Handbok för språkpoliser av Sara Lövestam

Sara Lövenstam har skrivit en hel serie av böcker om grammatik. Jag har inte läst alla men de jag har läst, har jag uppskattat. Handbok för språkpoliser är dock den bästa av dem så ska du välja en, välj den här. Jag skulle gärna velat ha den i bokhyllan för att ta fram vid behov, men min kommer från biblioteket.

Den har ett pedagogiskt upplägg med mycket humoristisk underton. Varje avsnitt inleds med en beskrivning av förbrytelsen, exempelvis när man blandar ihop senaste och sista. Efter det kommer en fältstudie med citat som visar felen. ”Min sista födelsedag var jätterolig.” Sedan förklarar Lövestam varför felen begås. ”Det har blivit så här för att den sista kan betyda antingen den sista någonsin eller den sista under en begränsad tid – vilket av dem det är, beror på resten av formuleringen.” Avslutningsvis ger hon oss ”språkpoliser” två alternativ att agera på felskrivningen, som good cop eller bad cop. God cop: ”Påpeka vänligt att sista kan uppfattas som lite ödesdigert.” Bad cop:

Ja ni ser ju, det här riktigt kul.

Svart resa av Kerstin Thorvall

I den här romanen eller om det är en självbiografi, möter vi en krisande 60-årig Kerstin Thorvall. Fast jag ser hellre på protagonisten som en krisande 60-årig kvinnlig karaktär. Det gör jag inte för att ursäkta Thorvall utan för att det är så jag lärt mig att läsa böcker. Det är också så jag uppskattar böcker mest. Sanningsanspråket behöver vara kopplat till en verklighet för att kännas betydelsefullt, men inte till en verklig person.

Hon upplever sig vara överflödig och icke önskad som 60-årig kvinna i Sverige. Efter en separation som ledde till inskrivning på psyk åker hon till Senegal. Där får hon den uppmärksamhet hon tycker hon förtjänar och mer ändå. Hon är på jakt efter kulturen och dansen. Och visst får den vita tanten dansa. Inte bara det. Hon får fler sexuella inviter än hon önskar och hon får mask i magen. Det blir till att ge upp och åka hem. Men hon återvänder och andra resan blir mer som hon hade tänkt sig.

Frustrationen över sin tillvaro i Sverige och svenska normer manifesteras i svidande kritik. I Sverige är det finare att bli minister än att bli mamma till ett barn. Här diskriminerar man den åldrande befolkningen. Man gömmer undan gamla och sjuka. Hon ser mycket i den ”afrikanska” och muslimska kulturen som hon gillar. (Förutom när det kommer till synen på den orena mensen.) Hon älskar de färgglada tygerna, musiken och rytmen. Vidskepligheten lockar och hon tar andar, riter, reinkarnation och förbannelser i beaktande. I Dakar bor de gamla och sjuka på gatan vilket hon tolkar som att de får synas. Varje människa är helig i denna kultur. Barn respekterar sina föräldrar. De små barnen gråter sällan eftersom de alltid hänger på sina mammors ryggar.

Kritiken är befogad, tycker jag. Det på många sätt fantastiska svenska välfärdssamhället är långt ifrån perfekt och har sina baksidor. I samma veva som privilegierna ökar, ökar också alienationen från livets centrala fundament. Givetvis finns det bra saker i muslimsk kultur att lära av. Det är fint att författaren lyfter det.

I förhållandet mellan kropp och själ blir det otroligt intressant. Som en motståndshandling till tjej- och kvällstidningars budskap och annan propaganda för den snygga smala kroppen har tankar och känslor kring kroppen trängts undan. I Svart resa får kroppsligheten en renässans. Författaren är erkänd med det också själen. Men hennes kropp är det inte.

”Hon föddes med en oälskad kropp. Den man som till slut ville ha henne förälskade sig i hennes själ. Han var nämligen så ovan vid flickor som inte visste att de hade en kropp. Som nunnor och änglar. Sen insåg hon att hon hellre ville bli älskad för sin kropps skull. Sen märkte hon att det var hennes kropp som kunde göra henne glad. Att den kunde röra på sig, springa, simma, dansa, äta, älska. Att den hade en hud som levde upp när någon tog på den. Att det som var hon, det var just hennes kropp. Den hade hon haft med sig från början. Den var alldeles säkert hennes.”

