Jag är olyckligt här av Johan Croneman

”En liten tid vi leva här, med mycken möda och stort besvär.”

Jag har precis läst Min kamp av Knausgård och har svårt att låta bli att jämföra dessa intelligenta, depressiva skrivande män med missbruksproblematik, självtvivel och knepiga relationer till sina fäder. De ville som unga knulla, knarka och supa helst samtidigt. Det är svårt att uttala sig om den reella skillnaden mellan dessa två – jag känner ju inte dem – men där den enas texter är allvarliga, egocentriska och ibland tycks rättfärdiga dåligt beteende är Johan Cronemans humoristiska, ödmjuka och saknar narcissistisk underton men har däremot självdistans.

Croneman uppger att han inte varit glad sedan han gick i femte klass. Alkoholen har varit en följeslagare och han har även ägnat sig åt spelmissbruk. Han var gift ett tag och fick en son (vid 48 års ålder), Folke är hans stöd och ger livet mening. När aortan gick sönder och han var nära att dö lyckades han sluta supa. Men han är ju inte fri från begäret för det.

Men en sjukdom vill han absolut inte kalla alkoholism. Han diskuterar kring vad det är som gör att vissa fastnar i missbruk och andra inte. Det är värdefulla ord och jag lyssnar med stort intresse, trots att han egentligen inte ger några svar. Han bjuder på desto fler skratt. Han undviker att ge råd och det älskar jag honom för. Det är ingen självhjälpsbok men likväl vidgar han min förståelse för hur svårt det triviala livet faktiskt kan vara.

”Jag vet en sak, det är något i mitt liv som till varje pris måste raseras. Slås sönder.”

Berättelsen består av korta nedslag i hans liv, utan kronologisk ordning. Vi får höra om hans auktoritära och lynniga pappa som också blev mytoman. Pappan eldade upp den hemsnickrade ljusstake som Johan Croneman gett till sin mamma i julklapp dagen före. Croneman har gått till ett tjugotal olika terapeuter som mest velat prata om hans skrivande.

Under lyssningen tänkte jag på: 1) Jag älskar hans dialekt. 2) Han är en fysisk och kanske också psykisk fusion av Karl Ove Knausgård och Carl Johan de Geer. 3) Fan vad jag ångrar att jag slängde mitt barns teckningar i pappersåtervinningen där hen också hittade dem.

Kommentera