Hasse Alfredsson – som läser – tar med mig ombord på en ångslup mellan Stockholm och Lidköping. Det är 1800-tal och människorna är präglade av kolera, huvudbry angående hur man ska titulera varandra (kvinnors huvudbonader avgör om de är mamsel eller jungfru), skråtvång med mera. Ombord finns glasmästardottern Sara Videbeck och sergeant Albert vilka slår följe på resan. Diegesen drivs framåt till stor del via deras dialog.
Albert är berättarjaget och via hans tankar förstår vi hur en progressiv kvinna som Sara kunde uppfattas. Hon vill betala för sig själv, hon har planer på att ta över glasmästeriet och hon vill inte gifta sig.
”Aldrig vill jag hafva den makten öfver en annan, och åt ingen tänker jag gifva den öfver mig.”
Albert uppfattar henne som kall, inte är hon särdeles vacker heller, tycker han, men hon går an. Allra mest förtjust i henne blir han när hon gråter, hur nu det kan vara, funderar han.
Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) var uppenbart en feministisk författare långt före sin tid (som i och för sig ogillade Fredrika Bremer). Han fick sparken från sitt jobb som rektor efter att han låtit publicera den här boken. I Det går an proklamerar han kvinnas värde som medborgarinna och rätt att ha makt över sitt eget liv. Han har gjort karaktären Sara till en snabbtänkt och klok ung kvinna som talar väl för sin sak. Och hon slipper att vara en skönhet! Albert är som män är mest, oroar sig för hennes försvarslöshet och påtalar helt tidsenligt (i alla tider tydligen) ”inte alla män”. Han låter läsaren fundera över kvinnor i förhållande till onani, alkoholism och psykisk ohälsa. Därtill lyfter han klassmedvetet hur baroner och män över lag styr och ställer och har sig. Det är faktiskt ganska märkvärdigt!
Jag tycker om hans vitala prosa med långa finurliga meningar, inte sällan humoristiska.
Det här är en politisk lovsång till den jämställda kärleken som bör få vara fri från makt och institutioner.
Det här är en dagbok som sträcker sig från oktober 2020, där Tvära kast slutade, och ett år framåt. Covidpandemin är fonden som texten är marinerad i. Det är tjatigt (som en pandemi är) men jag gillar samtidigt att hon förevigar hur turerna kring restriktioner går och hur covid -19 påverkar människor i stort och smått.
Jag har tyckt väldigt mycket om det jag läst tidigare av Marianne Lindberg De Geer, men nu blir jag inledningsvis skeptisk. Hon brevväxlar med Lars Norén och låter honom bli ledmotiv här. Det blir motsägelsefullt när hon samtidigt kritiserar kvinnor för att svärma för män. I och för sig är människan motsägelsefull i sin natur så det är väl alldeles ”naturligt”. Men sen, läser jag ordet flitigt i samband med brevväxlingen, freudianskt fel, jag läser FLIRTIGT och då inser jag att det är vad som pågår här. Hon är 74 år, lyckligt gift och flirtar mer eller mindre öppet. (Ni som tänker att heterosexuella män och kvinnor kan vara vänner får ursäkta mig, jag delar inte den erfarenheten.) Heterosexualiteten skapar hinder för feministen, den här gången snubblar Lindberg. Tror hon inser detta men väljer ändå generöst att dela det med läsaren. Hon försöker inte framstå som felfri.
