som böcker 1986 och 1991. Art Spiegelman föddes i Stockholm (faktiskt) 1948, son till polskjudiska flyktingar. Mamma Anja tog sitt liv 1968 varför det främst är runt pappa Vladek handlingen kretsar. Han berättar för sin son om sina erfarenheter av Förintelsen. Vladek är en erbarmligt snål och svår person, inte lätt att tycka om, men som läsaren – och Artie – samtidigt känner stor medkänsla med. Människorna och relationerna är just så knepiga och komplexa som i det riktiga livet. Det älskar jag.
Men ändå gör första delen bara lite mer än medelmåttigt intryck på mig. Jag hade nog förväntat mig mer av denna omtalade och pulitzerprisade seriebok. De svartvita antropomorfa bilderna är i och för sig skickligt ritade. Människorna är enligt nazistiska manér kategoriskt indelade: Judarna är möss, icke-judiska polacker är grisar, tyskar och nazister är katter.
Här är det alltså inte Möss och människor utan möss ÄR människor. Maus är också namnet på en stridsvagn som konstruerades under andra världskriget.
Efter 160 sidor är det dags för Maus II, Och här börjar det svåra. Och då liksom smäller det till och blir svinbra. Antingen är det jag som kommit in i verket eller så är det Spiegelman som hittat stilen. Det känns mer personligt. När han berättar om sin tid som utgiven och om pappans tid i ”Mauswitch” blir jag berörd. Som läsare börjar man förstå bakgrunden till varför gubbjäveln är som han är – det hjälpte honom överleva i lägret. Men trots all självgodhet som pappan utstrålar är det tydliga budskapet här att de som överlevde gjorde det främst på grund av tur.
Jag vill rekommendera Maus till alla tonåringar och vuxna oavsett om man är van att läsa serieromaner eller ej. Men kanske att kattmänniskor ändå bör dra öronen åt sig..
Vad i hela helv…. är det här? En dystopi? Social satir? En Handsmaid´s Tale för 2000-talet?
Jag ska säga er vad jag tycker att Skolan för goda mödrar är: En katastrof. En bunt kontradiktoriska blad vars behållning är inget annat än förspilld pappersmassa, färg och tid. Inte ens framsidan är rimlig. Bilden med de rosa valven konnoterar mellanöstern eller en moské, men inget sådant finns i den här texten. Det finns nämligen ingenting av behållning i Jessamine Chans debutbok.
Jag har som regel att vara snällare mot debutanter, men jag känner ett oundgängligt behov av att ryta ifrån. Visst, jag fattar ju att författarens ambition är ett feministiskt samhällskritiskt verk om alltför höga krav på mammor. Det är absolut rimligt att diskutera människans behov av perfekta mödrar och hur det förhåller sig till klass, ras och kön. Problemet är att det är fruktansvärt dåligt gjort. Dels suger premissen att skicka mamma Frida till en anstalt som innebär övervakning och omskolning med föresatsen ”jag är en dålig mamma, men jag lär mig att vara en bra.” Dels är texten helt död. Karaktärerna beter sig inte som människor gör. Kunskaper om hur barn och vuxna tänker, beter sig och talar med varandra verkar fattas. Lunchklockan ringer mitt på dagen. (Nähä!) Frida kan inte tänka på något annat än slem. (Fast det gör hon.)
”De leker tillsammans och Frida frågar ’älskar du mig?’ Emanuel nickar. ’Har jag varit en bra mamma för dig?’ Emanuel petar Frida på kinden. ’Du okej.'”
Jaha, men en dystopi eller fars behöver ju inte vara realistisk, tänker ni kanske. Nej men gärna spännande eller rolig eller något. Jag känner mig övertygad om att författarens avsikt är att vi först ska komma nära Frida och anta hennes perspektiv för att sedan förfasas över hur hon blir behandlad, det står till och med på framsidan att hon ”hade en dålig dag”. Då vill jag vara tydlig med att jag har aldrig tänkt så många fördömande tankar om någon annan mamma någonsin. Inte alls för att en bok för att vara bra måste ha en uppbygglig protagonist, men för att alla mammor som befinner sig i den där jävla skolan verkar helt sjuka i huvudet. Jag hoppas att de aldrig kommer ut därifrån.
