Den här boken levereras inlindad i rep. Jag gillar inte att böcker kommer med saker, men detta tilltag inger onekligen en viss förväntan. Titeln lovar i samma riktning; skrämmande lek mer än rättvist spel.
Läsaren har två rep att följa genom Fearplay. Den ena är fästad i unga Iris som åker till USA för att slippa sina föräldrar och träffa sin onlinedejt Toni. Den andra följer Iris mamma, pianisten Ba som lever i bortavaro från (Iris pappa) Michael. Hon har letat på alla barer men den här gången hittar hon honom inte.
”Han [Michael] är en människa utan utsida, tänkte hon. Han är innesluten i sin värld, kan inte beskriva den.”
Den beskrivningen passar lika bra på Iris som nog ärvt vissa av sin pappas svagheter. De är alla tre dåliga på att leva, att stå på egna ben och göra kloka val. Iris är uppfylld av sig själv och sin litenhet, hon använder sin nya tjej Toni som det passar henne. Michael utnyttjar Bas omhändertagande kärlek och Ba drar nytta av vännen Silas. Alla relationer i den här romanen skevar.
Tova Gerge fortsätter på samma spår som i Pojken med att undersöka hur makt, manipulation, underkastelse och kontroll tar sig uttryck. Det är mest i undertonen BDSM ljuder, på raderna handlar det mer om mellanmänskliga relationer och psykologi. Kruxet är att veta vad man själv vill och kunna förmedla det. Att vara snäll mot sig själv och mot andra. Repen och bondageleken presenteras som ett sorts språk. Att vara bunden ger Iris en ”form som får henne att passa in i sig själv och i rummet”, som att ”någon håller henne”. Det verkar fylla samma funktion som självskadebeteende det vill säga ett sätt att känna sin fysiska kropp och få tyst i huvudet. Men det fungerar ju uppenbarligen inte alls eftersom Iris tänker mest på hur det ser ut och gör sig på bild.
”Att bli bunden är den enda grejen som ger mitt liv en utsida.”
Jag är tyvärr inte alls bunden till den här berättelsen. Den är väldigt oklar, ibland mycket klok ibland inte klok alls faktiskt. Efter en del sökande hittar jag en röd skör tråd som utgörs av rädsla. Karaktärernas rädslor verkar orsaka de ojämlika relationerna. Men att blanda underkastelse och kontroll med medberoende och psykisk ohälsa känns inte helt lyckat.
En välvillig läsare skulle kunna jämföra Fearplay med den enastående Vegetarianen vars protagonist vill bli ett träd, Iris vill bli (och bindas som) en blomma.
Det oförblommerade språket funkar. Skildringen av karaktärerna Iris, Velvet och Tove intresserar mig först. Jag vet verkligen inte vad de ska ta sig för och vad som ska hända. Men problemet är att det aldrig händer speciellt mycket, de lever inte upp för mig. Varken tankegångarna eller prosan räcker till för att upprätthålla spänningen. Jag tröttnar.
Jag köper inte idén med kroppen som form heller. Kroppen hör samman med medvetandet på sätt som är långt mer komplexa än vad form implicerar, menar jag.
Det finns dock en fråga här som engagerar mig: Hur gör vi jämställda relationer? Det gäller ju att hitta en balans i givandet och tagandet. När vi tröstar, lär ut saker, skjutsar, lyssnar och ger råd, masserar, lagar mat, betalar etcetera gäller det att båda parter är generösa, sätter egna och är observant på den andras gränser. Det kan nog inte göras med annat än så kallad magkänsla.
”..jag blir dörren, inte rummet. Folk går genom mig för att komma dit de egentligen vill.”
Gerge skriver om att när vi ger en bit av oss själva blir det jobbigt sen när det tar slut, men alternativet att inte ge och att inte göra slut kan vara sämre. Här är det lyckliga slutet en skilsmässa.
Senaste kommentarer