Varför vill man egentligen läsa någons dagbok, kan man fråga sig. Författaren tycks själv fundera över det då hon upplever att pandemin gör hennes bok stillastående och urtrist, som om hennes hjärna gått i ide. Lite trist är första halvan. Hon lyckas dock väl med att förmedla känslan av oro, ovisshet och förfrämligande som pandemin medför. Jag läser dagböcker dels för att berika min egen vardag. På så sätt får jag tillgång till författarens liv OCH mitt. Böcker ökar förståelsen för andra människor i de fall man inte alls känner igen sig, och ger i andra fall möjlighet att känna sig mindre ensam och udda. Att läsa Utan hänsyn är att få information om hur människan fungerar i stort. Trots att Lindberg haft det riktigt dåligt i livet tidigare och på många sätt nu lever ett lyxigt drömliv, klagar hon (litegrann) över brist på pengar och uteblivna priser. Människan slutar aldrig sträva! Jag har läst Ulf Lundells dagböcker vars känslostyrda stil liknar Lindbergs men hennes perspektiv intresserar mig långt mer samt att hon inte insiktslöst skyller sina sorger på omgivningen. Jag upplever texten som vore den riktad till mig. Den handlar om sådant som jag tänker på, vilket förklarar det här långa inlägget. Det jag saknar i Utan hänsyn är fördjupning och mer ingående analys kring konst, politik och historia, det har Lindberg kapacitet till tänker jag. Hon gör det lite (ex på sid 384) men jag vill ha mer. Exempel: ”Har inte läst på tillräckligt om murens tillblivelse för att argumentera om det verkligen kunde stämma att huset var från innan muren, eftersom dom kalkmålningar dom lyckats skrapa fram alla innehöll kristen historia, som Jesus med korset vid Golgatavandringen till exempel. Anyway. Jag inhandlade en vacker anteckningsbok i skinn…” Jag önskar att hon istället för att snabbt gå över till shoppingfynd hade kollat upp historiska fakta om muren och skrivit lite mer om den.
Dels är det snaskigt att läsa skvaller – lik en elittränad slalomåkare svischar hon genom kultureliten – dels är det roligt att läsa hennes åsikter om dagsaktuella händelser. Prosan är behaglig, bitvis snygg men aldrig elitistisk. Hon lyckas med sina ord skapa en värld för mig att vistas i. Jag älskar att hon tydligt agiterar från sin postmodernistiska utgångspunkt som andra-vågens-feminist, utan att för den skull vara äckligt tvärsäker. Jag håller inte med henne när hon yttrar att patriarkatet kan krossas genom att kvinnor ska härma män, exempelvis genom att låta bli att städa. Hon menar att kvinnans utseende idag borde vara en ickefråga för feminismen, möjligen lätt för henne att säga som alltid varit och är vacker. Jag instämmer däremot helhjärtat i väldigt mycket annat.
”Hövlighet är som en luftkudde: må vara att ingenting finns i den, men den mildrar livets stötar.” /Schopenhauer.
Jag värdesätter hövlighet, man kan gärna hålla inne med sin personkritik. Det gör dock inte alltid Lindberg, hon månar sitt eget universum även om det leder till konflikter (utan hänsyn). Däremot menar jag att kritik och ifrågasättanden av strukturer tveklöst är av godo, och det är författaren också bra på att framföra, debattör som hon också är.
Riktigt intressant blir det när hon delar med sig av sina inre monologer – inte sällan drivna av självtvivel och ångest – om barnen, impulshandlingar att ångra, identitet, om att vara en individ i gemenskap, ärlighet, konflikter, vänskap, att prata för mycket, tvåsamhet och skrivandet. De felaktiga val man gjort kan ibland ligga kvar som stenblock på vägen. Hon skriver om misslyckanden och jobbiga minnen med en acceptans som ger mig hopp. Hon lyfter undan stenarna. Jag älskar att hon så öppenhjärtigt delar med sig av allt från onani till fotbollsreferat. Det här är en verkligt positiv bok, som opium för folket. Författaren har förmågan att fästa blicken vid det vackra i livet som sträcker sig från sommardoftande gräs till kyrktornens siluetter och däremellan kärleken till de närmaste. Detta gör hon utan att världens orättvisor negligeras.
”Eller det jag undrade häromdagen, om hur uppriktig jag egentligen är i mitt skrivande. Och. Måste jag vara det? […] Varför blev jag rädd för att inte vara jag? Lever jag i en syntetisk dröm, en matrix, där jag bara är ett överanvänt batteri som lever i en moralisk soppa skapad av det samhälle jag befunnit och befinner mig i, vi kan kalla den kulturen, och där förlorat mina egna känslor, uppfattningar och åsikter? […] Där jag under tiden glömt, tappat, förlorat, det solen gång var jag från början. Eller början, förresten? Finns nån egen början?”
Hennes dagböcker blir också den sortens informationskälla hon själv efterfrågar; vad händer när man blir gammal. Kroppens krämpor är en del av hennes liv varför dessa får bre ut sig (lagom mycket) över sidorna. Jag (hypokondriker i 40-årskris) som mentalt börjat förbereda mig för ålderdomen lusläser och lägger på minnet. Att hon är en tant med 75 års livserfarenhet gör det hon har att säga extra intressant. Det är hoppfullt att hon kan vara relationsinriktad med tät familjekontakt, utöva konst och engagera sig i samhällsfrågor – hon försakar inte det ena för det andra. Hela hennes liv är inspirerande, hon debuterade som författare vid 71 års ålder – bara en sådan sak.
