Hasse Alfredsson – som läser – tar med mig ombord på en ångslup mellan Stockholm och Lidköping. Det är 1800-tal och människorna är präglade av kolera, huvudbry angående hur man ska titulera varandra (kvinnors huvudbonader avgör om de är mamsel eller jungfru), skråtvång med mera. Ombord finns glasmästardottern Sara Videbeck och sergeant Albert vilka slår …
![GRUPPEN av Sigge Eklund ⭐️⭐️⭐️⭐️
Francisco José de Goya y Lucientes (1746-1828) var en spansk konstnär och han har avgörande betydelse för min förståelse av romanen Gruppen. Några av Goyas mest kända verk är Den nakna Maja (La maja desnuda) och Den klädda Maja. ”Maja” kan härledas till den spanska benämningen för kvinnor från de lägre samhällsklasserna som klär sig pråligt.
Verken hänger på Pradomuseet i Madrid och där praktiserar romanens huvudperson som kunnat heta Maja, men hon heter Hanna. Hon har Goya som huvudintresse. En kväll möter hon tre coola svenskar och blir som besatt av att bli en del av deras grupp.
”Gruppen utstrålar ungdom eftersom de vill så mycket, är så glupska. En ungdom som saknar botten. Nu står Hanna på kanten till den och blickar rakt ner.”
Det här är den första boken jag läser av poddkillen-hela-dagen. Gruppen är en underhållningsroman som är mer spännande än djup och mörk. Det uppskattar jag. Men förstås kan jag inte låta bli att läsa mellan raderna. För mig handlar romanen om längtan efter ett annat, rikare liv. Till en början kan man tro att det bara är Hanna som utsätter sig för risken att falla från balkongen på sitt höga luftslott, men snart inser läsaren att hela gruppen är ett exempel på trompe l’œil.
”..ingen kommer undan. […] Alla bär på en säck med stenar, sjunger han. Hanna tänker: Så är det nog. Men det är inte alla som bär säcken med värdighet.”
Egentligen handlar väl alltsammans om yta och pengar. Är man rik och snygg typ kan man omsätta det mörka till något vackert. Det är bara i romantiserade sagor som fattigdom är vackert. Att vara rika och snygga tillsammans höjer statusen ytterligare. När en av gruppens medlemmar går ensam ser han ynklig ut.
Gruppens dieges är som en fusion av Allegro pastell och Steglitsan. Eklunds prosa är sinnlig, explosioner av (spanska) smaker och dofter möter kroppsligheter som näsblod, kräk och kåthet. Språket är alldagligt, vilket i och för sig är okej eftersom perspektivet är Hannas. Hon ser att de rika har en djupare brun färg, tydligare käklinje, fastare magar och slätare ben. Att de äter godare och nyttigare, pratar friare, rör sig ledigare, sover i..—> KARENINA.SE](https://karenina.se/wp-content/plugins/instagram-feed/img/placeholder.png)
Senaste kommentarer