Guds barmhärtighet (Vargskinnet #1) av Kerstin Ekman

Guds barmhärtighet från 1999, är den första delen i trilogin Vargskinnet.

Hillevi, född 1860, är berättelsens huvudsakliga protagonist. Hennes mamma dör i barnsäng och hon växer upp som fosterbarn i en borgerlig familj i Uppsala. Ett gripande möte med en skicklig barnmorska får henne att utbilda sig till detsamma. På grund av kärleken till Edvard flyttar hon till en fjällby i Jämtland. Där ställs hon inför det fattiga Sverige, glesbygdskulturen, patriarkalt våld, dialektalt språk (tigandet!) och det som förstås drabbar henne hårdast; kvinnor och barns utsatthet. Armodet i början av 1900-talets första halvsekel gäller inte minst de samer som också bor i området. Undanskuffade och förtryckta kämpar de för sin rätt.

Hillevi är en litterär karaktär som är väldigt lätt att tycka om. Hon har en positiv drivkraft som vill mer än att bara bli gift. Hennes självtillit är inspirerande. I mötet med mörkret och hopplösheten i byn brottas hon med att värna sin egen person och bli en del av miljön. Vi följer henne under två decennier och hon utvecklas på ett trovärdigt och intressant sätt. Jag tycker lite extra om hur hennes lust skildras.

Romanen har tre olika spår som varvas. På samma gång som Hillevis liv som ung barnmorska pågår vid Svartvattnet rymmer Elis från sin våldsamme far. Vi får följa hur pojken med konstnärsdrömmar bekämpar kyla, hunger och tuberkulos. Det tredje spåret utgörs av Ristens blick. Det är Hillevis fosterbarn som i modern tid delar sin syn på Hillevi med flera och mera.

Guds barmhärtighet är vad jag misstänker början på en fantastisk släktkrönika. Det är en gripande berättelse där läsaren kommer nära personerna, en historisk översyn och stor litteratur som rör sig kring livets stora frågor. Vad är meningen med livet? Hur talar man kärlekens språk? Vad innebär förlåtelse? Kring detta dividerar Ekman med sin poetiska prosa, ständigt med fötterna på jorden. Den bifokala blicken håller hela tiden naturen OCH människorna i fokus, tillsammans och i samspel.

Den är inte helt lättläst dock. Berättartekniskt lite rörig med många namn. Dialekt och norska gör att jag måste googla (storsa=tjej). Men bara avsnittet med den 13-åriga flickan vars barn Hillevi hjälper att förlösa, gör mödan värd. Jag gråter sällan när jag läser böcker, men då grät jag.

Kommentera