”Den värld som vår herre skapar, den vaknar om våren. Men den värld som människan skapar, den tycks vakna om hösten.”
Efter den fantastiska inledningen fortsätter Merits uppvaknande.
Hon är änka sedan tre år. Hennes man Sune var, när han var i livet, lik Jesus av oförvitlig karaktär. Ju mer tid som passerar sedan han dog, desto högre blir den piedestal hon placerat honom på. Hon ser tillbaka på sitt äktenskap med glädje, trots att det var enformigt. Att nu vara ensam kvar känns meningslöst. Livet upphörde på samma gång som hennes äktenskap.
”’Ni talar av erfarenhet, inte av längtan’, sa den brede mannen stilla. ’Ni är lyckligt gift?’ Hon slog upp ögonen igen. ’Ja, det är jag, kan ni märka det?’ Plötsligt kom hon att tänka på något och tillade hastigt. ’Det vill säga, nu är jag änka.’”
På en bröllopsmiddag blir Merit bekant med Håkan och Rut Willer. Håkan framstår som väldigt sympatisk – för att vara man – men han ser en biktmoder i Merit och förtäljer henne sina synder. Det får Merit att fundera över huruvida hennes man Sune hade hemligheter. Hennes bubbla av självbedrägerier spricker. Hon vaknar och börjar reflektera kring moraliska och existentiella spörsmål, skillnaden på hur hon vill att det ska vara och hur det är. Hur människans skyldigheter, rättigheter och fördömanden förhåller sig till kärlek. Finns det någon villkorslös kärlek?
Boye återkommer således till en central konflikt mellan å ena sidan levande död där förljugenhet och ytlighet råder å andra sidan utveckling via insikt mot äkta liv.
Språket är enastående. Det enkla är det svåra värt, med till synes små medel skapar hon stordåd. Med psykologisk skärpa skildras karaktärerna, ofta via dialog. Det är rent märkvärdigt hur väl hon kunde skildra det finstilta som pågår i långvariga nära relationer. Att hon bara kunde göra det i så unga år?
Jag tolkar romanen om Merit som en varningsskrift över vad som händer när man vägrar möta sin egen sanning. Riktig kärlek, tycks Boye mena, är att älska hela människan med dess brister. Att underhålla sin svagheter och felsteg för varandra hör inte hemma i en bra relation.
Merit med en merit rikare då hon i sitt uppvaknande också inser sitt eget värde.
”Se så lilla Merit, nu ordnar vi det här för dig sa någon som också var Merit.”
När jag läser Nattens skogar känner jag mig som kvinnan på omslaget; förförd, naken, inne i min egen värld tillsammans med boken som sannerligen är en pärla.
Nattens skogar av Djuna Barnes är väl mest känd som den första romanen där lesbiskt leverne skildras. Det är en modernistisk klassiker som efter trångmål publicerades 1936. Det andra den är känd för är sin svåråtkomlighet. T.S. Eliot – vars förord möjliggjorde publicering – inleder med att ödmjuka sig inför Barnes stilistiska förmåga. ”Så bra att endast den som övat sina sinnen med poesi förmår uppskatta den så mycket den förtjänar”. Jag är ingen van poesiläsare, men om det här räknas som poesi så får ni räkna in mig. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänka”, skrev Esaias Tegnér men då måste han helt ha glömt bort totalitarism och censur som exempelvis Barnes var tvungen att ta hänsyn till.
Det som är okonventionellt, hemligt, ansett som omoraliskt och rent av olagligt – det sker om natten och det utgör romanens tema. Kvinnor i byxor, transpersoner, religionskritik, homo – och bisexualitet, en mamma som väljer bort sitt barn, en är jude, missbruk. Dessa länkar bildar kedjan utanförskap som håller samman karaktärerna.
Det är 1920 när vi i Paris möter den falska baronen Felix Volkbein som umgås med doktor Matthew O’Connor. Matthew talar för mycket för det Gud vill ha nedtystat har gjort hen olycklig. Felix gifter sig med Robin som snart lämnar honom för Nora (baserad på författaren själv). Även Nora får sitt hjärta krossat av Robin, som blir tillsammans med Jenny. De är alla olyckliga, lever som kosmopoliter, dekadent med en relativt fri syn på kön, normer, sexualitet och religion. (Birgitta Stenbergs inspirationskälla.)