Chan vill nog diskutera om det finns universella normer för hur föräldrar ska ta hand om sina barn och vem som sätter reglerna. Jag hade gärna fördjupat mig, exempelvis i huruvida det är omoraliskt att beklaga sig i sociala medier över hur jobbiga barnen är. Men det blir aldrig någon diskussion. Frida är baserad på en verklig mamma som förlorade vårdnaden av sitt barn. Jag uppfattar Skolan för goda mödrar som en konservativ och antifeministisk bok för att den förbigår att värna barnen. Kanske är det för att jag har Lilla hjärtat i minnet som jag retar mig på den här smörjan. Det stör mig att hon utmålar socialarbetare som djävulen själv, att hon avfärdar depression, utmattning och moderskap som en vansklig kombination och mest av allt att hon försöker normalisera att lämna ett litet sjukt barn själv hemma för att gå till j o b b e t.
”För att de ska få öva sig på fattigdomsmedvetenhet har en av kvinnorna i rosa labbrockar klätt ut sig till tiggare, med trasiga kläder och mörk ögonskugga ingnuggad på kinderna. Alla mor- och dockpar måste gå förbi tiggaren som då frågar efter pengar. Dockan ska lära sig att se tiggare och dra sin mamma i handen, vilket betyder att den tänker på ett altruistiskt sätt. Mamman ska ge dockan ett mynt som dockan ska ge tiggaren med orden ’ha det bra’ eller ’sköt om dig’. Det resulterar i en dag av förvirring, förhandlingar och tårar. Inga altruistiska tankar förmedlas. Inga mynt delas ut. De har bara en dag på sig efter två månader som bara handlat om hur farliga främmande människor är.”
Den här romanen får mig – alltså tvärtemot dess syfte – att klandra mödrar värre än någonsin. Åtminstone här i Sverige är det parollen ”tillräckligt bra” som kablas ut. Det här var nog den mest onödiga bok jag läst. Och då har jag inte ens nämnt sci-fi-avsnitten som är lika bedrövliga som allt annat.
”Igår försökte jag spara i datorn, men misslyckades, som numera med det mesta av teknisk art. Idag öppnar jag en ny och oskriven flik. Lika bra att börja från början.”
Med dessa tre lättsamma rader inleder Agneta Pleijel sin tredje självbiografiska roman över vilken det för övrigt vilar ett stort allvar. Kanske väl stort för min smak. Det handlar bland annat om hennes tid som första svenska kvinnliga kulturchef på Aftonbladet. Men de karriäristiska framgångarna är bara som smörjmedel i livets maskineri. Det som i berättarjaget fall havererar gång efter annan. Eftersom det fattas en kugge gör smörjmedlet varken till eller från. Kuggen som fattas är kärleken, en man med stor M. Här finns bara substitut; deprimerade ”L” och en som visserligen kallas ”M” men som borde skrivas ”m”. Han älskar en annan kvinna – också. Han vill ”inte såra någon”, han vill inte göra slut med någon av kvinnorna, han vill med andra ord äta kakan och ha den kvar vilket gör att berättarjaget blir lämnad om och om igen. Hon tappar femton kilo under perioden hon irrar runt i hans helveteslabyrint.
”Man glömmer, man minns fel. Man blir partisk, patetisk och självupptagen. Och framför allt, vad tjänar skrivande till?”
