Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi

Det här är tre sanslöst bra långnoveller om människor som lever i social utsatthet. Hon har mig i järngrepp från början till slut. Författarens prosa är stilistiskt briljant. Hon skriver realistiskt utan effektsökeri, berörande utan att det blir smörigt, politiskt utan att proklamera, finstämt, minimalistiskt och lågmält.

Ingvild H. Rishøi gör i alla tre noveller upp med meritokratin – idén om att människor (i exempelvis Norge och Sverige) har samma förutsättningar. Hon undersöker hur vissa behöver kämpa i konstant uppförsbacke med hinder som fattigdom, missbruk och psykisk ohälsa. Tre onda ting som inte sällan sammanfaller och ofta hör samman med att man fötts in i låg klass. Skildringarna handlar inte bara om klass utan är också klassmedvetet skrivna, de är lättillgängliga så att även icke läsvana ska kunna tillgodose sig.

Den empati som författaren hyser för sina medmänniskor smittar läsaren. Jag känner otroligt starkt för karaktärerna, så att det blir rent plågsamt.

Jag älskar att Rishøi undviker att utse syndabockar. Här finns varken onda eller goda, bara vanliga människor som gör rätt ibland och fel ibland. Medmänniskor finns här också, som vill hjälpa till. Det inger hopp om människan i ett dystert samhällssystem.

Den första är riktigt bra. Den andra är ännu bättre. Den tredje är bäst och ganska lik Stargate. Den handlar om barn som tvingas reda sig själva, (men nu är det storasystern som fokaliseras). Berättelserna drivs framåt av tre olika berättarjag. Den insiktsfulla författaren lyckas hitta alla dessa karaktärers röster. Rishøi behärskar inifrånperspektivet med bravur oavsett kön eller ålder på personen hon iklär sig.

Lämna ett svar