”Man vet inte vad man ska ta vägen. En man är en annan person – en kvinna är man själv, fångad i ett enda förfärande ögonblick; på hennes läppar kysser man sina egna. Om hon tas ifrån en ropar man att man har blivit plundrad på sig själv. Gud skrattar åt mig, men hans skratt är min kärlek.”
Och nu kommer jag till det mest fantastiska som jag tror är anledningen till verkets klassikerstatus: SPRÅKET! Djuna Barnes var uppenbarligen ett geni. Jag har nog aldrig tidigare läst något så kärnfullt. Det är lekande lätt och blytungt, det är insiktsfullt och vitalt, suggestivt, surrealistiskt och glasklart. Framförallt är det vackert. Nattens skogar är ett litterärt hantverk av högsta klass. Titta bara hur hon skriver om normer och förväntningar kring den heterosexuella matrisen:
”Vi spetsades på dem som pålar i barndomen när de red genom våra första läseböcker, den ljuvaste av alla lögner som har slagit rot i pojke eller flicka, för hos flickan är det prinsen och hos pojken flickan som gör prinsen till prins – och inte till man. De går långt tillbaka i vårt förlorade fjärran där det vi aldrig har haft står och väntar på oss; det var oundvikligt att vi skulle träffa på dem, för det är vår felberäknade längtan som har skapat dem. De är svaret på det som våra mormödrar fick höra att kärleken var, och det den aldrig blev; de är våra seklers levande lögn.”
Hon skriver fram karaktärerna på ett fabulöst sätt:
”När hon förälskade sig skedde det med en storm av länge samlad ohederlighet; hon blev omedelbart handlande i andrahandskänslor som därför var oberäkneliga. Liksom hon ur språkbrukets solida lagerrum hade stulit eller tillägnat sig talets gåva, så tillägnade hon sig den mest lidelsefulla kärlek hon visste om, Noras kärlek till Robin. Hon var snylterska av instinkt.”
När jag nu bläddrar bland sidorna för att hitta mina valda citat fastnar jag i de ljuvliga metaforerna och vill bara läsa vidare. Det här är en bok att äga och läsa om, och om, igen.
”Ungdom är orsak, verkan är ålderdom; när vi tjocknar om halsen är det fakta vi samlar.”
För trots att det utspelar sig på 20-talet, att karaktärerna till sitt leverne står långt ifrån mitt eget finns här universella värden för oss alla att känna igen oss i. Hur människan förhåller sig till andra djur, till sitt medvetande och sina känslor. Konventioner kring kön, fri vilja, lidelse och självupplevande profetior berör oss alla.
”Du gick omkring i huset som en som har sjunkit under en lättnad. Det var utblottad och vred dina händer, skrattade fånigt och sjöng lite och slog händerna för ansiktet. Teatergester är hämtade ur verkligheten, så när du märkte att du använder dem blev du förvirrad av skamkänsla. När du gick ut för att hitta någon att bli ond på, sa de: ’Herregud, titta på Nora!’ För rivningen av en stor ruin är alltid ett fint och förfärande skådespel.”
Denna pärla må dölja sig bakom ett hårt musselskal, men du tar dig igenom. Var beredd på att diegesen saknar kontinuitet och att handlingen skymtar i bakgrunden. (Man kan ana att det beror på att den bantats ner från 670 sidor till 212. Därtill har översättaren fegat ur och valt bort explicita ordval, som undanröjer den erotiska stämning som Barnes skapat på originalspråk.) Fäst blicken på karaktärerna och deras skuggor, hur de förmedlar vad en människa är. Njut av språket. God läsning!
Efter att ha blivit helt nockad av Jag vill sätta världen i rörelse och senare Jag skriver över ditt ansikte tänkte jag att jag skulle läsa allt av Anna-Karin Palm. Glad i hågen började jag med hennes genombrottsroman Målarens döttrar (1997). Tyvärr blev jag besviken.
Vi följer Maria och Laura parallellt. Maria söker efter sin försvunna far tillsammans med sin bror Martin. Laura lever ett sekel tidigare. Gemensamt för båda huvudpersonerna är att de befinner sig i England och att båda deras fäder är målande konstnärer. Avståndet till en manlig familjemedlem är ett tema som nog många kan känna igen sig i. Båda kvinnorna blir lämnade av närstående män som väljer att försvinna. Vi får ta del av hur kvinnorna förändras; Laura växer upp, sökandet efter fadern omdanar Maria.
