Sverige är ett av världens rikaste länder med en av världens mest skuldsatta befolkningar. Vad det beror på går journalisten Lena Pettersson igenom i vad jag tror blir årets bästa fackbok. (Augustpris!)
Jag lär mig mycket av att läsa Skuldsatt. Arg blir jag, måste till och med gråta en skvätt till de överskuldsattas egna berättelser. Men jag blir upprymd också för att det är något så underbart med bra böcker. Den här är samhällskritisk och viktig, pedagogisk och välformulerad. Pettersson har hållit på med Skuldsatt i sju år, den tar några timmar att läsa. Det tycker jag verkligen man ska ge den alldeles oavsett om man är skuldsatt eller ej.
Hon börjar sin eminenta utredning om hur obetalda lån blev en lysande affärsidé med programmet Lyxfällan. Där normaliseras den för oss vedertagna idén att hela skulden kan läggas på de som tar lån. Men vem är det egentligen som är skyldig?
”Eva hade fått ett recept förnyat på vårdcentralen. Det hade kostat 80 kronor, en räkning som Eva betalat, men för sent. Dröjsmålsräntan på den försenade betalningen uppgick till 88 öre, en summa som räckte gott för att Intrums indrivningsmaskineri skulle ticka igång. Intrum tog den lilla men betydelsefulla skulden till Kronofogden och därmed blev Eva skyldig att betala 300 kronor i ansökningsavgift, 180 kronor för kravbrev och 380 kronor i ombudsarvode. Och så de 88 örena, förstås.”
Läsaren får lära sig om att kreditbolagen tjänar mest på de som inte betalar i tid. Om avräkningsregeln som fungerar som jetbränsle för skuldsättning. Om hur den som lånar ut kan strunta i bestämmelser kring kreditprövning. Om den summariska processen som möjliggör att kronofogden utan domstol kan driva in ogiltiga skulder (spel på kredit, orimliga lån, bluffakturor). Författaren tar läsaren genom historien och visar hur synen på fattiga, lån och ränta förändrats i Sverige och västvärlden. Mitt favoritavsnitt handlar om ocker i litteraturhistorien och semantiken.
”Ocker, däremot, producerar ingenting. Det är själva motsatsen till skapande, menar författaren, [Dante Alighieri] och inte nog med det. Eftersom ockrarna dessutom låtsas som att de gör något nyttigt är de dubbelt skadliga.”
Det som kommit att bli ett svenskt signum började redan i mesopotamiska tidevarv. Att den som har istället för att dela med sig, skor sig på att låna ut. Då fanns också traditionen med skuldamnesti vart sjunde år. Det kallades friår eller jubelår och har gett upphov till lovordet halleluja. Det är politiska beslut som drivit fram förändringar med syfte att öka utlåningen. 1985 togs begränsningarna bort för hur mycket bankerna fick låna ut. Året efter hade den genomsnittliga sparkvoten hos medborgarna som på 70-talet legat på 4% istället blivit en skuldkvot på lika mycket. Sverige är extremt i kreditsammanhang, här får de som lånar ut hjälp av staten att driva in pengar. Inom finans och politik värnas privatpersoners betalningsmoral väldigt högt men någon utlåningsmoral är det inte tal om. Vid finanskrisen på 90-talet inrättade staten en bankakut som tog över och löste bankernas förluster. Lagboken har idag en paragraf om ränteocker men den används inte, det finns registrerade långivare som tar ut ränta på över 100000 procent. Det senaste ockermålet i Sverige utdömdes 1995.
”Den som haft som affärsidé att locka in folk i spel kan få sina skulder strukna. För den som låtit sig inlockas i spel är det annorlunda. I det fallet blir skuldavskrivning ”stötande”, enligt svensk juridik. Konkurs är en rättighet. Skuldsanering är en nåd.”
Jag har inte hört att överskuldsättning sammankopplas med Sveriges höga självmordstal, men Pettersson skriver att var sjätte har försökt ta sitt liv. Människors ekonomiska desperation borde inte erbjuda en affärsmöjlighet som är fallet idag. Tack Lena Pettersson för klargörandet!
Senaste kommentarer