”Är inte ålderdomen ett enda långt farväl till dom och det man älskar mest?”
Jag undrar dock varför hon skriver att hon inte ”har” råd med vissa saker men sen köper böcker, blommor och kläder (hon är delvis medveten om sina privilegier och sina borgerliga manér men jag tycker hon ska använda det korrekta ordet, ”tar” sig råd). Jag undrar varför hon använder argumentet att hon ”faktiskt arbetar” och därför behöver kunna sova på natten – alla är väl värda nattsömn? Sen blir jag lite upprörd när hon klankar ner på kvinnan med övervikt och fett hår och att hon använder begreppen ”fotboll” om herrfotboll och ”damfotboll” om damfotboll. Boken innehåller ganska många upprepningar tyvärr, tre gånger berättar hon på samma sätt, att Anders (son) blir väldigt sjuk när han blir sjuk. Lite långrandig är den men på det stora hela en högst läsvärd berättelse.
Kul att hon också ser att hennes man Carl Johan De Geer är lik Johan Croneman.
”Det är bättre att ingen oxe ha, än att ha en som inte går vägen.”
Om oxen som metafor för mannen talar Sara Sabina Lans, knektkärringen. Hon är grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Hon lever med man och barn i ett stationssamhälle 12 mil från Stockholm. Vi möter henne i början av1870-talet då hon vinner en vadslagning om en oxhud. Det kunde varit en förnedrande erfarenhet om hon inte varit praktisk och fokuserad på fördelar. När hon sätter tänderna i lädret och håller fast – även när hon far i backen, släpper väder i dansen och trots att barnen gråter av skam – visar hon att hon är seg som gräset och ettrig som nässlan. Karlarna raljerar över den ”lea och snåla knektkärringen”. Men skratta bäst som skrattar sist, skinnet blir hennes.
På Saras gravsten står: ”Här vilar soldat nummer 27 för skev och rote Johannes Lans. Född 29 juli 1833. Död 12 juni 1902. Och hans maka.”
Och det är just den här traditionen att osynliggöra kvinnors liv och leverne som Kerstin Ekman gör upp med. Tetralogin Kvinnorna och staden är liksom Vargskinnet historiska skildringar med kvinnor som subjekt. Med stor sakkunnighet, humor och empati skildrar Ekman människor, miljöer och normer från forna tider. Hon kombinerar socialrealism med parallella människoöden vilket ger omfattande bilder av människors vitt skilda erfarenheter. Hon både zoomar ut vilket ger läsaren en uppfattning om framväxten av det moderna samhället, och låter läsaren komma karaktärerna nära när hon detaljbeskriver skeenden.
Det här är en helt fantastiskt välskriven och underhållande roman, dessutom fenomenalt uppläst av Irene Lindh. Jag njuter av varenda minut. Kerstin Ekman är en av våra främsta författare och hennes berättarkonst är mästerlig. Prosan är uttrycksfull och håller hela tiden en mycket hög nivå även när den behandlar avföringens konsistens och lemmens mjukhet.
Eftersom det är en kollektivroman får man vara lite skärpt (åtminstone och man lyssnar på ljudbok) när fokaliseringen övergår från en person till en annan. Som ett ankare finns de tre generationerna Lans; Sara, dotter Edla och dotterdotter Tora. En annan person som närvarar genom hela romanen är restauratrisen Vinblad. Hon representerar en högre klass och bidrar med feministiska perspektiv som också innefattar barnrätt. I samband med henne får vi ta del av Ekmans suveräna förmåga att skriva om sex. Mamsel Vinblad hyser nämligen en lukullisk aptit på köttet. Förstås finns också här den destruktiva och patriarkala sexualiteten framskriven som hade långt värre konsekvenser pre-preventivmedel.
Bredvid järnvägen – detta preludium till den globaliserade nutidsmänniskan där inget avstånd är för långt – ägnar kvinnorna sig åt det vardagliga livsuppehållande arbetet med potatislandet, linnetvätten i april, brödbaket och vävningen av mörkt färgade trasor som ”håller med smutsen”.