Det finns mycket att tycka om här; kvinnliga protagonister som reflekterar och strävar efter självständighet, fokus på nära relationer, feminism, historia, konst. Men jag tycker inte om stilen även om det absolut finns jättefina stycken. Hon skriver drömskt, känsligt och måleriskt, men för mig framstår texten alltför ofta som många klyschiga ord och högtravande beskrivningar som jag bara vill komma igenom. Exempel: ”de där små rynkorna runt munnen, dem hade hon inte lagt märke till förut” = ansträngd, trött person. (Men Martins rynkor lär knappast ha uppstått på några veckor?) Det är mycket som badar i varmgult gyllene ljus och det tjatas för mycket om andningen. Som att språket lovar en slags substans som sedan rinner mellan fingrarna. Det lite väl många sammanträffanden och en och annan lös tråd som stör mig också.
Om man reducerade den till en tredjedel kanske den hade funkat för mig. Jag gillar ramberättelsen och slutet.
Hej hej Monika! Det är kul att mötas igen. Du är ju en intelligent och rolig en, som väger ord och uttrycker dig underfundigt. Dig hänger jag gärna med. Du pratar inte gärna om dina bekymmer, men för oss läsare blottar du ditt mörker. Tack för det (Sara Lövestam), det betyder guld inte minst för ofrivilligt barnlösa, tror jag.
Monika har efter 46 försök (11 år) bestämt sig för att acceptera ett liv utan barn. Det är förstås mycket svårt. Hennes källa till endorfinkickar är släktforskning, hon söker efter bland annat sin farmors mor Lisa.
Och så växlar berättarperspektivet från jag-form till tredje person och Lisa blir vår protagonist. Året är 1933 och under smeknamnet Nattavaara tvingas hon försörja sig som ”glädjeflicka” i Stockholm. Hon frågar sig om lyckan så småningom kommer ifatt den saktmodiga? Vi får också – i omvänd kronologisk ordning – följa Lisas far Sten som jobbade som rallare på 1800-talet. En välbehövlig uppfriskning av svensk historia. Sten är en sån där Karl Oskar typ som jag är löjligt förtjust i; stor, stark, tystlåten och rättrådig.
Monika som lever i modern tid, går skrivkurs i Arvidsjaur för att återhämta sig och för att komma igång med en bok utifrån släktforskningens resultat. Diegesen inbegriper en slags metadiskussion när den handlar om skrivprocessen; jag läser en bok som handlar om att skriva en bok. Det är kul.
Lövestam stil är bred, den implicerar poetisk prosa, den stimulerar språkutveckling, är undervisande samt klämkäck och humoristisk. Tyvärr framstår några av karaktärerna som dockor. Dialogen är bitvis osannolik vilket är mest tydligt när det kommer till Ranka. Lite mer gestaltning och mindre övertydlig dialog hade jag önskat.
”…på gården satt Per-Olov med Jova Påggis huvud vilande i knät. Helt öppet. Så var det, i student av overklighet då någon klarat sig från döden, att människor för en stund kunde vara som de aldrig var annars. Yppa ord de annars höll inne, visa sådan ömhet som annars doldes. Bara den stunden, när dörren mellan liv och död stod på glänt.”
Samtidigt gläds jag över att Lövestam i den här romanen låter karaktärerna korsa gränsen för önskvärt beteende. Det enda jag inte älskar med Lövestams tidigare böcker är karaktärernas perfektion. De är ofta normbrytande eller tillhörande en minoritet, men i övrigt (kanske just därför?) beter de sig exemplariskt. Det är tråkigt och stämmer inte med min bild av riktiga människor. Det finns en underton av feelgood som säkerligen många av hennes läsare älskar, men inte jag. Att Monika tänker dömande tankar om andra gör att jag gillar henne mer och jag längtar redan efter att få möta henne och hennes förfäder igen.
