Silkesbadet av Agmall Sarwari

Protagonisten Asad dricker kanske inte en kväljande grönsaksdrink varje morgon (som Fredrik Wikingsson), men han är en riddare med dragen lans för den duktiga pojken. Asad är andra generationens svensk vars föräldrar kommer från Afghanistan. Hans mamma och pappa har upplevt Kabul som den vackra metropol det en gång var – Centralasiens Paris. Men moderniseringens framfart avbröts av sovjetinvasionen och mujahidin och Asads föräldrar lämnade arbetet på bank (mamman) och de frodiga silkesmaskarna och mullbärsodlingen (pappan) för landet i norr (där konstsilke fabricerades).

Asads uppväxt präglas av klassiska inslag som fotboll, mobbning, eld, kojbygge med mera (jämför Häng city minus humor), samt rasifiering. Klyftan som alltid finns mellan barn och föräldrar (främst fäder) växer sig här större än vanligt (de tillhör inte bara olika generationer utan är också uppväxta i olika länder). Pappan är närvarande i familjen och arbetar hårt på silkesfabriken, men till slut orkar han inte mer. Han hamnar i sin starka frus skugga. Mammans kraft att orkar springa vidare verkar ha gått vidare till Asad.

Den duktiga pojken – liksom författaren – blir läkare. Han vrider sig under tyngden på sina axlar av alla afghaners rykte – om han gör fel. De rätt han gör antas inte höra samman med hans ”ursprung”. Asad är nästan som en martyr vars höga ideal och krav på sig själv får mig att tänka på moraliska spörsmål som berör individen och kollektivet.

”Första och andra generationens svenskar hade oftare diabetes typ 2, och fick det tidigare jämfört med majoritetssvenskar.”

Den röda silkestråden tar tyvärr slut när Agmall Sarwari låter använda Silkesbadet som projektionsyta för frustration och åsikter. Han argumenterar mot privatisering och avreglering inom skola och och vård, digitalisering, överanvändning av smärtstillande, bristande integrationsmöjligheter, Migrationsverket med mera. Läsaren får en manual över hur en vettig människa bör bete sig. Det är inte så att jag inte håller med honom, men jag tycker inte om att bli skriven på näsan.

”Våra händer lämnar av mat och paket med ekologiska kläder, våra händer städar deras hem. Vi som stämplar in först och ut sist. […] Och när vår ryggrad knäcks av att bära deras vikt förblir vi tysta. Utan luft i lungorna kan vi inte ropa på hjälp när vi trampas på.”

Det här är ändå en ganska fin debut, i alla fall första halvan. Språket är ofta innovativt med skorstenar som ”blåser rökkronor” och när någon ska lägga på en skiva smeker han ”av det svartvita skivfodralet, som vore det älskarinnans sista lager kläder”. ”Nattetid lät de sina kroppar bli varandras bönemattor, och bönerna pågick i veckor.” Men den är ojämn och splittrad, som att den vill för mycket.

2 kommentarer

    • Annica Brenandermars 10, 2024 kl. 3:23 e m
    • Svara

    Ska det vara bönerna och inte ”bönderna” på näst sista raden?

      • Ninamars 10, 2024 kl. 3:34 e m
        Författare
      • Svara

      Tack, helt riktigt. Ändrar!

Lämna ett svar