När Sara säger att ”det är bättre att ingen oxe ha, än att ha en som inte går vägen”, ser vi att den kvinnliga erfarenheten har band som löper bakåt. Den samtida Nuckan kan intyga att det är bättre att vara ensam ensam, än ensam i en relation.
Det här är tre sanslöst bra långnoveller om människor som lever i social utsatthet. Hon har mig i järngrepp från början till slut. Författarens prosa är stilistiskt briljant. Hon skriver realistiskt utan effektsökeri, berörande utan att det blir smörigt, politiskt utan att proklamera, finstämt, minimalistiskt och lågmält.
Ingvild H. Rishøi gör i alla tre noveller upp med meritokratin – idén om att människor (i exempelvis Norge och Sverige) har samma förutsättningar. Hon undersöker hur vissa behöver kämpa i konstant uppförsbacke med hinder som fattigdom, missbruk och psykisk ohälsa. Tre onda ting som inte sällan sammanfaller och ofta hör samman med att man fötts in i låg klass. Skildringarna handlar inte bara om klass utan är också klassmedvetet skrivna, de är lättillgängliga så att även icke läsvana ska kunna tillgodose sig.
Den empati som författaren hyser för sina medmänniskor smittar läsaren. Jag känner otroligt starkt för karaktärerna, så att det blir rent plågsamt.
Jag älskar att Rishøi undviker att utse syndabockar. Här finns varken onda eller goda, bara vanliga människor som gör rätt ibland och fel ibland. Medmänniskor finns här också, som vill hjälpa till. Det inger hopp om människan i ett dystert samhällssystem.
Den första är riktigt bra. Den andra är ännu bättre. Den tredje är bäst och ganska lik Stargate. Den handlar om barn som tvingas reda sig själva, (men nu är det storasystern som fokaliseras). Berättelserna drivs framåt av tre olika berättarjag. Den insiktsfulla författaren lyckas hitta alla dessa karaktärers röster. Rishøi behärskar inifrånperspektivet med bravur oavsett kön eller ålder på personen hon iklär sig.
När Sven Delblanc var liten drömde han om att förvandlas till sten, för att sten inget känner hur den än behandlas.
Det här är en öppenhjärtig självbiografi med fantastiskt fint språk som jag tror kommer finnas kvar hos mig.
”Inneslutna i jagets fängelse är vi ensamma om våra minnen. Det lilla vi äger gemensamt minns vi så olika.”
Med en lyrisk prosa som alluderar vackert på bibeln och grekiska mytologi berättar Sven Delblac om sin vidriga uppväxt. Det är en väldigt privat berättelse som författaren i sitt efterord erkänner som pinsam att publicera. Han dröjde också flera år med att publicera den.
Ju fler böcker jag läser desto mer ointresserad blir jag av huruvida en roman är självbiografisk eller skönlitterär. Jag finner det närmast komiskt när en författare gör anspråk på att skriva sant. Minnet är bedrägligt och sanningen är inte objektiv. ”Subjektiviteten är sanning”, hävdar filosofen Kierkegaard. Jag menar att allt i det skrivna ordet kan betraktas som autofiktion. Att skriva om ”sitt jag” skiljer sig egentligen inte nämnvärt från att skriva fram världen, allt skrivande kommer ur och filtreras genom författarens jag. Ett bra konstverk bör dock hänvisa till ett liv bortom konstnären och inom oss, något som fanns där omedvetet redan innan vi tog del av verket. Ett bra verk är alltså ofullbordat tills läsaren fullbordar det. Proust skriver: ”Författarens verk är ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa henne att urskilja det som hon utan boken kanske inte skulle ha sett hos sig själv.” Ett verk som har förmågan att beröra och väcka läsarens tankar är av godo oavsett om det behandlar ett jag som ligger uttalat nära författaren eller inte, tycker jag.
”Om jag utrustats med en smula språklig talang borde den utnyttjas till annat än detta: att ännu vid ålderdomens gräns sitta fjättrad vid det förflutnas brunn, blicka ner på dessa osälla, krälande varelser, som förtär sig själva och varandra, mumla, berätta, skrika av smärtsamma minnen.”
Tiden flyr, men den lämnar skuggor efter sig, aldrig har jag känt det så tydligt som när jag läser Livets ax.