WOOHOO vilken jäkla åktur! Som jag har njutit av att följa med på Bim Erikssons dystopiska tripp. Den är så snygg! Den är kaxig. Smart, rolig och spännande. Vi åker genom osäkerhetens tunnel, andas in rökpuffar av kärlek, duschas i acceptans. Den alloderar på Boyes Kallocain och Orwells 1984 vilket inte gör saken sämre.
Om vi tänker oss att SD blir största parti och att Åkesson blir statsminister då behöver vi inte vänta länge innan grundlagen ändras och det bästa med Sverige är ett minne blott. Rättigheter och lagar som skyddar medborgare utarmas successivt. På tv kan vi snart bara se inkomstbringande program, intellektuell verksamhet är bannlyst, sjukvården kostar dyra pengar, rasifieringen är inte längre ett problem eftersom alla som inte är vita utvisats (alternativt jobbar under slavliknande förhållanden). Övervakning, censur och sexism är en naturlig del av vardagen. De kvinnliga moderaterna kommer att ångra sig när sambeskattningen återinförs, aborträtten försvinner och förskoleverksamheten, vilket förpassar kvinnorna till hemmen. Och då kommer en motståndsrörelse växa fram som motsvarar en knivsegg av vad gängkriminaliteten orsakar. Foucault har ju lärt oss det där, att där det finns makt finns det motstånd.
Det är den psykiska hälsan i detta lyckofascistiska samhälle som Bim Eriksson tar itu med. Protagonisten Betty Pott är en medborgare som gör så gott hon kan, men hon har svårt att acceptera vad samhället förväntar sig av henne, att sälja saker med ett leende exempelvis. Hon vet att det är fel men hon kan bara inte känna sig glad och lycklig hela tiden. När hon bevittnar ett självmord råkar hon gråta öppet vilket är att bryta mot lagen. Hon utgör ett hot mot samhällskroppen och tvångsdrogas till ett ”rent psyke”. Så småningom kommer hon i kontakt med en motståndsrörelse.
Baby blue är en fröjd för ögat, gamman för psyket, njutning för intellektet och vällust för systerskapet.
”Jag vill leva mitt liv med mina vänner rådjuren, intensivt, det spelar ingen roll om det blir kort. Men om jag ska rädda dem från undergången, orsakad av den här världen som håller på att bli galen, måste jag hålla mig vid liv så att jag kan berätta deras historia och göra folk medvetna om hur tillvaron ute i det vilda ser ut.”
Med syfte att göra sig till språkrör för rådjuren lever Geoffroy Delmore i skogen som nomad i sju år utan varken tält eller sovsäck. Vi snackar alltså hardcore nedmontering av välfärd. Han försöker avhumanisera sig själv och klippa banden till civilisationen. Rådjur, rävar, vildsvin och andra vilda djur visar honom hur han kan göra för att överleva. Det är inte direkt någon harmonisk tillvaro och det blir tydligt vilka människans tillgångar och brister är i förhållande till andra djur. Han äter vad skogen bjuder på (ej djur), borstar varken tänder eller tvättar sina kläder.
Delorme älskar skogen och rådjuren så mycket att han vill vara en av dem. Han tycks se människan som en fiende vilket är begripligt med tanke på hur människan behandlar natur och djur. Han lyckas komma flera rådjur helt nära, namnger dem, blir slickad i ansiktet och kan till och med kommunicera med dem. Han hävdar att hans sinnen förändras och mer lik rådjurens. Antingen har jag huvudet för långt uppe i min egen moderna röv eller så är jag bara skeptisk, men jag har svårt att ta honom på orden, åtminstone inledningsvis. Hade det inte varit för hans gravallvarliga ton hade jag trott att han skojar med mig. Boken lämnar mig med en känsla av djup förundran. Om det han skriver är sant är det helt otroligt.
Att marknadsföra den här boken som självbiografi tycker jag är märkligt, den handlar om hans aktivistiska sju år i vildmarken. Det är inte en direkt intellektuell text, inte heller speciellt politisk, utan mer sensibel och med praktiskt fokus. Hur blad och rötter smakar, hur han undviker nedkylning, hans sovvanor och hur han bekämpar fukten. Men mest handlar det om rådjurens beteenden. Han skriver att när han är i skogen, slutar han ”tänka” och ”göra” för att övergå till att ”vara”. Men han övertygar mig inte på den punkten. Han både tänker och gör tror jag, han tolkar också rådjurens kroppsspråk och beteende utifrån sin mänskliga hjärna och sina mänskliga erfarenheter. Säkerligen finner han stunder där han bara är, och det är väl gott nog.