”Om man tycker om mig för det jag gör, så är det inte mig man tycker om. När en psykiater säger till mig att kära du, nu kan du äntligen börja leva ditt eget liv, teater, konserter, föreningar och barnbarn, då är han min mamma, hon som in i det längsta hindrade mig från att finnas i min kropp. Hennes händer när hon drog till min examensklänning och sa: ”Det finns ingenting vackrare än en ren ung flicka.” Men jag visste nog att det inte var de rena flickorna som blev uppbjudna. Varken till det ena eller andra. Så vill man en gång till göra mig kroppslös. ”Det finns inget vackrare än en ren gammal tant.””

Jag förstår att det Thorvall skrev i den här boken var kontroversiellt 1985. Kanske var det, absurt nog, den äldre kvinnans lust som upprörde mest då. Men säkert också hennes motstånd mot den altruistiska modersrollen. Hon anklagar sina barn för att de inte är snälla mot henne. De oroar sig inte tillräckligt för henne. Hon omtalar ett av sina barn som ”det mest älskade”, och hon säger upp sig som mamma. Jag har ”hört” att Thorvall betalade ”afrikanska” unga män för sex, men till det ryktet finns inget underlag i den här boken. Hon blev uppenbarligen radikalt missförstådd. Hon var före sin tid.

Jag hittar mycket annat värt att problematisera; exotisering och fetischering av svarta män som objekt, generaliseringar, vi- och de tänk. Hon vill inte på något sätt sammankopplas med vita turister, men det är vad hon är. Det är hon samtidigt medveten om eftersom hon hela tiden antas villig att betala för olika tjänster som utförs (dock inte sexuella).

Styrkan bakom den här rättframma prosan är modet. Hon vågar visa sin längtan och besvikelse. Sin sårbarhet inte minst. Hon vågar skriva det man inte vill tänka på. Skammen stoppar henne inte, trots att hon vet att karaktären framstår som ”desperat”.

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Jag öppnar boken och sen har texten mig i sitt grepp, ett hårt grepp som varar till sista sidan.
Bokens jag Ellen, berättar i dåtid om när hon var 11 år.
Hennes pappa är psykiskt sjuk och gör resten av familjens liv outhärdligt. Brodern är våldsam, mamman vägrar låta sig tyngas ner och upprepar sitt mantra ”vi är en ljus familj”. Ellen bemästrar livet med hjälp av mutism.
Mutism betraktas som ett sjukdomstillstånd, vilket framstår som givet med tanke på hur människor oftast fungerar. Men jag tycker mig förstå den. Det finns något lockande i tystnaden. Vad är egentligen så viktigt att det måste sägas högt? I samtalet uppstår så många lögner, medvetna och omedvetna. Tystnaden var för Ellen en möjlighet, ett svart golv att stiga ut på.

Aldrig har jag läst något så drabbande om vilsenheten som uppstår i mellanrummet av att vara varken barn eller vuxen. För Ellen, som verkar lida av både endogen och exogen depression finns ingen väg att beträda. Det finns bara mörker. Det blir övermäktigt för henne att ha hela sitt liv framför sig. Hur ska det levas? Ska hon fortsätta att existera eller inte?

”Kanske var det så att jag slutade tala för att min önskan hade gått i uppfyllelse. Man tror att man vill att det man önskar slår in. Men det vill man inte. Man vill aldrig få sina önskningar uppfyllda. Det rubbar ordningen. Ordningen så som man egentligen vill ha den. Man vill bli besviken. Man vill såras och kämpa för sin överlevnad. Man vill få fel presenter på födelsedagen. Man kan tro att man vill få det som man har tänkt, men det vill man inte.”

”Natten var en vän. Tystnaden var ingenting märkligt i natten. Och ensamheten var oförställd. Inte som på dagen när min tystnad liksom var en reaktion mot mamma eller min bror.”

”Det är som att varje situation letar efter balans. Varje möte vid kylskåpet, varje stund är det någonting som måste balanseras. Att leva tillsammans var kanske just det, att flytta runt balanspunkten tills alla kunde stå ut.”

Välkommen till Amerika är fenomenal feel-bad.