Det är 30-tal, depression och mellankrigstid när Sven Delblanc föds. Hans ”pappa” – ett epitet han inte förtjänar – beskrivs som vilde och demon. Mor och systrar står tillsammans med det blommande körsbärsträdet för positiva livsvärden. Pappans despotism lär sonen att den starkaste bestämmer, att människan är människans varg. Gud är starkare än människorna, männen är starkare än kvinnorna, föräldrarna är starkare än barnen, barnen är starkare än djuren. Som pojk kissar han på sig och blir mobbad tills han gör det enda möjliga – slår tillbaka och kränker andra som står lägre i hierarkin. Det kanske mest tragiska med att vara utsatt är att det också gör honom till bödel. När barnet växer upp och är fri från mobbarna kvarstår inte bara skammen över att varit utstött utan också skulden över egna oförätter.
”Att ständigt vänta på stryk är värre än att spöas.”
Det är oerhört spännande att förflyttas till en tid där ”hårt arbete fick kvinnosvetten att bryta fram ur ludna armhålor så männen drog tungt efter andan”. Men mest är tungt och sorgligt. Hans ord ”Kom tystnad, kom!” griper riktigt tag i mig eftersom tystnaden verkligen kom året efter boken publicerades. Hans 61-åriga liv tycks ha varit mycket svårt vilket resulterade i en pessimistisk livssyn och säkerligen också till att han blev författare.
Han berättar om hur skräcken för kvinnokönet och manlighetens skuld tyngde honom i takt med att han utvecklade sin sexualitet, vilket får mig att fundera kring förhållandet mellan kön, sex, offer och förövare. Och vad det egentligen innebär att vara stark.
Jag har antagit en utmaning tillsammans med Mösstanten och Kicki att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Det är 33 böcker utgivna mellan 1989 och 2021. Livets ax vann 1991. För mig återstår det nu två böcker att läsa (se lista).
Har jag varit på besök i Dantes nedersta krets? Jag har följt Birgitta Stenberg och andra sprutnarkomaner i 60-talets Stockholm. Från kvart till kvart, mellan darrningarna och nojorna utspelar sig den här dokumentära autofiktiva romanen som gestaltar det helvete missbruk kan innebära. Rapport publicerades 1969 när Stenberg kommit ut på andra sidan. Lite handlar det om samhället, språket, litteraturen och skrivandet men mest handlar det om knarket och ruset som hör samman med kåthet, efterföljs av noja och avslutas med tankar på nästa sil.
”…jag är aldrig naturlig sedan jag började med knark, alla yttringar siktas ner genom olika skikt av attityder och uttryck innan jag väljer ett i högen.”
Det är helt sjuka anekdoter hon delar med sig av här. Hennes kärlek Baku har en spruta tatuerad på snoppen som han ”injicerar” henne med. Hon äter hundmat och rå lever i brist på annat. Fördomarna om att missbrukande män(niskor) kan göra helt galna saker utan orsak besannas, mellan rusen och snetändningarna är det tunna väggar.
”Man är aldrig ledsen eller glad. Tänker inte i de termerna. Antingen är den bra och då är allting bra. Eller också snedtänder man. Det är alltsammans.”
Hon varken förskönar eller varnar, hon skyller inte på någon förälder och hon psykologiserar inte. Hon berättar rakt upp och ner, med sin (ironiskt nog) nyktra prosa, hur missbrukarens liv kan vara. Hon tycker läsaren ska veta hur det är, vägrar försköningar. Det är fruktansvärt att läsa. Men samtidigt oerhört att som läsare få ta del av den här (för mig) andra världen.
”Jaget är mittpunkt. Största lycka och högsta ångest ligger på lika stort avstånd från denna mittpunkt, med schatteringar i en ring sinsemellan. Narkotikan slår ett järnband kring denna cirkel och drar åt allt tätare tills alla erfarenheter samlar under den oerhörda pressen i den lilla mittpunkten som är jaget. Det finns inga världar utanför. Inget eget liv innanför.”
”…jag ville inte ha sex med män. Jag ville att männen skulle låsa in mig i en kista och sänka ner mig i underjorden.”
