Innan fåglarna vänder åter av Merja Mäki

Grus grus heter trana på latin och den är en omskriven fågel, antagligen på grund av hur vackert den symboliserar vårens ankomst. Jag tycker det känns fint att tänka på att tranornas återvändande sker i modern tid liksom de gjorde för åttio år sedan, men tycker också att författare ska ta det lilla lugna med överanvändning av metaforer.

Det är 1940 i Finska karelen som Innan fåglarna vänder åter börjar. Ally, 23 år drömmer om att bli fiskare som sin far. Men kriget tvingar familjen att lämna hemmet som blir Sovjetiskt. Ally hamnar på ett militärsjukhus i Österbotten.

”.. här i Österbotten gråter inte en kvinna inför andra. Om kvinnan bryter samman så gör de andra det också.”

Den här debutromanen är som två ganska olika böcker i en. Jag tycker mycket om första halvan när Alli får göra karlars göra och gör det bra, osämjan med mor och svägerska är realistisk och evakueringen känns spännande och välskriven. Det osar systerskap och kvinnlig sisu. Jag kan se att Alli är en rönn bland björkar. Men Merja Mäki tappar mig i takt med att Allis fiskedrömmar ersätts av ambitionen att bli sjuksköterska och alternativmedicin upptar alltför stor plats i diegesen. Utanförskapet känns plötsligt konstlat. Det som började som en historisk och feministisk berättelse om en rådig ung karel på flykt, slutar som en romantiserad kärlekssaga där kvinnor strider svartsjukt om en eftertraktad man. I andra halvan upptäcker jag anakronismer (angående rökning) och överdrifter.

”Rönnen var åskans eget träd. Även vid regn var den seg och böjlig och vinden kunde inte rå på den på samma sätt som den ruskade alla björkarnas grenar.”