Häxringarna (Kvinnorna och staden #1) av Kerstin Ekman

”Det är bättre att ingen oxe ha, än att ha en som inte går vägen.”

Om oxen som metafor för mannen talar Sara Sabina Lans, knektkärringen. Hon är grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Hon lever med man och barn i ett stationssamhälle 12 mil från Stockholm. Vi möter henne i början av1870-talet då hon vinner en vadslagning om en oxhud. Det kunde varit en förnedrande erfarenhet om hon inte varit praktisk och fokuserad på fördelar. När hon sätter tänderna i lädret och håller fast – även när hon far i backen, släpper väder i dansen och trots att barnen gråter av skam – visar hon att hon är seg som gräset och ettrig som nässlan. Karlarna raljerar över den ”lea och snåla knektkärringen”. Men skratta bäst som skrattar sist, skinnet blir hennes.

På Saras gravsten står: ”Här vilar soldat nummer 27 för skev och rote Johannes Lans. Född 29 juli 1833. Död 12 juni 1902. Och hans maka.”

Och det är just den här traditionen att osynliggöra kvinnors liv och leverne som Kerstin Ekman gör upp med. Tetralogin Kvinnorna och staden är liksom Vargskinnet historiska skildringar med kvinnor som subjekt. Med stor sakkunnighet, humor och empati skildrar Ekman människor, miljöer och normer från forna tider. Hon kombinerar socialrealism med parallella människoöden vilket ger omfattande bilder av människors vitt skilda erfarenheter. Hon både zoomar ut vilket ger läsaren en uppfattning om framväxten av det moderna samhället, och låter läsaren komma karaktärerna nära när hon detaljbeskriver skeenden.

Det här är en helt fantastiskt välskriven och underhållande roman, dessutom fenomenalt uppläst av Irene Lindh. Jag njuter av varenda minut. Kerstin Ekman är en av våra främsta författare och hennes berättarkonst är mästerlig. Prosan är uttrycksfull och håller hela tiden en mycket hög nivå även när den behandlar avföringens konsistens och lemmens mjukhet.

Eftersom det är en kollektivroman får man vara lite skärpt (åtminstone och man lyssnar på ljudbok) när fokaliseringen övergår från en person till en annan. Som ett ankare finns de tre generationerna Lans; Sara, dotter Edla och dotterdotter Tora. En annan person som närvarar genom hela romanen är restauratrisen Vinblad. Hon representerar en högre klass och bidrar med feministiska perspektiv som också innefattar barnrätt. I samband med henne får vi ta del av Ekmans suveräna förmåga att skriva om sex. Mamsel Vinblad hyser nämligen en lukullisk aptit på köttet. Förstås finns också här den destruktiva och patriarkala sexualiteten framskriven som hade långt värre konsekvenser pre-preventivmedel.

Bredvid järnvägen – detta preludium till den globaliserade nutidsmänniskan där inget avstånd är för långt – ägnar kvinnorna sig åt det vardagliga livsuppehållande arbetet med potatislandet, linnetvätten i april, brödbaket och vävningen av mörkt färgade trasor som ”håller med smutsen”.

När Sara säger att ”det är bättre att ingen oxe ha, än att ha en som inte går vägen”, ser vi att den kvinnliga erfarenheten har band som löper bakåt. Den samtida Nuckan kan intyga att det är bättre att vara ensam ensam, än ensam i en relation.

1 kommentar

    • torgustmars 1, 2022 kl. 8:45 f m
    • Svara

    Haft denna bok i hyllan sedan 70- talet, men först i somras lyssnade/läste jag den och instämmer i allt du skriver!

Kommentera