Jag läser Pleijels roman som ett sista(?) eko av det skrik som psykoanalysens förvirrade offer utstöter. Berättarjaget må vara hur klok och intelligent som helst, men balansen mellan känsla och intellekt hittar hon icke. Det hjälper inte hur många drömmar hon än analyserar. Kanske var det en omöjlighet för heterosexuella kvinnor i en tid då män kunde göra som de ville utan konsekvenser. Kanske hade den här specifika kvinnan extrem otur i kärlek.
Som om saxen hon till sist kastar sätter sig i min kropp, smärtar det att läsa om Pleijels erfarenheter. När hon var i min ålder gjorde hon pinsamma misstag som ledde till massiv skuld gentemot sin dotter. Jag kan knappt fatta att hon delger detta. Sniglar och snö är en mycket generös, intim och modig roman, som kanske kräver en författare över åttio.
”Var finns visheten vi förlorade genom kunskapen? Var finns kunskapen som gick till spillo av informationen?”
Hon skriver också vackert om klimat, filosofi, poesi och om skrivande. Fiktionen kan spegla en verklighet men har sin egen dimension och den riktar sig till den som behöver den, skriver hon. En roman skapas också av läsaren. Kvinnan jag läser om i den här romanen får mig att tänka på det Kristina Lugn sagt om älskarinnerollen: ”Om inte gifta män var otrogna skulle sådana som jag aldrig få vara med.”
Men jag saknar humor och det lilla extra. Den vemodiga prosan är bra men inte så att det slår gnistor. Jag får en känsla av att jag läst något som liknar detta tidigare.
Det har redan gått tre år sedan Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud genom Dagens Nyheter granskade adoptionsindustrin och för Barn till varje pris belönades med bland andra Stora Journalistpriset. Adoptionerna är ett granskande reportage på närmare trehundra sidor som fördjupar sig i hur systematiska stölder av barn pågått trots svenska statens kännedom.
Adoptionscentrum som startades av Margareta Ingelstam 1969, var världens näst största adoptionsförening. Fram till 2020 hade över 25000 barn från 60 länder förmedlats till Sverige. Uppsåtet var åtminstone delvis gott, men också oaktsamt. Klarlagt är att det funnits en nationell självbild som sa att barn alltid fick det bättre i Sverige även om de hade föräldrar i sina hemländer.
”Jag har ju haft det bra i Sverige, men jag har också berövats mitt liv i Chile och min biologiska familj. De har saknats mig. Om man får vara bortskämd och säga så.”
Adopterade berättar om hur de utsatts för rasifiering, att de saknat familjemedlemmar att spegla sig i, osäkerhet kring sin egen föräldraförmåga när man tror att man är avkomma till en som övergivit sitt barn. En rapport från MFoF (2022) visar bland annat att ”internationellt adopterade löper fördubblad risk att någon gång vårdas inneliggande i psykiatrisk vård jämfört med infödda svenskar. Hög risk för skilsmässa och svårigheter att etablera partnerförhållanden leder till att internationellt adopterade betydligt oftare än andra i det svenska samhället lever ensamma som vuxna. Enligt rapporten är det troligt att detta bidrar till den höga risken för depression och självmord hos de internationellt adopterade.”
Författarna intervjuar mängder med människor från olika länder; Chile, Colombia, Sydkorea, Sri Lanka, Guatemala, Peru, Rumänien, Indien, Thailand, Vietnam, Brasilien, Lettland. De ser då att förfarandet är strukturellt. (Kina avviker där ettbarnspolitiken var anledning till att många nyfödda flickor blev offer för barnhandel.)
De som fick sina barn stulna var inte sällan fattiga ensamstående mammor på landsbygden med låg utbildning. Flertalet tillhörde ursprungsbefolkningen och kunde kanske inte landets majoritetsspråk. Några har kommit ifrån sina barn på grund av naturkatastrofer. De blev sen felaktigt beskrivna som mentalsjuka, prostituerade, kriminella.
