Häng city av Mikael Yvesand

Men hallå vilken jäkla debut! Utan direkt handling om tre killar och ett stillastående sommarlov efter sexan lyckas Mikael Yvesand skapa en tät och rolig roman. Som jag har skrattat, också tack vare strålande uppläsning av Sven Björklund. Debutören har fångat barnets oförmåga att se helheten med blicken fäst på detaljer samt tidsandan präglad av frihet, osäkerhet och tvärsäkerhet i en speciell kombination. Men framförallt är det hans extremt underfundiga språk som imponerar, genomtänkt som det är ut i minsta stavelse.

Det är nittiotal i Luleå och det är Davve, Jocke och jag. Inga vuxna i närheten. Ålder och kön gör att smällare är en stor del av deras identiteter och det känns genant att göra något snällt. Kritik och gliringar (bög!) ligger alltid redo på tungan. Det handlar mycket om att konsumera läsk, porr, banana skids, musik, nudlar, cigg och snus. Om att bryta regler, bygga koja, undvika aids, åka skateboard, tända eld på något, snatta och kolla på z-tv. Jaget klurar på hur han bäst ska lägga upp sitt godisätande för att få i sig största möjliga mängd. Tjejer får dem att tappa koncepten och det interna tugget avstannar.

”Jag trampar snabbare och känner tårar rita raka sträck bak mot tinningarna. Är jag snabb eller ledsen? Jag kommer hem och borstar tänderna i tio minuter för att kompensera för något. Karies, eller ett hål i mitt hjärta. Vi inväntar resultaten.”

Jag tycker (fortfarande) att tonårspojkar är ett knepigt släkte, skulle nästan vilja insinuera att de kommer från mars eller så. Yvesand lyckas dock göra sina tre kanaljer likable utan att tulla på realismen. Men även om jag gillar dem så blir det tjatigt, boken är för lång.

Bäst: Innegångsförbud! Att jag aldrig tänkt på det.

Sämst: Mordhistorien, borde ha uteslutits.

Kommentera