Vardagar 2 av Ulf Lundell

Jag var inte jätteimponerad av Vardagar (1), det var för mycket sur gubbe. Men ärligheten och samhällskritiken gjorde att jag ändå var sugen på den här. Förmodligen min egen inre sura gubbe som tar alltmer plats och vill känna sig förstådd. Kanske var mina förväntningar nu bättre kalibrerade för jag tycker det här är en riktigt fin läsupplevelse. Som namnet antyder är det vardagsbetraktelser och njutningar i form av blå himmel och fågelkvitter i kombination med tankar på sex, politik, filosofi, kroppen med mera. Irritation över fågelskit på altanen följer på oro för den globala uppvärmningen. Stora och små bekymmer och glädjeämnen snurrar om varandra i Lundells vardag, liksom i min. På så sätt blir det här en berättelse om vad det är att leva här och nu i vårt land. Eller ja, snarare 2018 som är året den här dagboken berör.

Vardagar 2 av Ulf Lundell, ljudbok

Bitvis är det komiskt och jag skrattar högt, exempelvis när han målar som besatt och allt blir skit, eller när en ruta i badrumsgolvet inte värms upp. Är det värmepumpen som är kass? Minnen från barndomen strös ut som chokladbitar i müslin, det finns inte så många så man njuter extra när man väl får tag på en. Folk som lägger sig för nära på stranden och yogajävlar som ska visa hur präktiga de är, varvas med ilskan över blå politik, samhällets orättvisor och maktmissbruk.

Han är ju sur alltså. Och det ska man väl helst inte va ”i det här jävla landet”. Å ena sidan gillar jag att han är sur, vem är inte det? Privatiseringar, krig, utvisningar, våldtäkter och allt annat som finns att vara arg över. Å andra sidan gillar jag inte när han skriver ner hela människor och öppet delar sin avsky mot exempelvis Annie Lööf.

Det är gulligt att han skrivit ”det finns bra folk av båda könen, av alla kön”. Att han diggar på Beyoncé och läser Brinn Oslo brinn.

En bok är en monolog som ska bli en dialog genom att tala till en läsare. Att lyssna till Vardagar 2 är lite som att samtala med en vän, fast bara lyssna. Människor vill ha något av varandra, och ge en bit av sig själv till någon annan. Jag upplever att Lundell gör just det, han är bjussig, han visar sin sårbarhet och ger mig sin berättelse utan att skönmåla.

Någon att tycka om av Kerstin Thorvall

Någon att tycka om publicerades 1962, då var Kerstin Thorvall 37 år det vill säga lite yngre än vad jag är nu. Signifikant för Thorvall är hennes pricksäkra förmåga att sätta ord på känslor som tillhör livets olika åldrar, inte minst barn- och ungdom. Kärleken till dansen, kärleken till kärleken och svårigheten med familjerelationer är teman som alla återkommer i Thorvalls böcker. Den här kortromanen är inget undantag.

Någon att tycka om av Kerstin Thorvall

Det handlar om Inga och Birgitta, två sökande gymnasister vars familjeförhållanden och utseenden skiljer sig åt. Men de vill båda hitta någon ung man att älska och förstås bli älskade av. Det går naturligtvis inte utan att genomleva känslor av osäkerhet, blygsel, skam, avundsjuka, svartsjuka och en stor portion tårar.

Jag älskar att Thorvall lät obekväma känslor ta gott om plats i sina böcker. Hon vågade låta sina karaktärer vara mänskliga och verkligen inte alltid älskvärda. De har dåliga sidor, de gör fel, de överreagerar, det kan bli jäkligt smetigt och alldeles alldeles underbart.

För er som inte är hardcore-fan av Thorvall skulle jag kanske inte rekommendera den här boken. Det finns många andra som är bättre. Men visst gjorde den ändå avtryck och jag önskar att jag hade läst den när jag gick på gymnasiet.

Jag har som ambition att läsa hela Thorvalls bibliografi. Jag har kommit så långt att jag läst alla som finns att låna på Gotlands bibliotek. För lite sedan hittade jag – till min stora glädje – en hel radda av hennes tidiga böcker i e-bokformat på Nextory. Jag älskar inte att läsa på skärm men när det kommer till Thorvall är jag beredd att göra ett undantag. (De med fet stil har jag inte läst.)

Böcker om Kerstin Thorvall:


Kuriosa: Kerstin Thorvall ville att det skulle stå på gravstenen sin: Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det.