Jag ville älska den här, och gjorde det inledningsvis. Röda rummet handlar om makt och pengar, konst och sexualitet. Det är en samtidsskildring som utspelar sig i Helsingfors. Berättarjaget är en ung kille, musiker och författare, som precis kommit ur en destruktiv relation. Han är i behov av boende och erbjuder i en annons att skriva en bok åt den som kan sälja honom en prisvärd lägenhet. Han får en äldre man på kroken, men det är snart oklart vem som är fångad av vem. Gubben har BDSM-preferenser och det är intressant att följa hur den typen av sexuell lek med underkastelse förhåller sig till reell makt. Därtill tar författaren itu med frågan huruvida konst kan säljas.
Kaj Korkea-aho är en bra berättare och jag tycker om hans prosa som verkligen glimrar ibland. Det finns en spänning delvis sexuell som håller mig alert åtminstone första halvan, men jag tröttnar lite i andra halvan och tycker att romanen i perioder står och stampar på stället. Jag tror den hade tjänat på att kortas ner.
Jag blev sugen på att läsa Strindbergs Röda rummet från den positionen vi är i nu där den nya generationen för första gången har det sämre än sina föräldrar, både vad gäller ekonomi och hälsa. Gamle Strindberg kanske också har en del att säga om det obehagliga med tacksamhetsskuld.
Underbart med en roman om homosexuella som inte har homosexualiteten som huvudtema. Det här är min första bok av Kaj Korkea-aho, men troligen inte den sista. Han har helt klart något.
”Han sa att jag var en satans pojke, sa Rasmus. Mamman ryckte till. Och av någon anledning tänkte jag att hennes reaktion var skuldmedveten. Vilket oavsiktligt ledde mig in i ett tankescenario där mamman verklighet hade haft sex med satan och avlat en avkomma men hållit det hemligt i alla år.”
16-åriga Polo arbetar som någon slags parkarbetare i ett grindkomplex vid namn Paradais. Innanför de höga murar som avgränsar lyxvillorna från det liv Polo tilldelats, vattnar och klipper han oändliga gräsmattor, rengör poolen och plockar skräp och hundskit hela dagen lång och om de har fest, sent in på natten utan övertidsersättning. Den lilla del som kvarstår av dygnet för Polo att vara sin egen, berusar han sig för att stå ut eftersom han sålt sin själ till djävulen. Det här är utomordentlig gestaltning av alienation.
Berättaren håller sig tätt inpå Polo, förmedlar hans tankar med ett kraftfullt och rasande språk med svordomar och könsord. Romanen är vild och galen – på ett dåligt sätt, den osar av misogyni eftersom den ringar in skadlig maskulinitet. Men den är också lysande, realistisk och med ett enastående driv. Polo är genomvidrig, men samtidigt ett offer han är ju ett barn, som är avskyvärd, som det är synd om, hur ska han kunna utvecklas gällande identitet, moral, eget ansvar under dessa förutsättningar? Ni hör ju, det här är komplext. Jag vet inte hur jag ska tänka, men jag vet att det Fernanda Melchor skriver vill man läsa, helst sträckläsa.
Precis som i hennes tidigare Orkansäsong är samhället i den här romanen – Progreso – präglat av drogkarteller som värver unga killar för att sälja knark och skadar den som gör motstånd. I kontrast till det fuktiga mörker vars doft är mättad av gyttja, befolkat av råttor och vålnader, den intighet som möter den berusade blicken under svettiga ögonlock, står invånarna i Paradais med vita tänder och vita SUVar, dyra klockor och gnistrande örhängen, röda läppar, skoluniformerade barn och tillgång till svalkande kristallklart poolvatten. Det utmärkt med taggtråd enorma helvetesgap mellan fattig och rik, svart och vitt, smuts och renlighet, svett och parfym utgör en ypperlig grogrund för misär och desperation och mycket riktigt gror där en dålig idé fram. Tillsammans med en annan ung olycklig kille som bor innanför murarna bestämmer sig Polo för att genomföra den.
Utan att avslöja ett jota kan jag meddela att det går åt helvete – för alla. Vilket är resultatet av klassklyftor. Hepp!
”Dotterns skratt värmer Agneta som en morgoncigarett.”
Men vad hände här? Jag blev som hypnotiserad när jag lyssnade på Marie Richardsons uppläsning av den här fina debutromanen. Språket flyter superfint, ibland på dialekt. Jag sugs in i stämningen och vill egentligen inte att boken ska ta slut. Ändå vill jag påstå att den är precis lagom lång (kort).