Som litterärt verk gör Rådjursmannen inget större avtryck. Många upprepningar och tveksam struktur gör läsningen till lite av en besvikelse för mig, även om den också innehåller fina avsnitt personligt skrivna och vackra naturskildringar. Men prestationen, som ligger till grund för boken är verkligen anmärkningsvärd. Jag är paff!
Inne i spegelsalen handlar det om existentiell ångest och alienation och hur dessa tillstånd förhåller sig till utseendefixering, skönhet och bilder.
Det kunde varit en elegi, men är det faktiskt inte. Det finns många skäl att älska Liv Strömquist, men det största skälet av alla måste vara att hon på ett roligt och informativt sätt förklarar vår samtid och människors beteenden på ett sätt som väcker medkänsla. Hon gör sina läsare barmhärtiga genom att öka våra kunskaper.
Strömquist använder det mimetiska idealet (att begära vad andra begär) för att förklara den psykologiska anledningen till influensers framgång. Tillsammans med att vårt största (enda?) samhällsprojekt är konsumtion, det självförverkligande narrativet som innebär att ställa världen till vårt förfogande och kapitalismens järngrepp får vi oss en soppa att försöka äta med gaffel. Den gör oss inte mätta utan alienerade från oss själva och från känslan av att vara levande.
Hon tar itu med hur vårt vardagliga liv förhåller sig till fotografering och hänvisar till Susan Sontag som redan på 70-talet skrev (alltså innan sociala medier fanns) att ”idag existerar allting för att hamna i ett fotografi”. En litotes i vår tid. Inte lär jag vara ensam om att från att ha älskat foto, för dess illusoriska funktion att frysa tiden, blivit övermätt på tillrättalagda bilder.
Eftersom alla ska dö och vi har ett medvetande får vi dras med mer eller mindre existentiell ångest. Att försöka minska den genom att motverka åldrandet och genom att via sociala medier skapa en persona som klyver vårt jag i en privat och en offentlig del får vårt samhälle att allt mer likna en spegelsal som drivs av uppmärksamhetsekonomi. Man kan försöka komma undan genom att dela ”autentiska” bilder från sitt liv, där man är ledsen eller har det stökigt (jag har provat det). Men även dessa bilder kommer att vara del av det offentliga jaget vilket lämnar det privata jaget kolonialiserat.
Vi borde istället försöka acceptera att livet är förgängligt, vore det inte det skulle det inte vara värdefullt (läs mer i Vårt enda liv). Vi borde också sluta dela ”content” som handlar om vårt jag, varför inte om böcker istället (jag har provat det med).
Boktips till: Danny Saucedo och Isabella Löwengrip.
Vidare läsning: Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde.
”Jag gillar att rida i terräng och leva som andra män lever. Jag menar inte att jag för den skull skulle vilja bli en dålig människa…”
Med fantastisk språkglädje, vitalitet och precision tecknar Mary Ann Evans livets gilla gång i den fiktiva landsortsstaden Middlemarch. Författaren förmedlar en härligt ironisk inställning till de viktorianska normerna i en annars realistisk folklivsskildring befolkad med åtskilliga medel- och överklasskaraktärer och snirkliga släktskap. Realistisk i sin ambition att skildra – inte bara tiden fram till giftermålet – utan också äktenskapets utmaningar och sorger. Middlemarch är i flera avseenden lik en rysk roman (exempelvis Anna Karenina); hur moraliska frågor avhandlas och hur detaljerad, välskriven och välkomponerad den är. En personförteckning hade inte varit fel, varför jag har gjort en, se nedan.
Författaren Mary Ann Evans som skrev under manlig pseudonym, dog ett sekel innan jag föddes och var då nygift med en 20 år yngre man. Hon fick själv erfara utanförskapet efter att ha dömts av folktribunalen. Men ingalunda kan det ha gjort henne till en bitter människa. Berättaren i Middlemarch hyser stort medlidande med de stackars människorna och allt vad de ställer till med i sin världsliga fåfänga. Konstigt nog är Evans relativt okänd i Sverige. Jag tror att läsare som uppskattar samtida verk av systrarna Brontë och May Alcotts också skulle tycka mycket om Middlemarch.
