I 60-talets Rhodesia (då brittisk koloni, idag Zimbabwe) bor Tambudzai. Som åttaåring odlar hon upp en egen jordplätt med majs för att tjäna ihop till skolavgiften. När hennes bror dör får hon inta hans plats i rektorshuset och gå i missionsskola. Där blir hon nära vän med sin progressiva kusin som levt fem år i England, vilket leder till att protagonisten reviderar sitt sätt att tänka.
Mellan dikotomierna tradition och utbildning, manligt och kvinnligt, rik och fattig, köttet och grönsakerna, engelskan och shona växer den egensinniga Tambudzai upp med en fot i varje värld. Hon är både skeptisk och fascinerad av den anglosaxiska kulturen som står i motsättning till den afrikanska.
”…tankarna hade jagat runt så att mitt jag hade splittrats upp i två helt olika väsen som förde långa diskussioner med varandra, fullt hörbart och mycket skrämmande, inne i huvudet.”
Det här är en bildningsroman med den kvinnliga erfarenheten i fokus. Tambudzai (som tycks ligga nära författaren) berättar från en vuxen position och ett homodiegetiskt perspektiv. Mellan varven förklarar hon för läsaren varför hon tänkte si eller så när hon var barn och vad hon skulle få lära sig senare.
Tsitsi Dangarembga var den första svarta kvinna från Zimbabwe som skrev på engelska, hon fick efter visst bestyr den här imponerande debuten publicerad 1988, av ett brittiskt förlag. Nu finns den med på BBC’s lista över 100 böcker som förändrat världen. Det här är en händelsedriven roman. Jag läser språket mer som ett medel än ett mål. Dock saknar diegesen driv bitvis och eftersom språket inte direkt underhåller i sig blir det lite tråkigt. Dock är det en fantastisk historia! Intressant och lärorik om (post)kolonialism och feminism.
Kanske läser jag del två så småningom, den kom 30 år senare.
Senaste kommentarer