”Att hålla fast i nuckans blick kan vara ett hårt arbete i en tid och kultur som paradoxalt nog är lika besatt av tvåsam romantik som den är av individens oberoende och frihet.”
Jag älskade Nuckan och är så glad att få fortsätta samtalet med henne. Det är dock en fiktiv nucka som besvarar frågorna i den här hjärtespalten.
”Få av er som skriver är vad jag skulle kalla en nucka. Ändå vill jag föreslå att en nucka är verksam i era liv. Hon vars erfarenhet aldrig formuleras kommer inte att lämna er, tvärtom. Tystnaden kommer att blir det klister med vilket hon binds till er. Kan ni ana en främmande närvaro, en skugga som stryker omkring i utkanten och kärlekslivet? Där går en nucka – gammal ratad, krökt, påpälsad i sjal och kappa. Vilka pris har ni betalat för att slippa vara hon?”
Jag njuter faktiskt av varje ord modiga Malin Lindroth skriver i Nuckans hjärtespalt. Det är väldigt roligt och klokt och rent bedrövligt att boken är så kort. Med sin nyktra prosa konkretiserar hon ensamheten som en av alla andra ofrivilliga belägenheter som formar människors tillvaro. Hon sätter ljus på kärlekens olika former präglade av normer och föreställningar. En överviktig person är ofta extremt påläst gällande kalorier och hur man blir smal, på samma sätt är Nuckan väldigt teoretiskt kunnig om kärlek. Jag älskar hur hon betraktar tvåsamheten och samhället med kritisk utifrånblick.
Efter att ha läst Incels, Halva Malmö har dumpat mig och nu Nuckans hjärtespalt tycker jag mig ha ringat in den ofrivilligt ensamma positionen ganska väl.
Tack Norstedts!
Senaste kommentarer