”När vagnarna bromsar in och dörrarna öppnas säger en röst; tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Hon tittar på Tildas knän som nästan rör hennes. Tänk på avståndet. Som om hon någonsin tänkte på något annat.”
Kaffe med mjölk handlar om avstånd. Distansen mellan Gällivare och Stockholm förkroppsligad i Agneta och hennes vuxna dotter Tilda. Deras relation är mycket vardagsrealistiskt och fint gestaltad, präglad av irritation och missförstånd som nära förälder-barn-relationer inte sällan är. De har sina likheter mor och dotter, men lever i olika tider och har förutbestämda roller. Med psykologisk skärpa tecknar Nutti den språkliga dissonans som ljuder mellan dessa agape-älskande människor. Mamman känner skuld, vill komma nära och visa kärlek, dottern vill hävda sin självständighet och duglighet, hon tar kärleken för given. Tilda har flyttat till Stockholm där hon plötsligt använder mjölk i kaffet, uttalar orden annorlunda, har nya kläder. Tilda är längre från sin mamma än någonsin. Men egentligen är det Agneta som är på väg bort. Läsarens vetskap om att deras relation – som de känner den – kommer att upphöra, gör att kärnan i en mor-dotter-relation blottas. Den presumerade föräldrakärleken utgör den centrala stommen i ett barn. Den förutan är instabiliteten ett faktum. Därför har unga vuxna så lätt att hitta fel hos sina föräldrar, de är omedvetna om stommen som är djupt integrerad och oskiljaktig från jaget. Precis som det ska vara.
Jag blev rörd och fick mig en funderare på föräldraskapet och på att vara beroende av nikotin. Jag uppskattar att det ”bara” är Agneta själv som ifrågasätter sina rökvanor. Också som det ska vara.
Tillägg 27/4-22. Efter att ha läst den här boken växte min motivation till att sluta snusa. Idag har jag varit nikotinfri i sju veckor.
Tillägg 10/3-23 Idag har jag varit utan snus i ett helt år och för det har jag bland annat Ella-Maria Nutti att tacka. Kaffe med mjölk har funnits kvar i mina tankar av flera skäl, varför den förstår förtjänar högsta betyg. Jag höjer till en femma.
Tillägg 10/3-24 Firar två år utan snus! Kanske börjar igen när jag är 75.
I 60-talets Rhodesia (då brittisk koloni, idag Zimbabwe) bor Tambudzai. Som åttaåring odlar hon upp en egen jordplätt med majs för att tjäna ihop till skolavgiften. När hennes bror dör får hon inta hans plats i rektorshuset och gå i missionsskola. Där blir hon nära vän med sin progressiva kusin som levt fem år i England, vilket leder till att protagonisten reviderar sitt sätt att tänka.
Mellan dikotomierna tradition och utbildning, manligt och kvinnligt, rik och fattig, köttet och grönsakerna, engelskan och shona växer den egensinniga Tambudzai upp med en fot i varje värld. Hon är både skeptisk och fascinerad av den anglosaxiska kulturen som står i motsättning till den afrikanska.
”…tankarna hade jagat runt så att mitt jag hade splittrats upp i två helt olika väsen som förde långa diskussioner med varandra, fullt hörbart och mycket skrämmande, inne i huvudet.”
Det här är en bildningsroman med den kvinnliga erfarenheten i fokus. Tambudzai (som tycks ligga nära författaren) berättar från en vuxen position och ett homodiegetiskt perspektiv. Mellan varven förklarar hon för läsaren varför hon tänkte si eller så när hon var barn och vad hon skulle få lära sig senare.
Tsitsi Dangarembga var den första svarta kvinna från Zimbabwe som skrev på engelska, hon fick efter visst bestyr den här imponerande debuten publicerad 1988, av ett brittiskt förlag. Nu finns den med på BBC’s lista över 100 böcker som förändrat världen. Det här är en händelsedriven roman. Jag läser språket mer som ett medel än ett mål. Dock saknar diegesen driv bitvis och eftersom språket inte direkt underhåller i sig blir det lite tråkigt. Dock är det en fantastisk historia! Intressant och lärorik om (post)kolonialism och feminism.
Kanske läser jag del två så småningom, den kom 30 år senare.
Senaste kommentarer