Min kamp (#4) av Karl Ove Knausgård

Det är fruktansvärt otrevligt och pulshöjande att vara tillbaka i den odrägligt självmedvetne och plågade Knausgårds värld. Läsupplevelsen är lika paradoxal som huvudkaraktären. Nu är han 18 år och lärarvikarie i Nordnorge, långt från sin uppväxtplats. Han vill vara fri men är en fånge i sin egen image. Han försöker styra upp sin persona med ytliga detaljer som kläder, musik, rökdon, spelad säkerhet etcetera med målet att bli en erkänd författare och att få ligga med en tjej. Känslan av att livet inte är värt att leva som medioker rider honom. Han klarar inte att hålla balansen, pendeln går från ena sidan – självkontroll eller osäkerhet – till att krascha in i väggen på andra sidan fullständigt utan hämningar eller känsla av maktfullkomlighet.

Det ständiga ståndet som pockar på när han ser tonårsflickor med stora runda bröst, retsamma blå blickar och på samma gång oskyldiga och vilda uttryck, stör inte bara honom utan också mig. Det är positivt att han försöker berätta sanningsenligt, han räds inte läsarens antipati. Men det är rent ut vidrigt att ta del av hans sexualiserande, dömande och äckliga blick. Att läsa Min kamp är som att äta blodpudding – det är motbjudande och obehagligt men sötman ger ändå mersmak.

Den retade lilla osäkra pojken bor nu i en vuxen 18-årings kropp. Han konkurrerar med mellanstadiebarn om tjejers uppmärksamhet och han knuffar omkull småkillarna på fotbollsplanen. Han ljuger, super, snattar och sörjer att han aldrig har och tror sig aldrig klara av att ligga med en tjej. För tidig utlösning är ett av alla hans bekymmer. Han ser upp till tjejer, de är ouppnåeliga och han känner sig liten inför dem. Han skiljer redan i tonåren på tjejer att vara kär i och tjejer att ligga med som om det i felbygget som är han ingick en hora/madonna-indikator.

”Kanske blev gapet för stort mellan den jag normalt var och den jag blev när jag drack. Att det var omöjligt för en människa att hålla ett sådant gap öppet. För det som hände var att den person jag normalt var började dra till sig den person jag var när jag drack, de två sidorna syddes ihop sakta men säkert, och tråden, den var ren skam.”

Det är plågsam läsning men samtidigt spännande. Han är en mästare på att gestalta och att läsa om karaktären Karl Ove inifrån gör att jag kommer honom mycket nära. Egentligen närmare än vad jag vill, eftersom han gör avskyvärda saker och tänker vedervärdiga tankar. Han beter sig som en psykiskt sjuk person och jag undrar hur många människor han skadat i sin framfart genom livet. Han hade en hemsk far ja, och han verkar vara minst lika hemskt själv. Inga droger i världen kan ursäkta att man pissar på en hemlös.

Många scener i den här romanen inte minst slutet berättigar all negativ kritik han fått av feministiska läsare. Jag blir nästan arg på mig själv för att jag redan längtar efter del fem.