Sig själv närmast av Marianne Lindberg De Geer

Äntligen har jag den tredje och avslutande delen om Mona i min hand, som jag har längtat! Det ser dessvärre mycket mörkt ut för vår kära protagonist, nu när vi är i början av 80-talet. Hon blir dumpad, har två barn att ta hand om, trivs inte på jobbet, blir sjukskriven. Vågar knappt lämna lägenheten, självskadar och gör ett självmordsförsök. Men sen hej hopp (med hjälp av systerskap) lämnar hon Göteborg för Stockholm och påbörjar en utbildning. Jag hängde dock inte riktigt med i hoppet där.

Jag älskar verkligen skönlitterära verk där jag bara kan njuta av vad det står och hur karaktärerna är. Biografiska böcker får mig alltid att ifrågasätta sanningshalten och ger ofta en känsla av koketteri. I Sig själv närmast, som är en roman, är namnen halvdant maskerade och mycket tycks överensstämma med verkligheten. Jag anar att författaren är en öppen person som inte ser någon anledning att dölja ”sanningen”, men att hon klokt nog undviker det förrädiska biografiska greppet som ofta ställer till det både för författaren och läsarna. Jag gör en allvarlig ansats att läsa den här boken som en roman men kan inte hindra mig från att avbryta läsningen då och då för att se filmklipp, intervjuer och läsa artiklar om dem det gäller. Jag ryser av obehag inför ordvalet ”passionerat” som används om relationen.

Johnny, som Mona ständigt fortsätter att hoppas på, är förstås är baserad på Björn Afzelius. Mona har säkerligen drag av MLDG och Sven Wollter sa förmodligen en gång sa till författaren att det var synd att det inte blev något av henne.

Det här med att Mona inte kommer över Johnny, har jag svårt att relatera till då vi inte får någon information om vad det finns hos Johnny att tycka om. Kanske tänker sig författaren att läsaren känner till Björn Afzelius och hans sex appeal?

På samma sätt är det med den psykiska ohälsan. Jag har nog för lite kunskap för att förstå hur man kan våga göra intagningsprov i grupp, men inte åka tunnelbana. Detta utvecklar inte MLDG. Antingen tror hon läsaren fattar det (och det kanske somliga gör), eller så är romanens syfte inte att upplysa om psykisk ohälsa. Tänker jag.

Jag tycker enormt mycket om hur MLDG skapat karaktären Mona, mänsklig och komplex. Författaren har modet att blotta sig, visa sig både stark och skör. På vissa sätt är hon en hjälte som försakar mycket för att ta hand om sina två älskade barn, men hon är också neurotisk, pryd och kommer som sagt inte över den där skiten Johnny trots att hon är värd så mycket bättre. Det är irriterande men speglar verkligheten allt för väl.

”Under den air av till synes frigjort och fritt sex som var hennes generations, rådde egentligen samma syn på kvinnor som under tidigare generationer. I grunden hade ingenting ändrats. För tjejer gällde det fortfarande att visa sig lagom pryd för att inte misstas för slampa, något som inte var särskilt svårt för Mona efter som det var pryd hon var.”

Med Sig själv närmast bidrar MLDG med empiri som handlar om att så kallad sexuell frihet var något som bara tillhörde män.

Jag slukar texten och funderar på varför författaren skrivit den här boken. Det är som att jag inte vet hur jag ska ta mig an den riktigt. Vilka dimridåer vill hon dra undan? Hon vill förstås avsluta trilogin. För att det handlar om hennes liv? För att det är givande att skriva kanske, eller rätt och slätt för att hon kan? Men den är ganska kort, bitvis rasslar handlingen fram på ett sätt som får mig att undra vad hon vill ha sagt. Men sen kommer jag till sidan 126. Pang! Då står det klart varför. Efter det ingen mer villrådighet, bara ren läsglädje.

Det är oerhört sorgligt hur människor som genomlevt en kärlekslös barndom upprepar den känsla de är vana vid genom att dras till eller inte klara av att undvika kärlekslösa relationer. Det blir ett slags destruktivt leverne där drömmar och framtidsplaner saknas. MLDG visar med sin person och sin berättelse att det aldrig är för sent att bryta mönstret, att tänka nytt, att utbilda sig, att hitta sin grej, man lär så länge man lever. Att vara närmare 40 är att ha halva livet kvar. En mycket hoppfull och viktig lärdom. Tack för det.

Men vänta, är det verkligen slut nu?! Jag vill ha mera Mona. Mycket mera Mona!

Tack Kaunitz-Olsson förlag!

Kommentera