I de flesta länderna fanns bestämmelser som avsåg att barnen i första hand skulle adopteras inom landet. Men detta kontrollerades dåligt och efterlevdes alltså inte. Sverige fortsatte att godkänna adoptioner från länder som inte skrivit under Haagkonventionen som skulle garantera rättssäkerhet. Den svenska tillsynsmyndigheten Nia hade ingen verklig funktion. Författarna visar i sin granskning att svenska politiker i flera regeringar fått information om mutor och korruption, kidnappningar och stölder av barn, babyfarmer med inlåsta mammor (adoptionsindustrin har fått allt större konkurrens av en annan smutsig kroppshandel; surrogatindustrin), men utan att ingripa.
”Vi hade avslöjat ett system som satte barnlösa svenskars längtan framför fattiga föräldrars rätt till sina barn, men i landet lagom gick folk vidare.”
Granskningen är skjutjärnsjournalistik när den är som bäst. Oegentligheter blottläggs, makthavare ifrågasätts, offer får upprättelse, andra får skämmas, kunskap och ökad medvetenhet sprids. För detta förtjänar dessa journalister en särskild plats i himmelen. Men tyvärr är boken ingen läsfest. Författarna har prioriterat kvantitet varför texten består av många korta avsnitt om många olika personer. Det blir splittrat och jag saknar att bli sådär drabbad och berörd som jag exempelvis blev av Skuldsatt. Jag finner det dessutom fullkomligt onödigt med små tillägg om väder och personers yttre.
Någon viskare är han knappast, Stefan Lindberg, som här i sin avslutande del i Kungsholms- eller Fridhemsplanstrilogin med ett makalöst driv orerar vad som ibland känns som rappakalja men lika ofta illusionsskapande skarpsinnig prosa. Endast fokuserade och tålmodiga läsare som är okej med olösta mysterier göra sig besvär. Jag älskade andra delen, Splendor, (första har jag inte läst) varför jag var sugen på den här. Men Lindberg är för smart för mig. Om man fick sätta diagnoser på böcker skulle den här ha ADHD. Den är så att säga ”all over the place”.
Viskarna består av åtta berättelser i dåtid och nutid med ett och samma berättarjag – Stefan Lindberg – som naturligtvis inte är författaren men som givetvis delar somligt med honom. Jag orkar inte engagera mig i vad som är vilket. En av bokens poänger verkar vara att makla hej vilt med fiktion och självbiografi, och det får man säga att han lyckas med. Lindbergs roman verkar i en annan värld och står med sin påhittighet som antagonist till allvarlig realism som Knausgårds Min kamp.
Handlingen är knepig att beskriva eftersom den berör en ohemul mängd saker. Det är den spionmisstänkte pappan, Havannasyndromet, Palmemordet, levande döda, åttiotal och nittiotal, artificiell intelligens, skrivandet, blinkningar till Paul Auster och mycket mycket mer. Det är humoristiskt, feministiskt, postmodernistiskt, charmigt, teoretiskt och alldeles för mycket. Det är utan tvekan stor begåvning som ligger bakom Viskarna, men den gör mig till en dum och trött läsare. Jag hade föredragit om boken varit kortare (än 345 sidor). Och frågan är om inte Lindberg överskattar läsarnas tålamod när han förutom allt annat i detta konglomerat av detaljer har källhänvisningar som refererar till sina egna böcker.
Elise och Otto Hampel hette två tyskar som via vykort agiterade antinazism under andra världskriget. Om dessa hjältar intensivskrev Hans Fallada (1893-1947) närmare 700 sidor kort före sin död. Jag har varit som bergtagen av detta mästerverk, uppläst av Reine Brynolfsson och översatt av Knut Stibbendorff och Per-Lennart Månsson. Alla inblandade förtjänar stor eloge.