” – ja kära söta, har det inte vid det här laget upphört att förvåna oss – är det inte vad vi mer eller mindre väntar oss av människan att hon har ett antal skiftande erfarenheter, som löper sida vid sida utan att hon någonsin jämkar ihop dem med varann?”
I elegant språkdräkt presenterar Evans karaktärerna i romantisk stil där deras medvetande och känslor står i fokus. Hon penetrerar det mänskliga psyket på ett genialt sätt. Känslor och beteenden, samtal och relationer är huvudtemat som vilar på ett fundament tudelat i en manlig och en kvinnlig. På dessa grunder finns också utrymme för stor individualitet. Även om jag i första hand tolkar Middlemarch som en berättelse om kvinnans plats i ett föränderligt men ständigt patriarkalt samhälle, är det alls inte banalt upplagt med onda män och goda kvinnor. (Nästan) alla karaktärer är komplexa, och jag tycker att en av storheterna med romanen är just de utförliga porträtten av Dorothea, Celia, Mary och Rosamund som är långt från de menlösa dockor som samtida manliga författare bidrog med. Kvinnorna är förtryckta, föränderliga, kloka och roliga men har också, liksom männen, sidor som det är sämre bevänt med, exempelvis fokus på respektabilitet och rikedom. Människor är motsägelsefulla och den kognitiva dissonansen uppträder frekvent vilken läsaren får insikt i med hjälp av den allvetande berättaren.
”Rosamund lydde och han tog henne i knät, men inners inne var hon ytterst otillgänglig. Den stackars flickan såg endast att världen inte var ordnad efter hennes smak, och Lydgate var en del av den världen. Men han lade armen om hennes midja och den fria handen varsamt över hennes händer – ty denne ganska tväre man lade i dagen stor ömhet i sitt sätt mot kvinnor och tycktes alltid vara medveten om hur spröda och svaga och ömtåliga de var såväl till kropp och själ. […] Lydgates harm vaknade. Han var beredd på att ha överseende med kvinnlig svaghet men inte med kvinnliga diktat. Det grunda i en vattennymf själ kan ha sin charm till dess vattennymfen blir didaktiskt.”
Den karaktär som i mina moderna ögon är mest stelbent är Dorothea (som kanske delvis är skriven som en revansch för författaren själv). Hon är en tydlig hjältefigur vars moraliska leverne smittar. Hon var inte helt rättrådig enligt 1800-talets ideal, däremot agerar hon mer i linje med våra samtida.
Det Middlemarch förlorar på bristande gestaltning vinner den i formuleringskonst. Evan har strösslat den redan maxade texten med mustiga maximer.
”Hästens lass kan vara tungt, men det skulle inte hjälpa honom att välta ner det i diket när det delvis består av hans eget foder.”
”Ty slumpen är – när den är effektiv – bara gnistan när blånorna och oljan redan finns där.”
Första delen var lite trög att komma in i, men i den här spänns bågen redan från start och de sista raderna är fullkomligt ljuvliga. Middlemarch har mina varmaste rekommendationer.
PERSONFÖRTECKNING MIDDLEMARCH:
Dorothea Brooke (Dodo): Celia syster. Gift med Casaubon.
Arthur Brooke: Dorotheas och Celias farbror och förmyndare. Har en tidning där han anställer Will Ladislaw.
Celia Brooke (Kitty): Dorotheas syster. Gift med Sir James Chettam.
Nicholas Bulstrode: Bankir. Gift med Harriet.
Harriet Bulstrode: Gift med Nicholas Bulstrode. Syster med Walter Vincy.
Elinor Cadwallader: Gift med Humphrey.
Humphrey Cadwallader: Rector at Tipton Grange, Brookes estate.
Edward Casaubon: Gift med Dorothea. Will Ladislaws kusin.
Sir James Chettam: Gift med Celia. Baron.
Camden Farebrother: Vän med Lydgate. Kär i Mary. Kyrkoherde.
Mrs. Farebrother: Camdens mamma, änka.
Winifred Farebrother: Camdens ogifta syster.
Peter Featherstone: Först gift med Caleb Garths syster, sen med Lucy Vincys syster. Rik.
Caleb Garth: Anställer Fred Vincy. Marys pappa.