Hamnet av Maggie O’Farrell

Trots att jag vet hur det ska sluta är det spännande läsning. Jag tycker så mycket om framförallt häxan Agnes. Jag kan vara kritisk när det kommer till övernaturliga inslag men här harmoniserar det fint och blir ett tillskott. Scenen är 1500-talets England med pest, slagsmål på gatan och försäljning av grisfötter. Jag uppskattar de återkommande beskrivningarna av naturen, växtligheten och örterna i medicinalträdgården, av rosmarin, vallört, salvia, libbsticka, malört, angelikarot, mattram, lavendel, isop och kamomillblommor. Svepningen som utförs av moder och svärmor berör mig. Jag tänker på vilken betydelse det har för sorgeprocessen att tvätta och förbereda sina döda för graven, som man gjorde förr.

Jag är ett stort Hamlet-fan. Men det här är läsning även för dig som inte älskar Shakespeare. Den här historien handlar också om att acceptera att vara annorlunda och gå sin egen väg. Om sorgen efter ett förlorat barn. Man kan gå in i och nästan förgås av sorg, man kan fly den eller så kan man skapa konst av den. Och inte minst är det en homage till syskonkärleken!

Lyckokakan av Kerstin Lundberg Hann

Det här var väl en rar historia om Oskar och hans sökande efter mod, vänskap och kärlek. Vi skrattade en del nioåringen och jag, åt Oskars otur och klantigheter. Fint att se olika sorters utseenden där fyller bilderna en bra funktion. Jag gillade den halvdöva mormodern mycket också, annars tyckte jag det var lite väl tillrättalagt och sockersött. Betyg 3/5 från mig och 8/10 från nioåringen, som också vill hälsa att boken var rolig att läsa högt.

I skuggan av Assange, mitt vittnesmål av Anna Ardin

Ardin lyckas med imponerande rationalitet att sätta ord på svårigheterna med sexuella övergrepp och gråzonerna de ofta implicerar. Den här boken är ett tungt vägande samhällspolitiskt dokument.

Tack Bazar förlag för recensionsexemplaret!
Jag återkommer med hela recensionen.

Pestan (Pax #7) av Åsa Larsson & Ingela Korsell

Det här är den sjunde delen av Pax-serien om de fosterhemsplacerade bröderna Alrik och Viggo. 12-åringen högläser den tillsammans med mig. Ingen av oss brukar vara förtjusta i fantasy, men den här bokserien faller oss väl i smaken. Jag tror att det beror på karaktärerna som är realistiska och mångfacetterade, språket som passar en ungdom i svårighetsgrad utan att vara banalt, att den inte bara handlar om magi och mystiska väsen utan till stor del också relationer samt inte minst humorn. Det jag gillar lite extra i den här delen är medborgargardet som bildas efter att ”snillen” spekulerat på sociala medier.

Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren av Josefin Sonck

Rolig titel på denna Soncks debut! Jag trodde dessutom att titeln syftade på Patrik Lundberg, författaren till Fjärilsvägen, det hade varit ännu roligare. Såg honom framför mig inledningsvis under läsningen, men förstod snart att jag var fel ute.

Det svåraste för människan är att leva. Att hitta balansen mellan det som varit och det som ska komma, mellan roligt och nödvändigt. För somliga, däribland bokens protagonist Klara, krävs någon form av äventyr för att behålla nyfikenheten på livet. Det kan krävas droger eller otrohetsaffärer. Det räcker alltså inte (?) med en god bok. För mig är det fullt tillräckligt med en humoristisk feministisk pamflett, som den här boken visar sig vara.

I denna dagboksliknande roman vars korta avsnitt inleds med en statusuppdatering för Klaras ibs-mage aka Mårran, följer vi projektet förföra Patrik Lundgren. Den största delen av texten fokuserar Klaras fantasier och dagdrömmar om den samme samt själva huvudtemat – ett välkänt problem – hur hanterar man en situation när köttet bedrar intellektet? Att vara attraherad av en kass kille man samtidigt stör sig på.

Jag gillar den här. Den utspelar sig i Stockholm bland mediemänniskor, och det har vi ju sannerligen stött på förut, men Sonck tacklar detta med en klar och kritisk blick som jag uppskattar. Slutet känns kanske väl tillrättalagt.

Ett av mina favoritavsnitt är idén om att den på pappret korrekta och ängsliga Patrik Lundgren och Abbe med down syndrom kunde vara personliga assistenter åt varandra. Abbe kunde hjälpa Patrik med känslomässiga och kommunikativa svårigheter och resonera kring det egna jaget. Just vad jag och familjen pratade om när vi såg filmen Hur många kramar finns det i världen med Glada Hudik-teatern.