Den här fantastiska romanen har allt jag kan önska. Det känns fel att försöka förklara att språket är bra, dialogen realistisk, karaktärerna komplexa och så vidare. Den är större än summan av delarna. Den tjänar som receptor för mitt litterära begär. Men jag vill försöka ändå. Ensam i Berlin är dramatisk, fruktansvärt hemskt förstås men också rolig, den säger mycket om människans väsen och får läsaren att se det okända i det kända. Det är en verkligt humanistisk roman som främst fokuserar människorna och genom dem gestaltar vad som pågår i Tyskland vid den här tiden där ena halvan av befolkningen går och lurar på den andra. Luften stinker av svek och ingen kan lita på någon annan. Fallada lyckas skriva om människor inklusive kvinnor så att de lever upp och drabbar mig utan pardon.
Det här är en bok jag rekommenderar alla att läsa. Jag kan verkligen inte komma på någon som inte skulle uppskatta den.
Gräsrötterna heter här Otto och Anna Quangel. Palindromparet förlorar sin son lill-Otto som stupar i kriget. Efter det träder de ut ur partiet och börjar skriva korten. De tillhör arbetarklassen, är intelligenta och de är varandras bästa vänner. Otto ser ut som en fågel eller en förbrytare, det älskar jag och det verkar författaren också göra för han återkommer till det igen och igen. Men det gör inget. Ensam i Berlin har ett rikt persongalleri och visst kan man nog uppfatta somliga av karaktärerna som tillspetsade, men inte heller det är negativt när Hans Fallada skriver. Han har mig helt i sitt grepp och där hade jag kunnat bli för evigt tror jag. Det känns som att jag aldrig kommer att glömma Anna och Otto.
Som person hade Hans Fallada eller Rudolf Ditzen det svårt, vad det verkar. Jag tycker mig känna hans förtvivlan och skuld i frågor om moral, gott och ont, vad man kan kräva av en människa angående motstånd. Är den tysta massan lika skyldig som initiativtagarna?
”- Jag tar väl inte någonting ifrån någon annan människa om jag lever ett lyckligt liv? – Visst fan gör du det. Du tar söner från deras mödrar, äkta makar från deras hustrur, pojkvänner från deras flickvänner. Så länge du ännu utan motstånd låter dem bli nedskjutna i tusental så länge du inte rör ett finger för att få slut på dödandet. Allt detta vet du mycket väl. Jag undrar rent av om du inte nästan är väl så brottslig som alla brunskjortade nazister.”
Här finns naturligtvis också väsentligheter för oss i modern tid att lära av.
Det här är en slags minnesbok som författaren skriver när hon är över åttio(!) år. Bara det tycker jag gör den intressant. En av sakerna som är kul med Margareta Strömstedt (1931-2023) är att hon började skriva självbiografiskt efter femtio. Och då framförallt om sin uppväxt och sitt kvinnoliv, den psykiskt sjuka mamman, kärleken till pappan och lillebrodern (som begick självmord). Jag blev helt ding när läste Natten innan de hängde Ruth Ellis och fattade att jag helt hade missat en fascinerande författare. Om man som jag dyrkar Kerstin Thorvalls hudlösa prosa kommer man att älska Strömstedts.
Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte är dock lite mindre bra jämfört med de andra självbiografiska verken. Ambitionen att skriva uppriktigt har alls inte falnat. Hon delger i sina texter högst privata och normativt skamliga saker som jag bara inte kan fatta hur hon vågar dela och dessutom helt utan bortförklaringar och försvar. Hon berättar om författare hon mött och övergrepp hon genomlevt. Om hur hon ljugit, plagierat, haft självmordstankar, onanerat och fått orgasm under övergrepp. Jag slås åter av Strömstedts mänskliga och förlåtande ansats som smittar och gör gott. (Perfekt som plåster på såren jag fått av att läsa Knausgård.) Men här handlar det också om femtiotalets syn på barn och psykologi och Astrid Lindgren som person samt hennes verk. Sånt som jag läst förut.
Jag kommer minnas Margareta Strömstedts böcker som en knuten, varm näve för systerskap.
Senaste kommentarer