Susan Garth: Calebs fru, lärare. Marys mamma.
Mary Garth: Calebs och Susans dotter.
Will Ladislaw: Släkt med Casaubon. Konstnär. Son till mamma Sara och pappa John (döda).
Tertius Lydgate: Gift med Rosamond Vincy, doktor.
Sir Godwin Lydgate: Tertius släkting.
Captain Lydgate: Släkt med Tertius.
Naumann: Will Ladislaws vän.
Miss Noble: Mrs. Farebrothers syster.
Selina Plymdale: Vän med Harriet Bulstrode.
Ned Plymdale: Ned Plymdale vill gifta sig med Rosamund men får nobben.
John Raffles: En gammal affärspartner med Bulstrode. Joshua Rigg Featherstones styvpappa.
Joshua Rigg Featherstone: Peter Featherstone’s oäkta son. Styvson till John Raffles.
Borthrop Trumbell: Auktionerare.
Walter Tyke: Politiker i konkurrans med Farebrother.
Rosamond Vincy: Dotter till Walter and Lucy Vincy. Syster till Fred. Gift med Tertius Lydgate
Fred Vincy: Walter and Lucys äldsta son. Bror till Rosamund.
Walter Vincy: Pappa till Rosamund och Fred. Gift med Lucy. Harriet Bulstrodes bror.
Lucy Vincy: Mamma till Rosamund och Fred. Gift med Walter. Hennes syster är gift med Peter Featherstone.
Misstag i Moskva är en långnovell som Simone de Beauvoir skrev på 60-talet (men som publicerades 30 år senare). Den handlar om det gamla paret Nicole och André, båda pensionerade lärare, som besöker Andrés dotter Mascha (från ett tidigare äktenskap) i Moskva där det rena socialistiska idealet lyser med sin frånvaro. Absurd sovjetisk byråkrati, dålig mat, förbud att resa runt hur de vill gör det franska paret irriterade. Dessutom känner sig Nicole som det femte hjulet när de andra två diskuterar politik med mera. Nicole och André börjar gräla – om en skitsak förstås – och på ett ögonblick vänds den självklara tvåsamheten till en komplicerad och osäker relation. Kommunikationsproblem mellan människor som försvåras ytterligare av att de har olika tillhörigheter avseende kön, kultur och generation går som en röd tråd genom berättelsen.
Det är roligt att författaren inledningsvis låter Nicole avfärda böcker som implicerar klagovisor om hur svårt det är med kommunikation, och så är det här ännu en text om just detta. Kanske får vi här en aning om anledningen till att de Beauvoir inte ville låta Misstag i Moskva publiceras.
Genom att informera läsaren via en allvetande berättare som fokaliserar än Nicole än André, får vi tillgång till flera bilder. Dels karaktärernas självbilder, dels vilka bilder de väljer att visa upp utåt för andra samt bilderna de har/får av varandra. Om vi tänker oss dessa bilder tecknade på karbonpapper och vi lägger dem uppå varandra börjar vi komma i närheten av något som man brukar förenkla med begreppet identitet.
André försöker lösa det obekväma missnöje som uppstått i Moskva genom att lära sig språket. För honom, som man, är det naturligt att fokusera saker utanför sig själv och sin familj. Nackdelen med det är att han röker och dricker för mycket utan att oroa sig för dess konsekvenser. Nicole som präglats av en patriarkal fransk kultur tvingas acceptera att hennes tankar uppehåller sig vid mer självkritiska spörsmål. Hon är missnöjd med sin åldrande alltför tjocka kropp, hon funderar mycket på den äktenskapliga samvaron. De Beauvoir tycks vilja påvisa att Mascha, som ung kvinna i ett jämställt samhälle (som Sovjet) inte på samma sätt ”blivit” det andra könet, hon är avspänd och självständig.
Jag tycker författaren lyckas realisera hur åldrande kan te sig, hur ungdomens ansatser och naiva optimism sakta slocknar och hur glappet mellan det som önskades och det som blev, skiljer sig mellan könen. Nicole som aldrig riktigt accepterat sin roll som kvinna har svårt att visa och ta emot kärlek från den positionen. Hon ville egentligen inte ta plats i den heterosexuella matrisen, hade som livsmål att utbilda sig och visa att en kvinnas hjärna är lika bra som en man. Men det blev inte så, familjen kom emellan. Existentiell ångest ansätter båda makarna, men den tar sig uttryck på olika sätt och dess dignitet skiljer sig åt.
Förutom dikotomierna mellan man/kvinna, ung/erfaren, inifrån/utifrån, trygghet/skräck, öst/väst så avhandlas individ/kollektiv och liv/död.
Jag känner stor igenkänning med Nicole som när åldern inte längre tillåter att man leker turturduvor, tänker att det är omöjligt att komma helt nära och förstå en annan människa. Man är i någon mening alltid ensam. Kanske kan man se döden som en befrielse från alienationen? Eller så lär man sig acceptera att nästan ärlig och nästan transparent är gott nog.
Nu har jag alltså läst ytterligare en vederkvickande sakprosaisk bok och fått en ny idol i Ingela Lind. Den här gången handlar det om Bloomsburygruppen som utövade konst, litteratur, filosofi och politik i England tidigt 1900-tal, för mig mest känd för sin medlem Virginia Woolf. Detta kollektiv verkade och bodde tillsammans i Londons stadsdel med samma namn. De var en samling radikala kreativa dandys och älskare som fortfarande idag fascinerar människor som exempelvis mig och författaren Lind.
Hon lyfter fram den mjuka modernism som Bloomsburygruppen stod för, där allt kan ifrågasättas och innebär en protest mot romantikens, religionens, viktorianismens, fundamentalismens, aristokratins och hjältedyrkans idéer. Ett förstadie till existentialismen med andra ord. De tvivlade tillsammans och undvek (åtminstone i teorin) att markera revir. Precis som i det antika Grekland hyllades dialog och långa samtal, allvar löpte parallellt med lek. De framhöll inte lönearbetet som människans centrum, däremot skönhet, kunskap, vänskap, kärlek och konst. De stod för sexuell frihet och var queer långt före begreppet myntades.
”Min [Ingela Linds] huvudfråga är hur medlemmarna mitt under första världskriget kunde fortsätta att hävda konstens förvandlande kraft och ett människovärdigt liv i sanning och mening?”
Det är underbart att läsa Linds vitala språk som uppmanar till återupprättande av den mjuka modernismens sanningslängtan, komplikation och spännvidd. Jag tycker liksom hon att det är befriande och absolut nödvändigt att bli påmind om att nyttovärdet av en handling inte bör avgöra dess dignitet. Det är norm i vårt genomkommersialiserade och aktivitetsinriktade samhälle att arbete betyder produktion som kan mätas, helst i pengar. Men att njuta är också nyttigt. Att ha roligt. Att tänka utan att alltid komma fram till svar, låta saker vara komplexa och svåra.
”Endast förnuftet kan övertyga oss om de tre grundläggande sanningar utan bara erkännande det inte kan förekomma en verklig frihet: att det som vi tror inte nödvändigtvis är sant; att det som vi gillar inte nödvändigtvis är gott; och att alla frågor är öppna.” /Clive Bell, en av medlemmarna i Bloomsburrygruppen.
De var naturligtvis inga perfekta människor. Snobbiga, elakt uppriktiga, elitistiska och raljerade över allt och alla. Tyvärr tycktes exempelvis Virginia Woolf ha hyst antisemitiska idéer vilket var vanligt i den övre medelklassen, men hon hatade samtidigt Hitler.
De inspirerades av rysk kultur och suffragettrörelsen. Av bohemer, kosmopoliter, ateister, pacifister och nudister. De var många och olika men med ett gemensamt mål att trotsa de inskränkta normerna som hörde viktorianismen till. I deras kritik av materialismen, äktenskapet, monarkin, maktens inskränkthet och privilegier, källborgerligheten, armén och börsen finns aktualiteter att inspireras av i modern tid. De använde konsten och estetiken som sköldar mot den själlösa industrialismen, vi skulle kunna använda densamma mot den förtärande kapitalismen som industrialismen blommat ut i.
I en tid med mycket få visioner, där medietränade politiker sällan vidrör filosofiska, konstnärliga eller andliga spörsmål är det en fröjd att drömma sig bort med hjälp av nostalgisk läsning. Jag hävdar inte att det var bättre förr, men jag tror att drömmarna var bättre.
Senaste kommentarer